October
Friday 28 January 2011 photo 1/1
|
Vi människor är så upptagna med att vara stolta, att vi glömmer att förlåta.
Att vi hellre betalar med relationer för våran stolthet, än att be om ursäkt.
Jag har en vän, en barndomsvän som en gång svek mig på ett sätt som vi båda visste var fel.
Hon visste att jag inte kunde ta mig hem den kvällen.
Hon lät mig gå full i snöstorm över 1 mil hem istället för att jag skulle få sova på hennes golv.
Det hela slutade med att jag la mig i en busskur, efter 3 timmar stannade en taxi som erbjöd sig att köra hem mig.
Nästa dag var så arg på henne, att hon sket i om jag ens skulle kunna ta mig hem.
Så jag ljög för henne och sa att jag hade fått gå hela vägen hem.
Men när jag pratade med henne så var hon inte ens ledsen för att hon bara skickat ut mig utan anledning.
Jag hade kunnat frysa ihjäl den natten, hon hade gett mig en tröja.
Men vad hjälpte det när jag bara hade en kjol, linne å jacka?
Jag minns inte hur många minus det var den natten, men det var snöstorm.
Jag har nog aldrig varit så nedkyld som när jag kom hem.
Hon hade varit min bästa vän sedan tidig barndom.
Hennes svek skar i hjärtat på mig, men de som var värst va att vad jag än sa,
så verkade det inte bekymra henne, hon verkade inte bry sig,
och på kuppen så bröt hon kontakten med mig.
Jag har efter mycket tänkande kommit fram till att det va hennes sätt att berättiga det hon gjort.
Om jag inte fanns där och påminde henne, så hade det inte hänt.
Det tog flera år innan hon plötsligt ville bli min vän på nått community,
och ännu några månader innan hon skrev hej.
Men de tog ytterligare 1 år för henne, då hon plötsligt ringde mig å grät.
Hon nästan skrek i telefonen, skrek ut sin ångest över hur hon behandlat mig.
Hon var så ledsen, och hon bönade och bad om min förlåtelse.
Den förlåtelsen som jag ville ha för flera år sedan.
Det var inte lätt för mig att acceptera att hon inte var min vän längre.
Jag hade många gånger under åren som gått velat ringa henne å bara få va som vanligt igen.
Men jag visste att det var inte jag som gjort fel, och om hon nu va så stolt och obekymrad så skulle jag inte böja mig ner för henne.
Det fick ta den tid det tog, om de så skulle gå med henne i graven tänkte jag.
Hon vet, och jag vet, det räcker.
Men jag blev så glad och lättad den dagen hon ringde å var så förtvivlad.
Jag hade förlåtit henne för längesen, för jag är sån...
Men det tog henne många år att svälja sin stolthet och erkänna att hon gjorde fel.
Hon lät våran vänskap betala priset för stoltheten.
Och när hon sålde stoltheten för vänskapen, så stod jag där med öppna armar.
Och idag är vi goda vänner igen, men aldrig på samma sätt som innan.
Det jag vill säga med denna text är att vi gör alla fel ibland, och vi måste tillåta oss själva att göra fel och att kunna erkänna det.
Låt inte dig själv och dina nära å kära få betala priset, för ibland räcker det med ett innerligt förlåt.
Annons
Comment the photo
Obscurus
Fri 28 Jan 2011 16:31
Gud vad hemskt. Hur gick det sedan? Förlät du henne, eller gjorde det för ont? Hoppas att hon iaf lärde sig någonting.
Sevenofhearts
Fri 28 Jan 2011 18:00
Ja, idag är vi bra vänner... Jag har ju saknat henne under alla år, och hon har verkligen visat mig hur ledsen hon är för att hon gjorde så mot mig och hon har förklarat för mig att det inte gick en enda dag utan att hon ångrade sig, men som jag sa ibland är man för stolt och hon var precis en sån person som lät stoltheten betala... Men idag så kan hon erkänna att även hon gör fel ibland å det är därför jag förlät henne (:
Obscurus
Fri 28 Jan 2011 20:33
Vad härligt! Tycker det var rätt starkt att ringa efter så lång tid ändå. :)
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sevenofhearts/483475143/
Visa toppen
Show footer