March
Friday 12 February 2010 photo 1/1
|
Här sitter jag och lyssnar på Aftermath och andra episka och själstimulerande musik och tänker på hur jag är nu, hur jag blir sen och hur jag var.
Livet är stilla igen. Ingen känslomässig extrem som stimulerar livsupplevelsen så vildt som förr, men jag ångrar ALDRIG att jag erkännde. Den smärtan och glädjen är något jag har lärt mig av. Exakt vad vet jag inte, utan bara känner det.
Även om känslor finns kvar är dem totalt annorlunda.
Detta känns konstigt att säga för att oh nu kommer allt förvärras. Men det kanske är ännu värre att jag inte står vid vad jag tycker och vill säga.
Borde jag skapat positivt av något negativt?
Kanske det negativa är just nu och positiva kommer vara resultatet om jag bara väntar ut det med rätt handlingar.
Saker börjar bli neutrala igen, som om allt är så oehört meningsfult meningslöst. Detta känner jag under några perioder som kommer slumpmässigt.
Just när lugn har börjat komma har något annat kommit ivägen och stört detta.
Vem är egentligen jag? - Det känns inte som att jag har varit mig själv. I skolan är jag inte alltid mig själv. Jag skulle kunna vara, men en viss vana är fortfarande kvar. Troligen byggdes den upp på grund av nervösitet och rädsla, som jag inte ville känna och glömma bort. Därför började min humor bli konstig just av anledning till att få andra att tycka att jag är konstig och skratta åt det tillsammans med mig.
Större vilja har jag heller inte. Argumenterar heller inte gärna, just för att allt är relativt och till slut kommer man ändå fram till just det.
Pratet funkar heller inte bra. Anledningen till det är helt enkelt att jag själv inte vill eller för att jag är för osäker även i intryck jag ger ifrån mig och språk.
Ja, språk, den där jäkla lilla saken som jag inte borde bry mig om. Själv vet jag detta men ändå känner jag osäkerhet och osäkerhet känner jag på grund av att jag inte alltid är självcentrerad.
Om jag skulle vara självcentrerad skulle allt funka bättre. Nu säger jag inte att jag hela tiden har ångest. Jag är glad och självsäker också men jag är girig efter mer.
Det är intressant att alla verkar vara självcentrerade medan de kanske inte alls är det.
Nu kanske det inte verkar "moget" att skylla på något annat men jag ska göra det ändå. Jag skyller på allt som har hänt. Det har skapat min personlighet och "mind". Min hjärna bara får mig att känna smärta av anledningen till att den tror att den borde göra det. Den är som en inbyggd maskin av staten för att hålla mig i kontroll. Informationen är det anser jag.
Jag jämför hjärnan med en kamera.
En kamera tar 24 bilder i sekunden, annars skulle filmen se konstig och hackig ut. Vi säger att våra hjärnor uppfattar maxhastigheten 24 fps.
Om händelser händer i en större hastighet kommer hjärnan att reagera. Den kommer att bli osäker, rädd och förvirrad som får oss att känna nervösitet, extra osäkerhet och stress. Om vi säger saker händer fortfarande i 28fps så kommer stresset orsaka det man kallar "Fight or Run". Om saker fortsätter ännu mer kommer omedvetenhet och depresion som i de stadiet leder till självmord.
Egentligen borde jag inte skylla på något eller någon annan, utan mig.
Om jag själv inte upplevde allt som jag har gjort skulle jag inte känna mig så som jag känner mig och kommer att känna mig.
Min esoteriska kunskaper kallar dem ego-n. Små demoner som är hela tiden i oss och stör oss, som: Nervösitet, osäkerhet osv.
Jag är dock glad att jag får möta dem så hårt som nu, annars skulle jag inte utvecklas.
Jag behöver bara ändra mig själv, och se, hela världen kommer att förändras.
Jag ser hur allt funkar enligt polaritetens regler, paradoxen.
Även om jag älskar att studera och experimentera med just detta börjar jag bli trött, i några fall, att det funkar så.
Helt enkelt lyssnar jag på folk för "mycket". Jag kanske tar till mig för mycket. Samma gäller även för personligheten som jag uttrycker mig med.
Min personlighet är heller inte jag, för att det är en produkt av händelser. Jag är mitt medvetande. Detta vet jag men förstår inte.
Det bästa som jag troligen kan göra är att vila. Utföra rörelse genom att vara stilla.
"Do nothing and all will be done"
Till slut har jag inte kommit fram till någonting. Jag behövde bara tala ut mig bara till den som läser detta.
Men jag har inte löst något än för att jag är inte i den själsvåglängden till att kunna vara i samklang med just händelsens kvalitet. (Meta-fysisk naturvetenskap)
Det känns som att tiden för sanningen att bli sagd är här för att tömma mig för en gång skull.
Troligen därför kommer jag bli fylld av annat.
"When I look at the sun, I wonder how far away it is from me
May it be that I could reach out and grab it.
I can feel its warmth and I can see its light
but then I realize that it is beyond my might"
Livet är stilla igen. Ingen känslomässig extrem som stimulerar livsupplevelsen så vildt som förr, men jag ångrar ALDRIG att jag erkännde. Den smärtan och glädjen är något jag har lärt mig av. Exakt vad vet jag inte, utan bara känner det.
