May
Sunday 25 January 2009 photo 1/1
|
Namn - Andreas Johansson
ålder - 20
vikt -62kg
längd - ca 182 cm
tänkte tillägga innan alla läser detta att detta är några tankar jag har bara som jag skrev ner för att jag hade behov av det
ochatt det vore skönt att ha allting sagt (eller skrivet i detta fall). Jag gör det bara för att jag känner ett behov att göra det.
Personlighet -
Är ganska framåt, pratar mycket, och gillar att synas.
Det som kanske inte alla vet är dock det att jag igentligen är ganska blyg, tillbakadragen person, som funderar på tok för mycket över allting mellan himmel och jord.
Blir depprimerad över diverse tankar som rör sig i huvet så som känslan att det inte finns någon mening med att finnas till, den där känslan - vad kan en person göra för nytta igentligen, vad är speciellt med just mig? Man kan väll säga att jag har ett visst bekräftelsebehov, vilket jag inte tänker skämmas över, för om man inte märks eller syns minsta lilla, vad har man då för anledning till att finnas till?
Jag minns första gången jag var på ett J-Konvent, det var UppCon 06. Konventsvärden var som en helt ny underbar värld för mig, från att nästan inte ha någon nära vän eller någon likasinnad över huvetaget så träffar man hur många som hälst, alla är snälla, trevliga och glada, och väldigt inbjudande. Man kände sig direkt som en i gänget, med alla andra. Många ville fotografera en pga att dom tyckte att man klädde sig fint eller någon annan trevlig anledning. mitt andra konvent närcon 06, (som jag för övrigt jobbade röven av mig i cafeterian genom att göra toast hela kvällarna) var ett underbart konvent, antagligen det bästa jag varit på. Jag minns när jag gick runt och tittade på lite allt möjligt, eftersom allt fortfarande var nytt och kul, och så hörde jag någon roppa -"Scarhead", självfallet antog jag att jag inbillade mig eftersom jag värkligen inte förväntade mig att någon skulle veta vem jag var, eftersom det nästan alltid varit så, men jodå, någon kom fram och frågade -" är det inte du som är scarhead", oj oj oj glad blev jag som få, eftersom jag tydligen hade en som kände igen mig fast jag inte visste vem det var 8D. ännu ett konvent senare, Uppcon 07, jag kommer dit och blev shockad. Det kändes helt ovärkligt, det var sjukt många som viste vem jag var, och såg tydligen upp till en. Detta var extra konstigt med tanke på att min personlighet var i stil med något i den här stilen - självkåt, dryg osv, och detta blev man älskad för? sjukt, men ändå lite kul för någon som aldrig varit omtyckt.
Men med att vara omtyckt av många så kommer även en självklar sak, avundsjuka. folk jag aldrig träffat, eller pratat med började tydligen hata mig bara för saker som dom hört om mig.
detta blev värre och värre med åren och jobbigare, med tankte på att mitt självförtroende aldrig riktigt har varit så som jag sagt att det varit, ja, jag har haft sån attetyd så man tror att jag är extremt självkär och har bra självförtroene, men igentligen har jag ett otroligt dåligt självförtorende och är blyg som fan. Enligt mig själv i alla fall. Detta kan man då märka lätt på att alltid när jag lyckats göra något bra eller får beröm så blir jag alldeles till mig av lycka.
men sammtidigt så blir jag extrem ledsen och nerstämd om någon säger något elakt till en eller om jag råkat göra något fel, detta kanske jag inte alltid visar pga stolthet men jag känner mig helt förstörd då. Har oftast svårt att visa mig ledsen eftersom jag gärna drar mig undan när det händer.
Åter till konventsvärlden ett tag, så som många märkt har jag nästan helt slutat gå på konvent, bara för att många som jag en gång i tiden kallade vänner har ändrats och blivit elaka och dryga, och ser sig själva mycket mer värda än alla andra. (så som jag var förut, bara att jag var det mer som ett skådespel vilket antagligen märktes ganska mycket eftersom jag alltid var glad och skämtsamm, men dessa personer har blivit så på riktigt)
Och för att slippa allt skit på konvent så slutade jag gå på dom, ansträngde mig för att komma bort ifrån det så kallade "kändisskapet", vilket gått ganska bra, UC 09 var ett trevligt konvent, för det var ju trots allt bara vännerna som kände igen mig.
