Next day

Previous day

Monday 1 December 2014 photo 1/1

"Shoot me fucking dead
Take me away from this place
'cus all I see here is your goddamn face
Torturing me, infecting my mind
If this is all I see I'd rather go blind"
Typ så känner jag om min ångest och depression.
Tänkte skriva ett väldigt personligt inlägg nu, så för er som inte orkar/vill läsa: Hoppa vidare. För er som känner något intresse och vill veta väldigt mycket om mig, läs på!
Så, ja. Var börjar man? Har ju börjat med anti-depp nu. Det funkar rätt bra, mitt humör är lite bättre i alla fall. Jag går inte runt och är irriterad över ingenting längre. Det känns bra att Louie kanske får en pojkvän som är värd att vara med nu, istället för någon som är irriterad HELA tiden. Har inte börjat ta en större dos än (ligger fortfarande på 150 mg), men det börjar kännas som att jag behöver större dos. Visst att humöret är bättre, men min koncentration är fortfarande sämst och jag mår fortfarande rätt dåligt psykiskt. När jag säger att mitt humör har blivit bättre så syftar jag på mindre rage, inte mer glädje.
Jag har varit deprimerad så länge jag kan minnas. Minns att jag mådde förjävligt när jag var 8-9 år, men har även känslan av att depressionen har varat längre än så. Det tror även min läkare, utifrån vad jag har berättat.
Vintrarna när jag var liten var hemska.
Mörkret fick mig att vilja dö, nästan varje dag. Mobbning i skolan bidrog en hel del också. Var konstant utstött och jag var även hela skolans hackkyckling.
Gick inte en dag utan att jag fick höra massa glåpord, blev slagen eller bara allmänt trakasserad. Men jag var feg. Jag var mer rädd för vad som skulle hända om jag berättade för lärare/föräldrar än vad jag var för mobbningen.
Min psykiska ohälsa blev värre och värre tills en vinterdag -99 då jag bara beslutade mig för att livet inte var värt att leva. Så vad gjorde jag? Jo, efter skolan gick jag ner till stranden nedanför skolan och började bara att gå rätt ut. Tänkte knappt, jag bara gick och hoppades att isen skulle brista under mina fötter. Gick säkert en km ut på isen utan att något hände. Isen brast inte, så som jag hade hoppats.
Stod kvar ute på fjärden i säkert 2 timmar, i full snöstorm, och bara väntade. När ingenting hände så tröttnade jag och rörde mig in mot land igen.
Varför jag inte bara hoppade ner i en vak eller något? Jo, för jag var feg, som sagt. Jag ville inte ta livet av mig själv, men jag var extremt villig att utsätta mig för livsfara utan tvekan. Hade isen brustit så hade jag drunknat, men det hade inte berott på mig. Inte "direkt" i alla fall.
Efter denna händelse så kämpade jag mig vidare genom dagarna, genom åren. Ju mer tiden gick, desto mer började jag tänka på att faktiskt ta mitt liv, istället för att låta det ske genom en "olycka". Tanken på att hänga mig i husets takbjälkar blev mer och mer lockande. Men jag gjorde det inte. Jag ville inte göra min mamma ledsen. Det var den enda anledningen. Jag visste hur förkrossad min mamma skulle blivit och jag kunde bara inte utsätta henne för det.
Så ja, åren gick. Började högstadiet, började ha lektioner på Djurö skola på fredagarna. Kemi, fysik och sådant. Tänkte att det skulle bli lite roligt att få träffa nya människor på fredagarna, kanske få lite nya vänner också. Men tji fick jag. De tre åren blev bland de värsta åren av mitt liv.
Sjukskrev mig så ofta jag bara kunde och de gånger jag väl var där så höll jag mig undan så gott det gick. Satt längst bak i klassrummet, gick inte till matsalen (eftersom jag var rädd för att bli påhoppad på vägen dit) och gjorde allt jag kunde för att vara osynlig.
Det funkade ju sådär. Blev fortfarande mobbad, utstött.
När högstadiet var över så fick jag en ny chans: gymnasiet. Helt ny skola, helt nya människo

0 Visa hela listan

"Shoot me fucking dead
Take me away from this place
'cus all I see here is your goddamn face
Torturing me, infecting my mind
If this is all I see I'd rather go blind"

Typ så känner jag om min ångest och depression.

