September
Wednesday 8 October 2008 photo 1/1
|
mupp xO
hej, jag vill inte skriva mer fantasy-berättelse.. o.O jag é ond så jag ska lägga upp det jag skrivit xDD nu é det sähär att dom fem första sidorna "finns inte" iallfall inte nån annanstans än nerkladdade i ett kollegieblock i skolan ^^ -sämst-
Med stora, blanka ögon tittade Maxin på henne. Bimbo var väldigt vacker.. Hon hade långt, tjock blont hår som vilade på ryggen. Då och då fladdrade det till av vinden som kom farande över de väldiga åkern. Ögonen var kloka och stora, nästan större än innan. Hennes smala läppar rörde sig inte en milimeter utan såg ut som ett rakt blekt sträck. Den lilla uppåtnäsan klädde hennes bleka, söta ansikte. Hon såg stolt ut.. Något Maxin alltid eftersträvat.
- Se inte så rädd ut, jag ska inte skada dig. Maxin upptäckte gennast att Bimbos hand fortfarande la över hennes mun och hakparti samtidigt kännde hon hur tårarna var på väg att tränga ut då hon stirrat utan att blinka, för länge. Trycket släppte i samma sekund som Maxins ögon lungnade sig och andetagen blev tyngre, långsammare och lugnare dom med. Dom kloka ögonen var mildare nu och en känsla av trygghet letade sig fram bland allt det rädda och förvirrade, som om något samlade Maxins tankar och helt plötsligt kännde hon yrslen komma krypande. Med ena handen på huvudet och den andra på kinden ryckte hon till och var nära på att ramla. Smärtan pulserad fram där inne i huvudet och något våt fanns under hennes hand. När hon tog ner handen från kinden och krökte på fingrarna bildades små gröna strån och nästan genomskinliga droppar framför hennes ögon. "Just det, gräset." Tänkte hon.
- Torka inte av daggen på klänningen bara, den är nästan omöjlig att få ren. Sa Bimbo.
- Tro mig, jag vet. Bimbos röst igen. De var len och ett litet skratt spred sig över dom ljusa läpparna. En smilgropp blottades vid höger kind. "Vänta nu, klänning?" En än gång blev ögonen vildare och hon började dra i den svarta, tajta tyget som hon bar. "Jag hade ju skoluniform!?" Blicken blev stressad och hjärtat bankade några slag extra dom där sekunderna. Hennes dåvarnade långa kjol var nu ersätt med den nedre delen av klänningen. Längst ner på klännnigen fanns stora revor så det såg taggit ut. Den var absolut inte sytt så utan det var söderdraget. Maxins händer trevade framlängs magen som om hon hoppades på att det skulle kännas som hennes stickiga skoluniform, men det gjorde det inte. Det sametslena tyget föll perfect efter hennes kurvor och det känndes knappt att den hängde där, över alla såren, över allt det magra och över alla ärr. Hennes bleka axlar skymtades under dom uppreppade, korta klänningsarmarna och även ett märke. Ett ljust, skärande skrik spred sig över hela åkern.
- Vad är det här!? Ropade Maxin. Bimbos belåtna leende och lugna ögon gjorde Maxin förbannad. Hon hade ett märke i silver på nyckelbennet och det var inte så att hon var nytatuerad precis.
- Vad är det!? Berätta! Maxins bestämmda röst övergick i en hes, vettskrämd stämma och Bimbos leende försvann illa kvickt.
- Ett bevis. Bimbo andades tungt ut. - På att du vet. Pulsen upphörde, ögonen slutade flacka, vinden slutade fara fram, vattnet slutade porla, allting stannade. Maxins hand for upp till det lilla märket på hennes vänstra axel. Det känndes inte, det märktes inte när hon tidigare hade rört axlarna. Maxins hår låg spikrackt ner på ryggen, man kunnde nästan missta det för dockhår när det låg stilla, först när hon vände hakan inmot bröstet och tittade på det såkallade beviset föll det över axlarna och täckte märket.
- Vet vad? Rösten var låg och tunn precis som om all luft åkt ut ur Maxins lungor. Det fanns ingen styrka och inget upproriskt i frågan, bara rädsla.
