Maxgränsen för hur hög en byggnad kan vara är inte lika beroende på ingenjörsmässiga faktorer som på organisationsteoretiska. Ju högre en byggnad är, desto fler våningar har den. Ju fler våningar den har, desto större blir behovet av hissar; ju fler våningar det finns, desto fler anledningar finns det att vilja hissa sig från en våning till en annan. Ju fler anledningar det finns att ta hissen, desto större antal människor som tar den. Ju fler som tar den, desto fler av den behövs.

Eller, mer sammanfattat: ju högre en byggnad är, desto fler hissar behöver den. Till sist blir den så pass hög att den enbart består av hissar - behovet av att ta sig från en våning till en annan blir så stort att det överröstar alla andra behov, och hissarna utmanövrerar således allt annat från arkitekturen.

Att bygga högt blir således en sociologisk fråga. Det gäller att organisera hissandet så att det inte tar mer plats än absolut nödvändigt, men som fortfarande är effektivt på att ta folk från våning x till våning y. Maxgränsen ligger inte i sista hand inte i hur mycket vikt som kan byggas in i en viss given struktur, utan på hur effektivt de människor som innebor denna struktur kan kommunicera med varandra. Ett hundrafemtiovåningshus med bara en hiss är en kommunikativ orimlighet; en byggnad enbart bestående av hissar en funktionellt värdelös sådan, om än en mycket socialt välanpassad funktionell värdelöshet. -

Annons

The photo has no tags

October 2010