Vila i frid, Britt Malmberg.
16 mars 1944 - 20 mars 2006.

Idag är det tre år sedan jag såg dig, tre år sedan sen jag såg ditt ansikte.
Ditt likbleka ansikte liggandes högt upp på två kuddar, dina slutna ögon sa allt.
Dina livlösa händer, det groteska sjukhuslinnet.
Vi, barn och barnbarn, stod och kollade.
Kanske med hopp om att du skulle vakna,
kanske med hopp om att du skulle komma tillbaka.
Tillbaka till livet, frisk från allt helvete som du bar på.
Jag grät inte, jag bara stod där och kollade på alla andra.
De grät, inte jag.

Min mormor var en sån som kämpade och ställde upp så fort det var något,
mellan dagis och förskolan passade min mormor nog mig i ett år, gud vad jag stortrivdes.
Sittandes på övervåningen i en soffa och kolla på Aladdin dagarna ut och in, det älskade jag.
Min mormor satt nere på nedervåningen och läste sin tidning och rökte sina cigaretter.
Jag var tryggare än nånsin hos henne. Ibland brukade jag smyga upp bredvid henne innan
hon skulle göra en, då brukade jag lukta på skålen med tobaken, jag älskade lukten.

Vi var ute och gick ofta ut, Monika bodde i huset nedanför
och när hon var på jobbet passade vi hennes hund, Laban.
En dag när jag kom hem till mormor, så låg det en liten hundvalp på köksgolvet.
Jag tjatade i evigheter och frågade om det verkligen var hennes hund, det var det.
Jag ville ofta upp på berget, gå längst vattenfallet,
med hennes trötta ben kämpade hon sig upp för backen, med mig hack i häl.

En dag var jag, mamma, moster och kusin på IKEA,
vi får ett samtal och får reda på att hon ligger på sjukhus.
Lunginflammation och blodförgiftning.
Min mamma höll mig på axlarna och vi gick in i hennes rum.
Tusen slangar, pipande apparater, två sjuksköterskor och en syremask framför hennes ansikte.
Hon skrek med den svaga rösten hon hade kvar, jag grät. Det gick inte mer.
Jag kunde inte se min mormor ligga och lida på det sättet.

Något år senare kom cancern, den förbannade jävla cancern som tog min mormor ifrån mig!
Det var för exakt tre år sedan, idag. Du lämnade många i sorg.
Din man, dina syskon, dina barn, dina barnbarn, dina vänner. Begravningen var min första,
men också den finaste jag sett. Allt var perfekt.

11 Februari 2007 bodde vi officiellt i hennes gamla hus, Jag sover i hennes gästrum,
där jag sov när jag var sju-åtta år gammal. Det är hemskt.
Utanför det här rummet satt jag och kollade på Aladdin,
hela dagarna för inte ens 10 år sedan.
Helvete.

You used to call me your angel
Said I was sent straight down from heaven
You'd hold me close in your arms
I loved the way you felt so strong
I never wanted you to leave
I wanted you to stay here holding me

I miss you
I miss your smile
And I still shead a tear
Every once in a while
And even though it's different now
You're still here somehow
My heart won't let you go
And I need you to know
I miss you

You used to call me your dreamer
And now I'm living out my dream
Oh how I wish you could see
Everything that's happening for me
I'm thinking back on the past
It's true that time is flying but too fast

I miss you
I miss your smile
And I still shead a tear
Every once in a while
And even though it's different now
You're still here somehow
My heart won't let you go
And I need you to know
I miss you

I know you're in a better place,
But I wish that I could see your face.
I know you're where you need to be,
Even though it's not here with me.

Annons

Uppladdare

har bilder i gruppen

Taggad med

Bilden saknar taggar

Geotag

Kamerainfo

Kommentera bilden

damnitnannson sö 7 mar 2010 23:50

vackert skrivet rip. <3

- Läs mer -

Svara

Yupbeckah ons 24 feb 2010 21:13

Jag känner inte dig, Men det var något utav det finaste jag sett, jag är tårögd. Min mormor är på ålderdomshem för ahlzeimers och kommer inte ens ihåg sitt namn, inte vem jag, eller mamma.. hennes egna dotter är hon är inne på sitt 12 år med ahlzeimers och är sjukare än någonsin, och snart tas hon ifrån mig och mamma.

- Läs mer -