Men om ett stort intresse ska försvinna måste ju ett annat komma, och det gjorde det för mig med, Lajv.
Lajv kändes helt perfekt för mig, det gör det fortfarande, jag får klä ut mig till medeltidstönd och slås med latexvapen, kan man begära mer?
Och åter till min personlighet och sånt
Jag ser mig inte direkt som någon bra person, snarare tvärt om. Hatar mig själv till och från pga min brist på kunskap om känslor, märker inte alltid när jag råkar såra folk, och när jah gjort det så vet jag inte varför. Har väldigt sällan avsikt att såra folk eftersom jag hällst vill att alla ska vara glada och gilla varandra, även om detta nu är omöjligt.
En till sak som gör att jag blir sur på mig själv är just en av anledningarna till att jag skriver detta. Har väldigt svårt att tala om mina problem, om vad som tynger när mig och allt liknande, saker som gör mig ledsen eller sur, för som sagt, när jag känner mig otrygg drar jag mig alltid undan. Fan varför ska jag alltid göra det för >.< och när jag inte drar mig undan så skämtar jag bara bort det med lite skratt eller något dåligt B skämt.
Känner att jag måste hitta någon som jag värkligen kan tala med, om allting. kunna säga allt så som - oj vad jag är glad, eller han är en dum kossa, eller att jag är ledsen, vad som hälst, måste hitta en sådan person. och måste lära mig prata om mina problem över huvetaget
Är bra på att lysna men dålig på att prata.
Anledning till att jag är dålig på att prata är min brist på kunnande av känslor, och min brist på kännslor vet några, medans andra inte vet. Så eftersom jag själv oftast inte vet vad jag känner eller tycker så blir det svårt att prata om saker. Kanske sånthär man borde går till en psykolog och prata om igentligen, men det skulle jag antagligen bara känna mig obekväm med.
jaja, nu kommer jag inte på mer att skriva, och med tankte på att jag skrivit ganska mycket så är det väll lika bra.
//Andreas
ålder - 20
vikt -62kg
längd - ca 182 cm
ochatt det vore skönt att ha allting sagt (eller skrivet i detta fall). Jag gör det bara för att jag känner ett behov att göra det.
Personlighet -
Är ganska framåt, pratar mycket, och gillar att synas.
Det som kanske inte alla vet är dock det att jag igentligen är ganska blyg, tillbakadragen person, som funderar på tok för mycket över allting mellan himmel och jord.
Blir depprimerad över diverse tankar som rör sig i huvet så som känslan att det inte finns någon mening med att finnas till, den där känslan - vad kan en person göra för nytta igentligen, vad är speciellt med just mig? Man kan väll säga att jag har ett visst bekräftelsebehov, vilket jag inte tänker skämmas över, för om man inte märks eller syns minsta lilla, vad har man då för anledning till att finnas till?
Jag minns första gången jag var på ett J-Konvent, det var UppCon 06. Konventsvärden var som en helt ny underbar värld för mig, från att nästan inte ha någon nära vän eller någon likasinnad över huvetaget så träffar man hur många som hälst, alla är snälla, trevliga och glada, och väldigt inbjudande. Man kände sig direkt som en i gänget, med alla andra. Många ville fotografera en pga att dom tyckte att man klädde sig fint eller någon annan trevlig anledning. mitt andra konvent närcon 06, (som jag för övrigt jobbade röven av mig i cafeterian genom att göra toast hela kvällarna) var ett underbart konvent, antagligen det bästa jag varit på. Jag minns när jag gick runt och tittade på lite allt möjligt, eftersom allt fortfarande var nytt och kul, och så hörde jag någon roppa -"Scarhead", självfallet antog jag att jag inbillade mig eftersom jag värkligen inte förväntade mig att någon skulle veta vem jag var, eftersom det nästan alltid varit så, men jodå, någon kom fram och frågade -" är det inte du som är scarhead", oj oj oj glad blev jag som få, eftersom jag tydligen hade en som kände igen mig fast jag inte visste vem det var 8D. ännu ett konvent senare, Uppcon 07, jag kommer dit och blev shockad. Det kändes helt ovärkligt, det var sjukt många som viste vem jag var, och såg tydligen upp till en. Detta var extra konstigt med tanke på att min personlighet var i stil med något i den här stilen - självkåt, dryg osv, och detta blev man älskad för? sjukt, men ändå lite kul för någon som aldrig varit omtyckt.