Tänkte skriva ett väldigt personligt inlägg nu, så för er som inte orkar/vill läsa: Hoppa vidare. För er som känner något intresse och vill veta väldigt mycket om mig, läs på!

Så, ja. Var börjar man? Har ju börjat med anti-depp nu. Det funkar rätt bra, mitt humör är lite bättre i alla fall. Jag går inte runt och är irriterad över ingenting längre. Det känns bra att Louie kanske får en pojkvän som är värd att vara med nu, istället för någon som är irriterad HELA tiden. Har inte börjat ta en större dos än (ligger fortfarande på 150 mg), men det börjar kännas som att jag behöver större dos. Visst att humöret är bättre, men min koncentration är fortfarande sämst och jag mår fortfarande rätt dåligt psykiskt. När jag säger att mitt humör har blivit bättre så syftar jag på mindre rage, inte mer glädje.

Jag har varit deprimerad så länge jag kan minnas. Minns att jag mådde förjävligt när jag var 8-9 år, men har även känslan av att depressionen har varat längre än så. Det tror även min läkare, utifrån vad jag har berättat.
Vintrarna när jag var liten var hemska.
Mörkret fick mig att vilja dö, nästan varje dag. Mobbning i skolan bidrog en hel del också. Var konstant utstött och jag var även hela skolans hackkyckling.
Gick inte en dag utan att jag fick höra massa glåpord, blev slagen eller bara allmänt trakasserad. Men jag var feg. Jag var mer rädd för vad som skulle hända om jag berättade för lärare/föräldrar än vad jag var för mobbningen.
Min psykiska ohälsa blev värre och värre tills en vinterdag -99 då jag bara beslutade mig för att livet inte var värt att leva. Så vad gjorde jag? Jo, efter skolan gick jag ner till stranden nedanför skolan och började bara att gå rätt ut. Tänkte knappt, jag bara gick och hoppades att isen skulle brista under mina fötter. Gick säkert en km ut på isen utan att något hände. Isen brast inte, så som jag hade hoppats.
Stod kvar ute på fjärden i säkert 2 timmar, i full snöstorm, och bara väntade. När ingenting hände så tröttnade jag och rörde mig in mot land igen.

Varför jag inte bara hoppade ner i en vak eller något? Jo, för jag var feg, som sagt. Jag ville inte ta livet av mig själv, men jag var extremt villig att utsätta mig för livsfara utan tvekan. Hade isen brustit så hade jag drunknat, men det hade inte berott på mig. Inte "direkt" i alla fall.

Efter denna händelse så kämpade jag mig vidare genom dagarna, genom åren. Ju mer tiden gick, desto mer började jag tänka på att faktiskt ta mitt liv, istället för att låta det ske genom en "olycka". Tanken på att hänga mig i husets takbjälkar blev mer och mer lockande. Men jag gjorde det inte. Jag ville inte göra min mamma ledsen. Det var den enda anledningen. Jag visste hur förkrossad min mamma skulle blivit och jag kunde bara inte utsätta henne för det.

Så ja, åren gick. Började högstadiet, började ha lektioner på Djurö skola på fredagarna. Kemi, fysik och sådant. Tänkte att det skulle bli lite roligt att få träffa nya människor på fredagarna, kanske få lite nya vänner också. Men tji fick jag. De tre åren blev bland de värsta åren av mitt liv.
Sjukskrev mig så ofta jag bara kunde och de gånger jag väl var där så höll jag mig undan så gott det gick. Satt längst bak i klassrummet, gick inte till matsalen (eftersom jag var rädd för att bli påhoppad på vägen dit) och gjorde allt jag kunde för att vara osynlig.

Det funkade ju sådär. Blev fortfarande mobbad, utstött.

När högstadiet var över så fick jag en ny chans: gymnasiet. Helt ny skola, helt nya människor (förutom en tjej som också hade gått på Djurö, ehe...) och ny miljö. Flyttade in till Stockholm, fick bo ensam och klara mig själv. Klassen var rolig, träffade nya vänner som jag trivdes bra med och jag slapp mobbningen. Det var himmelriket efter alla hemska år som föregick.

Träffade min första flickvän, Sandra, också. Något som jag tidigare hade trott aldrig skulle hända. Det fungerade bra i början, men sedan började något hända.

Mitt humör började sjunka till botten igen.