- Ledomi, du vet om denna världen. Att den existerar och finns. Maxin slog ner blicken. Under den långa luggen doldes en äklad minn. "Att veta. Det måste vara en hemlighet. Nåt inte många vet. Ett ansvar." Tankarna rusade fram och blandes med minnen från när marken plötsligt försvann, hur mörkert slukade upp trottoare, hur intesivt hon läst utan att veta någonting, hur alla lektioner hade blivit inställda, hur hon hade fått springa imorse för att bara komma försent tio minuter. Det känndes inte som det var en slump, utan nästan plannerat. Den äklad minnen bytes ut mot tomma ögon med en död blick och rodnanden efter chocken la sig snabbt. Med baksidan av sin hand strök hon bort luggen och tittade rakt in i Bimbos ögon. Dött och frånvarnade.
- Jag drömmer, eller hur? Maxins röst var tom. - Det är bara en mardröm. Precis som den med den oändliga korridoren, blodet och skirket. Eller hur? Bimbos ögon var inte längre lugna och hennes lila kropp andades tungt och armarna flaxande vilt. Maxin såg hur arg, upprörd och förvånad Bimbo var men hon hörde inte ett ord. Kanske sa hon nått i stil med att Maxin var tvungen att acceptera detta o.s.v. Men det kunnde kvitta, allt kunnde kvitta. För det var bara en dröm, det var det tvunget att vara. "Hela den här grejen är ju overklig. Det finns inget så som en annan värld." Maxin fnös vid bara tanken. Tankarna slogs bort när ett retande slag träffade Maxins kind och lämmnade ett rött märke efter sig, det var Bimbos hand. Då hörde hon Bimbos ord. Arga, bestämmda och förklarande ord.
- Du kom hit av en annledning, ja det gjorde du och nej absolut nej, det här är igen mardröm! Hennes röst blev högre och högre och Maxins lila känsla till stolthet försvann helt. Hon ansåg sig själv vara klen, vek en sak som man kunnde köra med. Ändå gjorde det ont att höra sånt här, fast saker inte kan höra eller känna varken smärta eller glädje så gjorde det ont. Egentligen visste hon att tycka att man är svag är som ett skydd eftersom man då inte har nåt att stå upp för men ändå var det så hon tyckte och tänkte om sig själv..
- Du är en speciell person som är utvald att hjälpa oss. Du måste anta det! Bimbo stod mer framåtlutad nu och hennes upphetsade andning gjorde att en mintlukt slog mot Maxins ansikte.
- Om om jag vägrar? Maxin hade hittat ett extra grönt grrässtrå att titta på under dagdrömmandet och slog inte upp blicken först när frågan var ställd.
- Du har inget att vägra mot. Eftersom du inte har nåt val. Orden som kom ut ur Bimbos mun var inte längre arga, men inte heller förstående utan bara fanns där som ett tvång. Dom hängde kvar i luften så att Maxin kunnde läsa bostäverna som bildade ord som skulle förändra allt.
- Okej. Maxin förväntade sig en förvånad min, några uppmuntrande menningar men inte då. Istället började Bimbo gå. Det ljusa tyget kringlade sig runt hennes sköra ben i takt med att hennes bara fötter landade på et forfarande fuktiga gräset.
- Jag kommer inte vänta. Hennes ord skärde svagt i Maxins samvetet och motvilligt med ett sinne fullt av ångest följde hon efter.
Gräset strök sig mot Maxins fötter och lämmnade då och då efter sig små vattendroppar på ovansidan av foten, det kittlade till när dropparna ramlade ner längsmed fotryggen och hon smålog för sig själv. Hon fortsatte att iakta dom små genomskinliga bubblorna. Imellanåt seglade en eller två smörblommor förbi som gjorde att hela ängen luktade fräscht och sommrigt. "Skumt att det är sommar här vinter hemma..?" Maxin grubblade lite på några röriga frågor men återgick till att faccineras av den extremt vackra naturen igen några minuter sennare. Fast hon bara hade varit i Ledomi en till två timmar så började saker och ting klarna, det känndes hemastatt, tryggt och naturligt på nåt sätt. Hon sneglade mot sin vänstra axel och rynkade svagt på näsan. Fast det var rätt äkligt att allt var så annorlunda ändå, lite skumt på nåt sätt. Hon antog att det bara var att bita sig i läppen coh försöka förstå. Var all denna förståelse och viljestyrka kommit ifrån hade hon inte en susning om men det fanns där och växte sig större och större för var minut som gick. På tal om minuter hade hon inte en anning om var klockan var. "Eftersom det var kväll och vinter hemma borde det vara morgon och sommar här då?" Tankarna började än en gång snurra runt som vilda fjärilar och hon hade ingen kontroll på vara fantasin förde henne.
