Den överväldigande känslan av att vilja kräkas trängde upp i henne och hon kämpade för att hålla sig för gråt. Den brännande känslan av smärta, ren som solens ljus skar i henne som eggen på den skarpaste kniv. Den fruktansvärda ångesten för hoppet och svikelsen som kunde vara, som skulle krossa henne så totalt sköljde över henne i stora svallvågor. Synen för allt omkring henne försvann och hon drunknade i mörker av sina egna tankar. Lukten av mat fick henne att kväljas och till slut kunde hon bara höra ett högt brus som ökade illamåendet till styrka av oövervinnerlighet. Hon kunde inte längre känna mer än sin egen kropp i detta mörker som omgav henne nu. Hon befann sig inte längre någonstans utan fann sig själv i kompakt svarthet så total att hon inte såg sin hand framför sig om hon så höll den strax framför sina ögon.
Detta är förlorad.

Ja, massor. Det gör det varje dag. Det börjar med att man vaknar på morgonen.