December
Monday 22 June 2009 photo 1/1
|
Screw* religions, but what about God?
Jag är och har alltid varit lika kristen som en muslim i Jerusalem - alltså inte alls.
Faktiskt inte troende överhuvetaget.
Jag är inte döpt, därför heller inte konfirmerad, och det har jag varit glad över.
men på den senaste tiden har jag börjat tänka om..
Folk säger att efter de blivit troende, på ett eller annat sätt, har deras liv förändrats; förbättrats.
En man sa till mig att i hela hans liv hade han bara mött motgångar, men efter det att han blivit troende vände oturen.
Det är lätt att säga jag ska bli kristen så kan jag vara säker på att jag kommer till himlen, om det nu skulle vara så att den finns, men tror man inte på att det finns något efter livet så går det inte bara intala sig själv det. Vilket annars skulle vara enkelt.
Jag träffade en kristen kvinna som gav mig en bibel. Hon stod och pratade med mig länge om kristendomen och Gud. även om det lät väldigt överdrivet så var hon bland de snällaste jag träffat. Hon gav tillomed sitt nummer och ville att jag och min pojkvän skulle höra av oss nångång. men det märkliga var inte detta. Hon berättade att hon kom från Rumänien, eller om det var Ungern, kommer inte riktigt ihåg, och då kom jag att tänka på min pappas f.d. som också har samma härkomst. “Tänk om hon skulle råka ha samma namn som henne” tänkte jag av någon anledning. När kvinnan sen skrev ner sitt namn och telefonnummer, frågade jag vad hon hette.. och då hette hon likadant! Det var för mig helt otroligt *chills*
Jag säger alltid att jag vill ha bevis på att Gud finns, och detta kändes som nåt sånt. Det låter säkert helt knäppt.. men där stod hon och “predikade” och råkade heta just det namn jag stått och tänkt på.
Det märktes att hon var en väldigt kärleksfull mänska, och hon ville så gärna att vi skulle höra av oss. Och jag kan garantera att jag nångång kommer ringa henne.
När jag tänker på de som är okristna omkring mig så är faktiskt deras liv inte särskilt mycket att leva för. Inte heller mitt. Just nu finns det något som håller mig kvar, men inte mycket.
Frågan är om det är slumpen som drabbar oss, eller om det är något annat, nån slags “makt”. Det händer en oförklarliga saker hela tiden, men man glömmer de fort.
I dag när jag klev av bussen samtidigt som jag lyssnade på “Mannen i den vita hatten”, satt Lina på stationen. Tjejen som sjöng just den låten på skolavslutningen i nian.
Slump? jag tvivlar faktiskt.
Jag är och har alltid varit lika kristen som en muslim i Jerusalem - alltså inte alls.
Faktiskt inte troende överhuvetaget.
Jag är inte döpt, därför heller inte konfirmerad, och det har jag varit glad över.
men på den senaste tiden har jag börjat tänka om..
Folk säger att efter de blivit troende, på ett eller annat sätt, har deras liv förändrats; förbättrats.
En man sa till mig att i hela hans liv hade han bara mött motgångar, men efter det att han blivit troende vände oturen.
Det är lätt att säga jag ska bli kristen så kan jag vara säker på att jag kommer till himlen, om det nu skulle vara så att den finns, men tror man inte på att det finns något efter livet så går det inte bara intala sig själv det. Vilket annars skulle vara enkelt.
Jag träffade en kristen kvinna som gav mig en bibel. Hon stod och pratade med mig länge om kristendomen och Gud. även om det lät väldigt överdrivet så var hon bland de snällaste jag träffat. Hon gav tillomed sitt nummer och ville att jag och min pojkvän skulle höra av oss nångång. men det märkliga var inte detta. Hon berättade att hon kom från Rumänien, eller om det var Ungern, kommer inte riktigt ihåg, och då kom jag att tänka på min pappas f.d. som också har samma härkomst. “Tänk om hon skulle råka ha samma namn som henne” tänkte jag av någon anledning. När kvinnan sen skrev ner sitt namn och telefonnummer, frågade jag vad hon hette.. och då hette hon likadant! Det var för mig helt otroligt *chills*
Jag säger alltid att jag vill ha bevis på att Gud finns, och detta kändes som nåt sånt. Det låter säkert helt knäppt.. men där stod hon och “predikade” och råkade heta just det namn jag stått och tänkt på.
Det märktes att hon var en väldigt kärleksfull mänska, och hon ville så gärna att vi skulle höra av oss. Och jag kan garantera att jag nångång kommer ringa henne.
När jag tänker på de som är okristna omkring mig så är faktiskt deras liv inte särskilt mycket att leva för. Inte heller mitt. Just nu finns det något som håller mig kvar, men inte mycket.
Frågan är om det är slumpen som drabbar oss, eller om det är något annat, nån slags “makt”. Det händer en oförklarliga saker hela tiden, men man glömmer de fort.
I dag när jag klev av bussen samtidigt som jag lyssnade på “Mannen i den vita hatten”, satt Lina på stationen. Tjejen som sjöng just den låten på skolavslutningen i nian.
Slump? jag tvivlar faktiskt.
Comment the photo
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/scaroline/383425497/
Visa toppen
Show footer