Monday 2 November 2009 photo 2/4
|
<span style="font-size: 11.5pt; line-height: 115%;">Jag kunde lika gärna vara asfalt. Det är så jag känner det ibland. Grå, skrovlig, urlakad och helt jävla ointressant.
<span style="font-size: 11.5pt; line-height: 115%;">Säg mig, vem är den som ägnar marken man går på någon tanke. Ibland kanske någon njuter lite extra då ett par bara fötter får smeka den vita, ljumna sanden eller det gröna sommargräset. Men vem bryr sig om den fula, konstlade och intetsägande asfalten man går på.<span style="font-size: 11.5pt; line-height: 115%;">
<span style="font-size: 11.5pt; line-height: 115%;">Ibland önskar jag att jag var en härlig praktfull sommaräng, mitt uppe i sin fulla prakt. Jag vet att jag siktar alldeles för högt när jag tänker så. Visst finns det många vackra sommarängar bland oss. Jag är inte en utav dem. Jag är asfalt. Grå och trist. Hård och skrovlig. Ful.<span style="font-size: 11.5pt; line-height: 115%;">
<span style="font-size: 11.5pt; line-height: 115%;">Jag, tillplattad för att passa in. Tappade visst bort mig själv någonstans på vägen. Mitt forna jag försvann för all framtid under ångvältens bryska framfart. Fast för all framtid i tjärans händer. Fast för all framtid under fotsulorna på dem som all lycka fick och blev till en praktfull sommaräng.<span style="font-size: 11.5pt; line-height: 115%;"> <span style="font-size: 11.5pt; line-height: 115%;">
En dag är det min tur.
Även de vackraste blommor är starka nog att växa genom asfalt
En dag är det min tur.
Även de vackraste blommor är starka nog att växa genom asfalt