Sunday 12 October 2008 photo 1/1
|
Vet inte hur jag ska börja... Kände bara för att skriva hur jag känner mig innerst inne just nu . Allt känns så jobbigt hemma, jag får hela tiden höra att jag inte gör något för att fixa mitt liv och mina föräldrar vill helst att jag ska flytta ut, för att jag inte "sköter mig" . Det har iofs mer eller mindre alltid varit jobbigt hemma, aldrig haft nån bra kontakt med föräldrarna. Så nu när jag verkligen vill ha det, och försöker tala om det för de så säger de mest : "vad spelar det för roll, alla de år som du har varit som du varit, och nu vill du fixa allt" . JA det vill jag, men ni förstår inte det. Ni ser inte saker som jag gör för att visa att jag har förändrats. Jag vill vara där för de o speciellt min lillebror , men jag kan inte när jag känner sån press på att jag måste göra det o det NU NU NU . Jag söker jobb och jobbar med mig själv hela tiden, för att jag ska kunna fokusera på det som är viktigt just nu. Jag vill vara där för så många, men vissa ser inte det, för man är så upptagen med sig själv o sina problem. Det förstår jag, jag förstår att när man har så mkt annat att tänka på så ser man inte saker o ting så tydligt, för man blir så självcenterad... Och jag vet att den enda jag kan ändra på är mig själv, ingen annan. Jag kan inte tvinga mina föräldrar o ha en relation med mig när de inte ens är villiga. Jag kan inte få nån att lyssna på mina råd när de inte vill, eller när de låtsas lyssna, men egentligen inte bryr sig ett skit om vad jag försöker säga eller hjälpa till med. Jag tar så mycket energi från mig själv till ingen nytta känns det som. Jag älskar att hjälpa människor o vara där för de som jag bryr mig om, men jag har inte riktigt hittat någon som bryr sig lika mycket om mig, därför känns det jobbigt och som allt går till spillo. Som om jag bara rabblar upp saker som jag egentligen tror på, men jag börjar tveka på mig själv när ingen annan verkar tro på det . Det borde jag inte göra, för det är vad jag verkligen tror på inom mig det vet jag. Gillar inte den känslan, tvekan, tvivel.. Jag klagar inte nu, för jag valde själv att prata eller hjälpa olika personer, det är nåt jag insett nu... Jag vill hjälpa till i hemmet och så gärna göra saker med mina föräldrar , men det är inte lätt när jag följer med de ut till butiker och så för att visa att jag har ändrats, o allt jag hör är tjafs o bråk mellan de två. Jag är van vid det, men idag, i nuläget känns det bara så onödigt och det känns som de inte ens är vuxna människor. Jag behöver inte det just nu . Jag behöver människor som stöttar mig och som inte ifrågasätter vem jag är eller varför jag är optimistisk när det gäller saker och ting... Klart jag är optimistisk, varför ska jag inte vara det ? Jag är realistisk också, men jag vill även se hinder och nederlag som något jag kan lära mig ifrån, och inte bara fastna i ett negativt tankemönster och inte tro att det inte finns nåt hopp, att det inte finns några jobb osv . Det är inte bara jobb jag pratar om , utan människors inställning till saker o ting. Det är så många som tror att om man "misslyckas" med saker, så är man inte värd något och "neej nu är allt skit o inget kommer ordna sig".. man slår ner på sig själv och hamnar i ett "tycka synd" om sig själv tänk . Jag vill inte vara sån för jag vet att jag inte kommer att få det liv jag vill ha och viktigast : jag kommer inte må bra . Jag borde egentligen inte bli irriterad när folk ibland tror att jag bara är positiv hela tiden och inte har några andra känslor, inte så att nån sagt det direkt till mig , men ibland känns det så . Det är klart jag har, men de som tror så känner inte mig, det vet inget om vem jag är, det måste jag förstå . Jag vill få ut det bästa av livet och utveckla mig själv.. lära mig mer, göra saker som jag älskar, o en av de viktigaste sakerna : ha bra relationer . Alla har svagheter och negativitet inom sig som gör att man trycker ner sig själv när saker o ting inte går som man trott eller som man vill. Före jag skrev det här hade jag massa negativa tankar o känslor.. irritation, förvirring, vet inte hur jag ska klara av att bo här tills jag får ett jobb o allt.. Men sen kom jag på som alltid : INGEN ANNAN KOMMER . Ingen annan kommer få bort den känslan från mig, som trycker ner mig och gör att jag känner mig svag. Jag måste fokusera på mig själv, omringa mig med saker som lyfter upp mig, människor som lyfter upp mig, som får mig att känna mig bra. Viktigast av allt : Jag vill komma till ett ställe där jag känner mig nöjd med mig själv oavsett vem jag har omkring mig . Det är viktigt för mig och jag har insett det. Så jag ska jobba på det, precis som jag gjorde när jag insåg att jag ville förändra mitt liv och må bra med mig själv. Det funkade... ett steg i taget . Och jag ska fortsätta så, för det kommer alltid finnas saker på utsidan som gör att man inte mår bra, men man kan också själv bestämma hur man vill hantera de sakerna. Låt ingen ta ifrån dig din livsglädje och din självkänsla, det är det viktigaste man har i livet.
För i slutändan har man alltid sig själv .
För i slutändan har man alltid sig själv .
Comment the photo
och det är beundransvärt hur du orkar
Du har en sån strålande personlighet och du är en sån makalöst underbar person.
Jag finns här för dig, om du behöver något! Lovar !
Ta hand om dig, och så tar jag hand om dig varje gång vi ses ! <33
Jag vill att du ska veta att du är en helt otroligt underbar person och att jag bryr mig om dig såå mycket. Jag vill träffa dig och jag vill bara tala om hur mycket du betyder. Känns som våran vänskap tog slut för fort..och av helt fel anledning.
Du har all rätt att vara sur på mig, och skita i mig totalt.
Men, detta är sanningen.
Du betyder ! Tanken av dig får mig att le, du gjorde många av mina dagar ! <3
Kram på dig !
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/shiivasregal/278578318/