Även om känslor finns kvar är dem totalt annorlunda.
Detta känns konstigt att säga för att oh nu kommer allt förvärras. Men det kanske är ännu värre att jag inte står vid vad jag tycker och vill säga.
Borde jag skapat positivt av något negativt?
Kanske det negativa är just nu och positiva kommer vara resultatet om jag bara väntar ut det med rätt handlingar.
Saker börjar bli neutrala igen, som om allt är så oehört meningsfult meningslöst. Detta känner jag under några perioder som kommer slumpmässigt.
Just när lugn har börjat komma har något annat kommit ivägen och stört detta.
Vem är egentligen jag? - Det känns inte som att jag har varit mig själv. I skolan är jag inte alltid mig själv. Jag skulle kunna vara, men en viss vana är fortfarande kvar. Troligen byggdes den upp på grund av nervösitet och rädsla, som jag inte ville känna och glömma bort. Därför började min humor bli konstig just av anledning till att få andra att tycka att jag är konstig och skratta åt det tillsammans med mig.
Större vilja har jag heller inte. Argumenterar heller inte gärna, just för att allt är relativt och till slut kommer man ändå fram till just det.
Pratet funkar heller inte bra. Anledningen till det är helt enkelt att jag själv inte vill eller för att jag är för osäker även i intryck jag ger ifrån mig och språk.
Ja, språk, den där jäkla lilla saken som jag inte borde bry mig om. Själv vet jag detta men ändå känner jag osäkerhet och osäkerhet känner jag på grund av att jag inte alltid är självcentrerad.
Om jag skulle vara självcentrerad skulle allt funka bättre. Nu säger jag inte att jag hela tiden har ångest. Jag är glad och självsäker också men jag är girig efter mer.
Det är intressant att alla verkar vara självcentrerade medan de kanske inte alls är det.
Nu kanske det inte verkar "moget" att skylla på något annat men jag ska göra det ändå. Jag skyller på allt som har hänt. Det har skapat min personlighet och "mind". Min hjärna bara får mig att känna smärta av anledningen till att den tror att den borde göra det. Den är som en inbyggd maskin av staten för att hålla mig i kontroll. Informationen är det anser jag.
Jag jämför hjärnan med en kamera.
En kamera tar 24 bilder i sekunden, annars skulle filmen se konstig och hackig ut. Vi säger att våra hjärnor uppfattar maxhastigheten 24 fps.
Om händelser händer i en större hastighet kommer hjärnan att reagera. Den kommer att bli osäker, rädd och förvirrad som får oss att känna nervösitet, extra osäkerhet och stress. Om vi säger saker händer fortfarande i 28fps så kommer stresset orsaka det man kallar "Fight or Run". Om saker fortsätter ännu mer kommer omedvetenhet och depresion som i de stadiet leder till självmord.
Egentligen borde jag inte skylla på något eller någon annan, utan mig.
Om jag själv inte upplevde allt som jag har gjort skulle jag inte känna mig så som jag känner mig och kommer att känna mig.
Min esoteriska kunskaper kallar dem ego-n. Små demoner som är hela tiden i oss och stör oss, som: Nervösitet, osäkerhet osv.
Jag är dock glad att jag får möta dem så hårt som nu, annars skulle jag inte utvecklas.
Jag behöver bara ändra mig själv, och se, hela världen kommer att förändras.
Jag ser hur allt funkar enligt polaritetens regler, paradoxen.
Även om jag älskar att studera och experimentera med just detta börjar jag bli trött, i några fall, att det funkar så.
Helt enkelt lyssnar jag på folk för "mycket". Jag kanske tar till mig för mycket. Samma gäller även för personligheten som jag uttrycker mig med.
Min personlighet är heller inte jag, för att det är en produkt av händelser. Jag är mitt medvetande. Detta vet jag men förstår inte.
Det bästa som jag troligen kan göra är att vila. Utföra rörelse genom att vara stilla.
"Do nothing and all will be done"
Till slut har jag inte kommit fram till någonting. Jag behövde bara tala ut mig bara till den som läser detta.
Men jag har inte löst något än för att jag är inte i den själsvåglängden till att kunna vara i samklang med just händelsens kvalitet. (Meta-fysisk naturvetenskap)
Det känns som att tiden för sanningen att bli sagd är här för att tömma mig för en gång skull.
Troligen därför kommer jag bli fylld av annat.
"When I look at the sun, I wonder how far away it is from me
May it be that I could reach out and grab it.
I can feel its warmth and I can see its light
but then I realize that it is beyond my might"
Comment the photo
Men du kommer alltid vara "du", du behöver bara ge mig utrymme för den du är. Men jag tror inte att det är något som bör betänkas "hur jag ska bli JAG?", utan det är något som infinner sig med tiden och ödet.
Men du bör absolut inte skylla något på dig själv! Saker och ting händer ibland just för att "tiderna är sådana", alltså utan någon rationell anledning, oberoende på vad du försöker åstadkomma. Det viktiga är
att ta tiderna som de är och göra sitt bästa. Precis som med "kvaliteten av tiden"!
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/shadowmind/442632235/
Visa toppen
Show footer