Nästan fyra dagar hade jag på mig. Du stod där och om jag hade vågat så hade vi kunnat möta varandras blickar och tala med varandra. Men jag vågade inte. Det kändes som om du var flera mil långt bort ifrån mig, omöjlig att nå, även om mellanrummet kanske bara låg på några meter. Den första gång som jag såg dig så sa det bara klick. Jag vet egentligen inte varför, men det var så det kändes. Vad skulle jag göra? SKulle jag våga säga någonting? Hur som helst så sa vi inte ett ord till varandra. Föresten.. vilket vi? Det finns inget vi. Bara ett jag och ett du. Men jag fick en kram, en kort och egentligen ganska värdelös kram. Men det var endå en kram. Visserligen så fick alla andra också en utav dig. Men den betydde ändå något för mig. Den gjorde mig lycklig, spred värme. Men hur jag mycket jag än ville, så vågade jag inte. De få metrarna förvandlades till mil. Men jag har ett minne för livet. Minnet av hur det känns att vara olyckligt kär.

Acceptera copyright.. >_<

Annons

The photo has no tags

March 2010