Jag började dissa min flickvän och jag skäms rejält för hur jag behandlade henne. Jag bad om ursäkt några år senare, men det är en annan historia.
Efter 2 ½ år så orkade jag inte längre. Jag gjorde slut. Jag kände ingen kärlek längre och jag ville inte utsätta henne för mer av mig. Jag och mitt extremt dåliga beteende.

Efter gymnasiet gick det upp och ner. Blev förälskad i en tjej, hon blev kär (och tillsammans) med en av mina vänner och jag började hata livet igen. Men det gick över, eftersom det bara var en förälskelse. Insåg rätt snabbt att det inte fanns något att hämta hos henne.
Däremot träffade jag hennes kompis, Monnia. Hon och jag började umgås och blev till slut tillsammans.

Första tiden var bra. Trivdes, mitt humör blev bättre och jag kämpade mycket med mig själv, för att ändra mina beteenden som tidigare hade förstört ett förhållande.

Jag lyckades. Jag lyckades ändra på mig själv. Men då kom problemet som också ledde till att även det förhållandet tog slut: Jag tappade bort mig själv.

Monnia var extremt dominant och klagade på allt jag gjorde och allt jag var. Jag hade kämpat så mycket att jag hade nått någon gräns, där den jag var bara försvann och den hon sa sig vilja ha blev till.
Jag var en extrem toffel. Gjorde allt hon sa, rädd för att förlora henne om jag gjorde fel och det var i princip något jag levde med i varje dag i 1 ½ år.

Till slut upptäckte även hon att jag inte var densamme längre. Då började hon klaga över det, utan att inse att det var HON som hade pushat mig till att bli så. Hon sökte sig bort, till en annan kille. Hon lämnade mig.
Vad händer med en undergiven toffel som förlorar den som hade styrt och ställt så länge? Jo, jag bröt ihop totalt. Åt inte på flera dagar, lämnade inte lägenheten, sjukskrev mig från jobbet och slutade träffa vänner.
Jag drog mig undan från allt, från livet.

Det värsta var att hon hade lämnat mig med en lite gnista av hopp kvar. Hopp om att hon skulle komma tillbaka. Det hoppet höll mig på gränsen till tomheten i några månader.
Sedan träffade jag en av hennes vänner (som jag hade lärt känna väldigt väl). Hon berättade för mig om att Monnia hade varit otrogen. Hoppet jag hade haft krossades. Krossades totalt.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag satt och stirrade in i väggen, andades knappt. Sedan gjorde jag något som jag hade svurit att aldrig göra: dricka alkohol ensam, för att dränka sorgen.
Jag drack en hel flaska rom. Sedan bestämde jag mig för att gå ut. Men innan jag gick ut så skrev jag ett avskedsbrev till min familj och mina vänner.

Jag gick bort till Skurubron i Nacka. Ställde mig vid kanten. Sedan klättrade jag över staketet och jag hoppade.

Jag överlevde, uppenbarligen.
Hur? Jo, jag var så full att jag totalt missbedömde var jag hoppade. Jag hoppade där det inte var högt nog. Hoppade inte över vattnet. Jag slog i betongfundamentet och rullade ner i snön under bron. En mängd skrapsår, en stukad handled och förjävligt ont i benet blev resultatet.
Nu i efterhand är jag väldigt tacksam över att jag drack den där alkoholen.

Jag tog mig i alla fall hem igen.

Satt i soffan några dagar senare och lyssnade på musik. Glad musik, för första gången på länge. När jag hörde låten "Chrono" med The Ghost Inside så hände något. Den låten handlar om att leva i nuet och inte oroa sig över framtiden eller det förflutna. Rätt standard koncept, men texten fångade mig rejält.
Det var dagen då jag bestämde mig för att kämpa vidare, så som jag hade gjort i alla år.

Min chestpiece är inspirerad av den låten och den ska även ha en textrad därifrån. Kort och gott: "I Am Not Afraid".
För jag är inte rädd längre.

Nu har jag en egen lägenhet, jag pluggar något jag älskar och hoppas kunna jobba med, jag har fantastiska vänner och en otroligt fin flickvän som betyder allt för mig. Jag är tacksam för allt som händer eftersom jag vet att mitt liv kunde tagit slut vid flera tillfällen. Jag gör kanske inte det bästa av min tid, men jag är glad för den tid jag har.