Men med att vara omtyckt av många så kommer även en självklar sak, avundsjuka. folk jag aldrig träffat, eller pratat med började tydligen hata mig bara för saker som dom hört om mig.
detta blev värre och värre med åren och jobbigare, med tankte på att mitt självförtroende aldrig riktigt har varit så som jag sagt att det varit, ja, jag har haft sån attetyd så man tror att jag är extremt självkär och har bra självförtroene, men igentligen har jag ett otroligt dåligt självförtorende och är blyg som fan. Enligt mig själv i alla fall. Detta kan man då märka lätt på att alltid när jag lyckats göra något bra eller får beröm så blir jag alldeles till mig av lycka.
men sammtidigt så blir jag extrem ledsen och nerstämd om någon säger något elakt till en eller om jag råkat göra något fel, detta kanske jag inte alltid visar pga stolthet men jag känner mig helt förstörd då. Har oftast svårt att visa mig ledsen eftersom jag gärna drar mig undan när det händer.
Åter till konventsvärlden ett tag, så som många märkt har jag nästan helt slutat gå på konvent, bara för att många som jag en gång i tiden kallade vänner har ändrats och blivit elaka och dryga, och ser sig själva mycket mer värda än alla andra. (så som jag var förut, bara att jag var det mer som ett skådespel vilket antagligen märktes ganska mycket eftersom jag alltid var glad och skämtsamm, men dessa personer har blivit så på riktigt)
Och för att slippa allt skit på konvent så slutade jag gå på dom, ansträngde mig för att komma bort ifrån det så kallade "kändisskapet", vilket gått ganska bra, UC 09 var ett trevligt konvent, för det var ju trots allt bara vännerna som kände igen mig.
Men om ett stort intresse ska försvinna måste ju ett annat komma, och det gjorde det för mig med, Lajv.
Lajv kändes helt perfekt för mig, det gör det fortfarande, jag får klä ut mig till medeltidstönd och slås med latexvapen, kan man begära mer?
Och åter till min personlighet och sånt
Jag ser mig inte direkt som någon bra person, snarare tvärt om. Hatar mig själv till och från pga min brist på kunskap om känslor, märker inte alltid när jag råkar såra folk, och när jah gjort det så vet jag inte varför. Har väldigt sällan avsikt att såra folk eftersom jag hällst vill att alla ska vara glada och gilla varandra, även om detta nu är omöjligt.
En till sak som gör att jag blir sur på mig själv är just en av anledningarna till att jag skriver detta. Har väldigt svårt att tala om mina problem, om vad som tynger när mig och allt liknande, saker som gör mig ledsen eller sur, för som sagt, när jag känner mig otrygg drar jag mig alltid undan. Fan varför ska jag alltid göra det för >.< och när jag inte drar mig undan så skämtar jag bara bort det med lite skratt eller något dåligt B skämt.
Känner att jag måste hitta någon som jag värkligen kan tala med, om allting. kunna säga allt så som - oj vad jag är glad, eller han är en dum kossa, eller att jag är ledsen, vad som hälst, måste hitta en sådan person. och måste lära mig prata om mina problem över huvetaget
Är bra på att lysna men dålig på att prata.
Anledning till att jag är dålig på att prata är min brist på kunnande av känslor, och min brist på kännslor vet några, medans andra inte vet. Så eftersom jag själv oftast inte vet vad jag känner eller tycker så blir det svårt att prata om saker. Kanske sånthär man borde går till en psykolog och prata om igentligen, men det skulle jag antagligen bara känna mig obekväm med.
jaja, nu kommer jag inte på mer att skriva, och med tankte på att jag skrivit ganska mycket så är det väll lika bra.
//Andreas
Comment the photo
Alltså det är inte helt wacko att gå till en kurator på skolan...
Blir inte så förvånad över vad som står i texten. Kram!
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/scarhead/323377079/
Visa toppen
Show footer