Havet brusar och den svaga vinden sveper i håret. Den salta lukten från havet blandas med lukten från tången som ligger längs strandkanten och torkar i den varms sommarsolen, lukten sticker i näsan. Jag hör hur båtbotten på vår gamla trä eka slår i mot den steniga men ändå finsandiga havsbotten i takt med havets vågor som slår mot strandkanten. Finns det något fridfullare än att ligga härute funderar jag, ute på en tom och vildvuxen ö ute i Gullmarsfjorden.

Stranden är på båda sidorna omgivna av höga klipporm framåt ligger havet, bakom min rygg så finns det en skog och intill den ena klippväggen står det ett gammalt och övergivet ruckel. Går man bakom det så finner man en järnräls som går upp i skogen.

När man ligger här på stranden så hör man hur vinden spelar i trädkronorna samtidigt som man hör hu du andas när du ligger bredvid mig på filten. Det kryper en myra på din mage och jag följer den med blicken, den följer en osynlig stig som slingrar sig uppför din mage, upp mot bröstkorgen som långsamt höjer och sänker sig. Man ser hur den börjar irritera dig då du med tafatta försök försöker få bort den och jag beslutar mig för att ta bort den.

För en sekund när mina fingrar nuddar din varma och solbrända hud så öppnar du dina ögon, dom är alldeles klargröna mot din röda hud. Men snabbt så somnar du om och kommer snabbt in i samma lugna andningsrytm som innan. Jag lägger mig ner och känner mig alldeles avdomnad i hela kroppen, men lyckas på något sätt hålla mig vaken och börjar fundera hur länge vi kan ha legat här.

Blundar och försöker lyssna på alla ljuden, försöker sära på dem, lyssna på ett i taget men det är helt omöjligt. Dom klumpar ihop sig, smälter samman till en slags melodi, en melodi som upprepar sig på ett olikt sätt, en sån som aldrig slutar eller som man blir trött på.

Ljudet från båten och havet klunkar som en taktfast rytm. Bruset från trädkronorna, skriket från fiskmåsarna, kvittret från alla småfåglar. Ljudet från de motorbåtar som ibland mullrar förbi blir som en upprepande refräng som kommer åter med jämna mellanrum. Dina mjuka andetag blir som ett avslut men samtidigt som en början. Alla ljuden binds ihop, blir beroende av varann.

Jag känner hur jag glider längre och längre ifrån medvetandet och jag glider långsamt in i sömnen.

DET ÄR EN SJÖ PÅ BILDEN!