Hua, det blev en lång text.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Comment the photo

‮‮ lefavtS Tue 13 Oct 2015 17:25

Oj. Hade helt glömt bort att jag skulle läsa det här.
Bättre sent en aldrig.
Är också tacksam över den där alkoholen

... vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Hoppas det är bra med dig.
Kram <3

- Read more -

Drygdagboken Mon 15 Dec 2014 23:15

Hej, Sebbe.
Minns du mig? Vi träffades på Lous Halloween-fest för omkring en månad sedan. Jag såg din ruta bland 'rekommenderade vänner', så jag bestämde mig för att besöka din bilddagbok. Förvisso har jag besökt den vid ett tidigare tillfälle, men det var innan jag hade träffat dig.

Jag läste igenom din text med väldigt högt intresse. Jag befarar att jag inte har något märkvärdigt att kommentera, men det gör å andra sidan inget. Jag vill enbart säga att jag tycker att det var väldigt trevligt att träffa dig på Halloween-festen. Du verkar vara en mysig och intressant person. Det gör kanske ingen skillnad, men jag säger det ändå.

- Read more -

Grove Sat 6 Dec 2014 13:54

Låter som att du har haft det skit, rent ut sagt. Jag kan relatera till grejen av att ha mått dåligt sedan en lång tid tillbaka, och till viss del mobbningen (även om min var mycket kortvarigare), men efter det så tar vi olika svängar i vår deppighet. Jag hoppas verkligen att du tar hand om dig i dagsläget i alla fall, för det förtjänar du efter allt äckel du behövt vada genom för att bli den du är. Fint av dig att lägga ut det, det i sig är väldigt starkt, mannen.
Kram!

- Read more -

fiskis Wed 3 Dec 2014 16:33

- Read more -

LouieDaKing Tue 2 Dec 2014 21:50

Gör ont i hela mig att läsa det, trots att jag vet om det som hänt. Älskar dig så fruktansvärt mycket... Du är mitt allt. Vill ha dig hos mig för evigt! Jag är så tacksam för att du överlevde! Åh, min vackra prins <3

- Read more -

Sebdjent Tue 2 Dec 2014 23:55

Älskar dig med, hjärtat <3 Jag har tänkt leva länge till, så du blir inte av med mig än på ett tag! <3

- Read more -

Dodopoj-senpai Tue 2 Dec 2014 19:58

Gråter helvete, du är för fin för att ha behövt levt på det sättet så länge, bra att du har landat till slut och jag hoppas att allt går uppåt härifrån <33

- Read more -

Sebdjent Tue 2 Dec 2014 23:54

<333 Förhoppningsvis fortsätter det uppåt!

- Read more -

Stormwind Tue 2 Dec 2014 17:30

Blir tårögd. Så fruktansvärt sorgligt men fint att du fann styrkan igen. Åh. Jag vet inte vad jag ska säga. Kram.

- Read more -

Sebdjent Tue 2 Dec 2014 23:54

Inte nödvändigt att bli det! Alla har något jobbigt i sitt förflutna, det gäller bara att inte ge upp, hur hopplöst det än verkar.

- Read more -

ZGDXQBTWRH Tue 2 Dec 2014 17:11

Läste allt och bryr mig bara så du vet, kram

- Read more -

Sebdjent Tue 2 Dec 2014 23:53

Mucho appriciado <3

- Read more -

‮‮ lefavtS Tue 2 Dec 2014 16:13

@stvafel

Appen klipper bildtexten när den är för lång att hantera så läser på datorn!

- Read more -

ObzidiaN Tue 2 Dec 2014 10:41

@obzidian iPhone visar ju inte hela texten ;__;

- Read more -

Vargaflickan Tue 2 Dec 2014 09:01

Så glad att jag mötte dig, min vän! Stjärnsystrar ;)))) och självmordstankar är vidriga. Riktigt svåra att komma ifrån utan att man får återfall, men lättare sagt än gjort, så måste man nog acceptera den naturliga gången. Rådfråga med din läkare om du ska höja dosen, för det kanske behövs nu~*

- Read more -

Sebdjent Tue 2 Dec 2014 23:52

Detsamma, bruh! Stjärnsystrar 4ever <3
Ja, verkligen. Det är bland de värsta tankarna man kan ha, men jag har ju kommit underfund med att jag vill leva, även om det inte alltid är så lätt!
Ah, jag ska snacka med läkaren om det nästa gång jag är där :)

- Read more -