Friday 15 January 2010 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
En gång, för inte så länge sen, hade jag äran att möta en man med en hund, som hette Minoz. Den här mannen var inte så prefekt, han hade väldigt få nära och bekanta, och hans fru hade lämnat honom för länge sedan. Han visste inte hur man skulle umgås med människor.
Men han hade en sån fantastisk kärlek för sin hund Minoz. En kärlek som aldrig skulle kunna mätas med något förhållande mellan människor. Den äkta kärleken mellan två varelser.
Minoz var inte en av de mest väl dresserade hundar, och han hade en sådan energi jag aldrig någonsin har sett i någon annan hund.
Eftersom att han var så vild så var det väldigt svårt att ta hand om honom. Men mannen gav inte up trots att nästan hela byn sa åt honom att göra sig av med hunden. Men de förstog inte vilket starkt band de hade knutit mellan varandra.
Minoz svarade aldrig på sitt namn, tog alltid mat, öppnade dörrar, sprang ute och var borta i flera dagar. Mannen kände en sådan ångest, men endå vägrade han ge up. För om han ge upp så skulle hans värld rasa samman, han skulle återigen ha misslyckats med något han verkligen ville.
Tillslut så bestämde han sig för att åka och träffa en hund ägare ute på landet. Dock var han tveksam till det först men han visste att det var det ända rätta att göra.
De tränade nästan varje dag men månaderna gick och det löste sig inte ändå. Han var så arg och frustrerad för att hunden vägrade att lära sig.
Han bestämde sig för att ta ut sin eviga illskan och frustrationen på arbeta istället. Under flera dagar hjälpte han till ansvarsfullt på gården där hund ägaren levde. Han Skyfflade hö, hjälpte till med odlingen, mjölka korna han gjorde allt i sin kraft för att bli av med den smärtan han kände.
Då hände det, efter en hel vecka av hårt arbete betedde sig hunden helt plötsligt annorlunda.
Min teori var att Minoz, liksom en människa, känna sin husses smärta och ge me sig. Han började lära sig hur han skulle uppföra sig. Han började lyssna på sitt namn, han lärde sig att stanna kvar inne i huset utan att springa efter någon katt utanför.
Fast i själva verket var mannen så ofta arg. Vilket gjorde Minoz till en så svår uppfostrad hund. Men när han väll hade tagit hand om sin illska och frustration så kunde han ta del av glädjen.
Den glädjen den mannen fick är precis den glädjen jag får då jag har verkligen lyckats med något och är medvetande om att jag har gjort något bra
Den glädjen är inget jag vill hålla till mig själv utan något jag vill dela med världen. Något jag vill att ni själva ska känna hur underbar den känslan verkligen är. Därför säger jag till er, lyssna verkligen på vad ni själv vill och inte det ni bara ser framför er.
Som Caspar David Friedrich "Målaren skall inte endast måla vad han ser framför dig. Utan även vad han ser inom sig. Ser han dock inget inomsig. bör han även avstå vad han ser framför sig"
Då kommer ni säkert att tänka, hur vet du att det här är inte vad jag själv vill. För många av er är helt enklet inte nöjda utan strävar efter mer och mer. Så ta 45 min varje dag och tänk på vad du själv vill. Likså att faktist Meditera och andas.
Skriv en 1 om ni har verkligen läst det här.
Comment the photo
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
A man paints with his mind, not with his hands. - Michelangelo
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/senap13/437566832/