May
Wednesday 29 April 2009 photo 1/1
|
Jag fick en fråga ställd för ett par veckor sedan av en person som står mig nära.
Pontus, Varför lever du? varför vill du leva vidare?
Jo, nu har jag mitt svar.
Jag vaknar o lägger mig varje gång innan de sista andetagen och ögonlocken sluts o jag somnar, forsar igenom min skalle bilder o minnen, av gamla vänner, nära vänner, nya vänner som jag förlorat o gått misste om.. Känslorna vi delade minnena vi hade o fick även om min bror minnena av de sista han sa minnet av det sista berörningen jag hade med honom känna hur hans hands värme blev kallt o hur glansen i hans ögon blev helt matt, jag såg min bror förvandlas till ett lik framför mina ögon, detta var mitt första dödsfall jag var med om, under några år så visste jag inte vad jag skulle göra, jag var glad o galen i skolan men utanför o inne i mig så stakade jag upp sorg o smärta inom mig, för jag ansåg att jag svek honom om jag grät, så jag höll leendet på topp länge, jag blev mobbad ett bra tag, men mobbandet var ingenting det hjälpte till, men igenom min skalle for Lucas hela tiden, det var då jag lärde mig de riktigt starka är inte de som håller sorgen inom sig utan de som klarar av att släppa ut den, men detta var inte hela svaret, det riktiga svaret är att du ska inte minnas de tråkiga stunderna utan de härligaste de du verkligen kommer ihåg men inte tänker på kanske. Så jag lever vidare med mottot " Ingeen är riktigt död förens man är bortglömd" Livet är inte dagarna som går, livet är dagarna man minns. Så jag lever för mina fallna kamrater o andra människor, jag lever så jag kan fortsätta hjälpa de behövande o de som behöver guidening i livet, som går igenom saker jag varit med om, jag lever för mina vänner döda som levande. för att jag ska kunna dö för att skydda de. detta är mitt livs mening.
Pontus, Varför lever du? varför vill du leva vidare?
Jo, nu har jag mitt svar.
Jag vaknar o lägger mig varje gång innan de sista andetagen och ögonlocken sluts o jag somnar, forsar igenom min skalle bilder o minnen, av gamla vänner, nära vänner, nya vänner som jag förlorat o gått misste om.. Känslorna vi delade minnena vi hade o fick även om min bror minnena av de sista han sa minnet av det sista berörningen jag hade med honom känna hur hans hands värme blev kallt o hur glansen i hans ögon blev helt matt, jag såg min bror förvandlas till ett lik framför mina ögon, detta var mitt första dödsfall jag var med om, under några år så visste jag inte vad jag skulle göra, jag var glad o galen i skolan men utanför o inne i mig så stakade jag upp sorg o smärta inom mig, för jag ansåg att jag svek honom om jag grät, så jag höll leendet på topp länge, jag blev mobbad ett bra tag, men mobbandet var ingenting det hjälpte till, men igenom min skalle for Lucas hela tiden, det var då jag lärde mig de riktigt starka är inte de som håller sorgen inom sig utan de som klarar av att släppa ut den, men detta var inte hela svaret, det riktiga svaret är att du ska inte minnas de tråkiga stunderna utan de härligaste de du verkligen kommer ihåg men inte tänker på kanske. Så jag lever vidare med mottot " Ingeen är riktigt död förens man är bortglömd" Livet är inte dagarna som går, livet är dagarna man minns. Så jag lever för mina fallna kamrater o andra människor, jag lever så jag kan fortsätta hjälpa de behövande o de som behöver guidening i livet, som går igenom saker jag varit med om, jag lever för mina vänner döda som levande. för att jag ska kunna dö för att skydda de. detta är mitt livs mening.
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/shinigami-kun/361258131/
Visa toppen
Show footer