October
Monday 19 March 2012 photo 1/1
|
Man kan ha väldigt tråkigt med några tända ljus, några blinkande modemlampor, en lysande dator logga och såklart en kamera :P
Jag ju inte direkt skrivit av mig de senaste, men de beror nog mest på att ja inte haft tid till de, känns som jag har haft tonvis med saker att göra, och aldrig får någonting utav det gjort, ja finner mig helt enkelt ingen ro..
Alltså börjar de mesta gå tillbaks till min gamla normala vardag?
Eller ja, saker å ting kommer ju aldrig blir som förr såklart, ni förstår va jag menar..
Men jag känner mig som vanligt, fast mer hälsosam, uppmärksam och inte lika desperat.
Mycket går frammåt, men mycket står oxå stilla..
Jag har ett väldigt spännande år att se fram emot, mycket som kommer hända med min kropp.
Mycket har redan hänt, och jag lovar att det kommer för/efter bilder...
Dock kommer jag dö lite smått..
Men det är helt otroligt hur mkt man faktiskt har skämts över sig själv, sånt som man inte upptäcker förän nu när man börjar gå åt det rätta hållet.
Jag skämms inte längre över att säga att jag hade ett problem med mat..
Jag kan öppet och ärligt prata om det med vem som helst utan att skämmas över att det var den jag var, för jag upptäckte det och gjorde något åt det.
Jag kunde helt enkelt inte hantera de, jag kunde inte säga nej eller sätta stopp för mig själv..
Och när man tänker tillbaks inser man vilket monster som legat och grott inom en.
Så länge det var gott så fanns det inga hämningar..
Jag var dendär personen som öppnade kylen/skafferiet 150 gånger om dagen bara för å se om de fanns något gott jag kunde tänka mig att proppa i mig, utan att ens reagera på vad jag pysslade med. Speciellt om jag var rastlös då kunde ja öppna kylen 10ggr på 5 minuter trotts att ja visste att det inte skulle finnas något nytt där.
Jag kunde utan problem ställa mig och laga en full middag vilken tid på dygnet som hellst bara för jag ville ha det.
Och... Det viktigaste, om det fanns något som inte var mitt, tex syrran eller morsan hade köpt en påse chips eller vad som helst, var den oöppnad så fanns det inte ens chans att man rörde den för då skulle dom bli sura.. MEN! Va den öppnad så skulle man ju alltid BARA smaka.. Och de där smakandet blev ju sedan att man övertalade sig själv att hon kommer inte märka om jag tar lite till... Och sedan lite till... å jo, men lite till.. Och helt plötsligt hade man käkat upp över hälften och fortfarande så kunde man övertyga sig själv att ba, men hon kommer aldrig märka de, så jag kan nog ta pytte lite till..
Det fanns inga gränser...
Jag är evigt tacksam att jag inte kan göra så längre, och för att jag inte ens vill göra det.
Visst kan man smaka, men thats it för tar jag mer så rusar hjärtat iväg.
Man inser mycket nu i efterhand vilken destruktiv och desperat människa man varit.
Och jag sörjer delvis mig själv, att jag lät mig själv förfalla till detta.
Men man inser inte alltid vad man gjort förän det är försent.
Nu ser jag med glädje fram emot att utvecklas som människa, mitt nya liv har börjat och jag går absolut mot ljusare dagar.. Ingenting kan hålla mig tillbaks längre, ingenting.
Annons
Camera info
Camera NIKON D3100
Focal length 18 mm
Aperture f/8.0
Shutter 10 s
ISO 400
Comment the photo
chaosbleeds
Mon 19 Mar 2012 13:35
Det är inget du funderar på att söka hjälp för? Problemet till beteendet finns ju fortfarande kvar även om du fysiskt stoppat det med operationen för tillfället.
Sevenofhearts
Mon 19 Mar 2012 13:46
jag tror problemet va att jag förnekade att det va ett problem, att jag ljög för mig själv.. jag har gått mycket hos psykolog och i beteende terapi och ja känner att jag genom att erkänna att det har varit ett problem oxå nu kan upptäcka när det dyker upp i i huvet och göra något åt det..
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sevenofhearts/503236089/
Visa toppen
Show footer