December
Thursday 27 November 2008 photo 2/2
|
OkejOkej, min novell jag skrev till svenskan för ett tag sen (Eftersom den andra inte blev godkänd .___.').
Förevigat
Kvinnan tittade ut genom fönstret. Regnet smattrade lätt på rutan och gatlyktorna glimmade svagt. Hon började gå av och an i den lilla lägenheten. Hennes make skulle snart komma hem från jobbet, där han alltid sa att han jobbade över. Det var för dem, och inte för någon annan, men hon visste att papperna som låg på bordet inte var lögn. Skilsmässa, det var alternativet även om giftemålet hade varat i snart tio år. Hennes nervositet skulle nog ta överhand om hon inte hade börjat gå igenom ett par gamla lådor som stod längst ner i bokhyllan. Hon hittade ett gammal kuvert som gulnat med tiden, texten var skriven med vackert rött bläck, men åren hade flagnat bort det från pappret så hon kunde inte urskilja adressen. Hennes nymålade händer öppnade försiktigt kuvertet så hennes ögon kunde skåda fotot som låg i. Hennes händer skakade när hon drog fram det. Det var ungefär för 15 år sen, hon, han och den vackra parken bakom dem. Minnerna flög tillbaka till deras första träff.
Det hade varit en varm sommardag, fåglarna kvittrade och träden hade nyss slagit ut i blom. Hon var vacker, det bruna håret uppsatt och en söt klänning i bomull. Han var ung, endast en stubb syntes på den väl markerade hakan och deras ögon lyste när de gick hand i hand. Hon tittade på honom, hans ögon gnistrade i solens strålar, fyllda av lycka och ungdom. Så skulle det vara eller? Hennes lyste av samma sak. De var de två, alltid, för evigt? Hennes klänning fladdrade till i vinden men hon skämdes inte, hennes skratt nådde fåglarnas trumhinnor och de flög ut över sjöns klara vatten.
- Jag vill föreviga denna stunden, med dig, här och nu. Hon nickade bara, han förde henne till en av bänkarna. De slog sig ner och såg på varandra. Han drog fram kameran och det blixtrade till i sommardagen.
Kvinnan satt stilla, tårarna fuktade hennes kinder och hon skakade. Vattnet droppade ner på det blekta fotot och hon höll för sin mun. Varför grät hon? en tanke slog henne rakt in i hjärtat när hon hörde nyckeln vridas om i dörrlåset. Hon kom upp på skakiga ben och roffade åt sig papperna, knycklade dem och lät elden i kaminen sluka dem. Hon sprang in i hans förvånade famn och tillät sig själv att tjuta till högt samtidigt som floden av tårar övergödde hennes ögon. Han släppte det han hade i händerna för att hålla om henne. Han viskade lugnande i hennes öra:
- Älskling, gråt inte, jag är hemma nu.
Y
Förevigat
Kvinnan tittade ut genom fönstret. Regnet smattrade lätt på rutan och gatlyktorna glimmade svagt. Hon började gå av och an i den lilla lägenheten. Hennes make skulle snart komma hem från jobbet, där han alltid sa att han jobbade över. Det var för dem, och inte för någon annan, men hon visste att papperna som låg på bordet inte var lögn. Skilsmässa, det var alternativet även om giftemålet hade varat i snart tio år. Hennes nervositet skulle nog ta överhand om hon inte hade börjat gå igenom ett par gamla lådor som stod längst ner i bokhyllan. Hon hittade ett gammal kuvert som gulnat med tiden, texten var skriven med vackert rött bläck, men åren hade flagnat bort det från pappret så hon kunde inte urskilja adressen. Hennes nymålade händer öppnade försiktigt kuvertet så hennes ögon kunde skåda fotot som låg i. Hennes händer skakade när hon drog fram det. Det var ungefär för 15 år sen, hon, han och den vackra parken bakom dem. Minnerna flög tillbaka till deras första träff.
Det hade varit en varm sommardag, fåglarna kvittrade och träden hade nyss slagit ut i blom. Hon var vacker, det bruna håret uppsatt och en söt klänning i bomull. Han var ung, endast en stubb syntes på den väl markerade hakan och deras ögon lyste när de gick hand i hand. Hon tittade på honom, hans ögon gnistrade i solens strålar, fyllda av lycka och ungdom. Så skulle det vara eller? Hennes lyste av samma sak. De var de två, alltid, för evigt? Hennes klänning fladdrade till i vinden men hon skämdes inte, hennes skratt nådde fåglarnas trumhinnor och de flög ut över sjöns klara vatten.
- Jag vill föreviga denna stunden, med dig, här och nu. Hon nickade bara, han förde henne till en av bänkarna. De slog sig ner och såg på varandra. Han drog fram kameran och det blixtrade till i sommardagen.
Kvinnan satt stilla, tårarna fuktade hennes kinder och hon skakade. Vattnet droppade ner på det blekta fotot och hon höll för sin mun. Varför grät hon? en tanke slog henne rakt in i hjärtat när hon hörde nyckeln vridas om i dörrlåset. Hon kom upp på skakiga ben och roffade åt sig papperna, knycklade dem och lät elden i kaminen sluka dem. Hon sprang in i hans förvånade famn och tillät sig själv att tjuta till högt samtidigt som floden av tårar övergödde hennes ögon. Han släppte det han hade i händerna för att hålla om henne. Han viskade lugnande i hennes öra:
- Älskling, gråt inte, jag är hemma nu.
Y
Comment the photo
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/seductivevoice/300244148/
Visa toppen
Show footer