- Vi pausar här. Bimbos röst igen. Den lät varm, vänlig och välkommnade. Maxin log lite och utan att svara gick hon upp gemnsides med Bimbo. Bimbos ögon var riktade framåt, hon såg målmedveten ut. Som om hon visste precis var dom var på väg. Dom där ögonen, dom gömmde något, något stort och intressant. Men Maxin kunnde inte sätta fingert på det ändå. Bimbo ändrade riktning mot en liten sjö. Vattnet var spegelblankt och glittrade i morgonsolen. Små fiskar i glada färger och nyanser simmade runt, runt bland näckrosorna och ibland hoppade dom upp och det liksom ploppade till när vattennytan bröts. Bimbo samlade sitt lång hår i en stram toffs högt på bakhuvudet, håret såg nästan lite guldakitigt ut när solen lös på det. Hon lutade sig fram mot vattenytan och tittade mjukt på sin speglebild och det såg ut som om hon pratade. Med sig själv kanske? Maxin kunnde inte höra något för hon satt några meter bort, men visst rörde sig Bimbos läppar. Maxin satte sig på huk och lät händerna ramla ner i vattnet. Hon lekte runt med fingrarna och kännde hur vattnet följde med hennes fingrar under vattenytan. Några droppar vatten landade på hennes klänning när hon sköljde antisktet i det svala söttvattnet. Det rann ner för hennes kinder och hon knep ihop ögonen precis som hon gjort hemma fast vattnet känndes annorlunda, hela hon känndes annorlunda. När största delen av vattnet runnit av hennes hud la hon sig på rygg med händerna på magen och bennen indragan en anning. Molen var vitare här och himmlen renare. Gräset var grönare och vattnet blankare. Dom där talande fåglarna flög förbi igen, kanske inte samma men ändå dom pratade. För en timme sen hade Maxin fått panik, skrikit och hoppat runder, men nu. Ja, det var sädär här, det bara var så. Hon slöt ögonen och såg solljuset igenom ögonlocken. Olika nyanser av orange spred sig över hela hennes synfällt och axlarna blev vama av solens strålar. Dom oranga nyanserna blev mörkare och hon öppnade ögonen för att se om det var ett moln som skymt solen. Men det var Bimbo som stod där lutade över henne. Först log Maxin lite snett sen hoppade hon till och slog ner händerna i marken.
- Ddduu ddduu.. Maxin stammade och pekade på Bimbo. Bimbo la huvdet på sne och hennes ena öra ryckte till.
- Öron! Du har öron!?
- Ja, klar jag har. Det har du med, sa Bimbo och strök bort några hårtester som skymmde Maxins öra.
- Men inte sånna öron! Det är ju.. Uggleöron! Maxin var vettskrämd. Två små, luddiga uggleöron stack upp från Bimbos huvud och det ena ryckte till igen. Maxin tänkte på Bimbos ögon, dom var inte normala människoögon. Det var hon säker på men det var en helt annan värld inte så konstigt om ögonen inte ser exakt samma ut. Men det var inte därför, det var uggleögon! Bimbo var alltså en uggla. "Inte en chans i världen! Hon pratar och ler och flyger inte, hon kan inte vara en uggla!" Tänkte Maxin förvirrat. Bimbo ställde sig rätt upp igen, sträckte fram ena handen mot Maxin och log. Maxin visste inte alls vad som hände men tog ett stadigt grepp om Bimbos hand och stod snart på bennen igen. Dom fortsatte att gå och Maxin lät bli att fråga mer om öronen. Hon undrade om även Bimbo hade ett märke vid en av axlarna, men sa inget.
hej, jag vill inte skriva mer fantasy-berättelse.. o.O jag é ond så jag ska lägga upp det jag skrivit xDD nu é det sähär att dom fem första sidorna "finns inte" iallfall inte nån annanstans än nerkladdade i ett kollegieblock i skolan ^^ -sämst-
Comment the photo
Ps. SUPER PÖÖT bild!!
För det första:
Vill jag också skriva sån bra berättelse som du gjort.
För det andra:
Vill jag ha din otroligt fina ansikte.
För det tredje:
Vill jag ha ditt hår (det är sjukt fint)
För det fjärde:
så vill jag va hela dig
För det femte:
För du är sjukt underbar.<3
men jag läser den senare idag! >u<
30 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/shin0bu/277587705/
Visa toppen
Show footer