Barndomsvännen log mot henne. Jag sänder efter dig när jag kommit fram; men det är något vi måste göra innan jag åker - för att vi alltid ska höra till varandra. Han lovade att han aldrig skulle lämna henne. Hoppet är kanske det sista som lämnar människan? Jag tänker att det kanske snarare är naiviteten. När allt hoppet flög den där dagen var det nog en förväxt naivitet jag lämnades med. När jag var tolv år försvann Padre Fiore. Det var ingen ovanlighet på Sicilien på den tiden att folk bara försvann. Deras kroppar återfanns aldrig. De bildade grunden för nya vägar eller järnvägsspår eller byggnader, gömdes i gamla sinande brunnar eller gruvschakt; somliga hackades i bitar och gavs till hundarna, andra åter löstes upp i syrabad. Jag drömde flera mardrömmar efter sidorna. Jag återupplevde skräcken från förr; att jag skulle vara på min vakt - att det fanns avundsjuka personer som visste vad utpressning var. Jag såg alla flyttlass igen. För att släppa saknaden av det där som alltid skulle vara började flickan laga kompiösa mängder mat; jag ser hur jag själv pluggar för att slippa höra - dansar för att slippa tänka. Sidorna sedan beskriver 25 år av inbunden saknad, sorg och ilska. Bokens vänding kommer så; tänk att någon kan ta sig igenom skyddssystem och få kvinnan att bränna vid hennes mat och enda passion - ja, bränna upp ett helt kök. Måste det ta 25 år att komma vidare? Vi kommer kanske alltid att behöva säga farväl.

Idag har jag guidat tre barngrupper i byskolan =) bättre jobb finns inte! Sedan blev det körskola och ja - hej då till tjejerna som reser. Ha en jättefin tid. Kramar.

Annons

The photo has no tags

July 2009