Sunday 13 July 2008 photo 1/1
|
(Det blir fel i texten då de pratar :s dåligt -.-')
Laurent Westmore
Han hade alltid hata skolan. Ända sen han började på högstadiet. Han satt framför sitt fönster och tittade ut genom det lilla han kunde se av St. James Park som hans familj bodde i närheten av.
-”Laurent! Skynda dig annars kommer du försent till skolan” hans mammas röst var alltid en av dem han kunde lita allra mest på, han hade ingen annan vän än just henne.
-”Jag kommer” skrek han tillbaka och tog sin väska och hängde den över axeln. Innan han stängde dörren tills sitt rum tog han en sista titt på de lilla han hade där inne. En säng, bokhylla vid fotändan med knappt några böcker alls stående i den, de unka gamla skrivbordet som såg ut att rasa vilken sekund som helst, men stod så stadigt som den kunde.
Och sen hans fåtölj som han köpt själ för de pengar han samlade då han var tolv år. Det var alltså fyra år sen.
Han stängde dörren och började gå ner för den branta trappan och nere mötte han sin mors vänliga ansikte. Men Laurent kunde se tröttheten i dem. Att ha tre ungar och en supande man är inte lätt för en hemma mamma.
Laurents mamma fick lämna sitt jobb, eller blev tvingad till då hans far trodde att hon prasslade runt med massa män på jobbet.
-”Så går du raka vägen till skolan och raka vägen hem sen! Okey?” Sade hon vänligt och gav honom sin lunch påse. -”Joanna och Paul, se till att han är med er hela vägen till skolan, till och med in” Joanna är Laurents tvilling syster. De båda var inte så speciellt lika varandra men de hade samma personlighet, eller hade tills han började på hög stadiet och det var då allt idiotiska mobbande började.
-”Jadå mamma” sade hon med ett leende och kysste sin mamma på kinden. Paul stod vid dörren, det var hans äldre bror, 2 år äldre var han och hade precis börjat gymnasiet, men i hemlighet så gick han aldrig i skolan. Paul hade sagt upp skolan redan första dagen och börjat jobba på en firma med motorer. Men Laurent dyrkade honom ändå. De båda bröderna brukade alltid på helgerna hitta på något som de båda gillade att göra.
-”Mamma” klagade Laurent och såg med mordiska ögon på henne. -”Jag behöver inte ha några usla vakter för att ta mig till skolan” fräste han åt henne och han ångrade sig redan då han såg hennes ögon men hon höll ut sig.
-”Jag vill bara att du ska få det så bra i skolan som möjligt och få bra betyg. Jag orkar inte… Joanna och Paul, gå ni i förväg, Laurent kommer efter er snart” Joanna och Paul skyndade sig ut förre genom dörren och stängde igen den försiktigt. -”Jag orkar inte med att höra eller behöva träffa din rektor och lärare. De kommer alltid med dåliga nyheter om dina betyg och från varande. Snälla älskade Laurent, berätta varför du har blivit så här nu? Du brukar alltid vara dem med högst betyg, näst efter syster din” sade han och hade nu satt sig ner på huk bredvid sin son, även fast det var onödigt då Laurent hade börjat komma in i hennes längd.
Laurent funderade på om han skulle ignorera henne fullständigt, putta bort henne och springa långsamt ifatt sina syskon. Eller skulle han kasta sig i famnen på henne, storgråta och skrika ut att han hade dem alla på den skola han gick på.
-”Det är inget, bara hårt massa pluggande” svarade han henne till slut och gick mot ytter dörren och lämna de henne bakom sig, skolan lockade honom inte, men han gjorde detta för sin mammas skull, hon är som sagt hans bästa och ända vän, näst efter Joanna och Paul.
Tre veckor senare stod Laurent och hans syskon svartklädda vi de två gravar som stod uppradade efter varandra. Joanna snyftade och torkade bort de sorgsna tårarna som strömmade ner för hennes kinder som en vårflod.
Laurent och Paul gav inte ifrån sig ett ljud. De visste vilka som gjort detta och de hade turen att inte befinna sig i huset samtidigt.
Eller i alla fall var det den mesta delen av alltihopa var det Laurent som visste vilka som var hans mor och fars mördare.
-”Jag vet vilka som gjorde detta” viskade han till Paul som hade stått nu och tröstat sin syrra. Han rättade på sig och längden på dem båda var rätt så avgörande för vem som var äldst.
-”Ja jag visste väl det att du skulle veta det” svarade han honom och vände sig om mot Joanna för att lämna gravarna.
-”Jag beger mig av i natt, jag kommer behöva tänka lite. Jag,” han avbröt sig själv i meningen och suckade sen. -”Jag kommer hem sent” svarade han istället för det han tänkte på. Paul kollade med misstänksamhet mot honom.
-”Ja, bara det inte blir för sent, det är jag som har ansvaret för er båda nu. Vi är den ända i släkten nu som har varandra, dem ända i våran ätt” fyllde han i som den kloke brodern han nu var.
-”Ingen fara, det blir inte allt för sent” bara väldigt mkt för sent.
Laurent hade planerat detta hela tiden under begravningen och inget ljud utifrån kunde störa hans tanke gång. Han skulle höra det, kosta vad de kosta vill, han skulle sätta ditt den jäveln som mördare hans mor.
Natten var lång, kylig och inte ens en måne fanns det som visade honom vägen fram genom St. James park. Bara gamla lampor lyste upp den tråkiga stigen fram och det var här, vid den gamla hängbjörken han bestämt träff med hans mors mördare. Far hans brydde han sig inte om. Han skulle dö för eller senare med tanke på hans sinne för sprit.
En mörk gestalt stod långt framför honom och väntade. Farsans revolver i hans hand var de avgörande slaget för den ilskna kamp som växte som ilska inom honom.
Han stannade och det gjorde även gestalten, tills den vandrade fram mot honom. Laurent höll ett krampaktigt tag om revolverns avtryckare och han andades snabbt och hetsigt.
Hur skulle han kunna våga detta? Han hade aldrig i hela sitt liv hållit i ett vapen eller avfyrat med det, han hade bara sett på då Paul övade på att skjuta på en tavla i skogen där de brukade vara under helgerna. Gestalten stannade under lampan och han log. Hans ansiktsdrag var roat och han hade allt för länge sedan upptäckt den laddade revolvern i Laurents hand och skrattade.
Han var ungefär två huvuden längre, en läskig basketboll spelare. Det var han också André Jackson, skolans värsting och knarklangare även. Festprinsens härskare och mobbingskolans ordförande. Han skrattade igen.
-”Tror du verkligen att en ynkligt på att du kan döda mig? Du är ju patetiskt Westmore. Grow up” skrattade han och Laurent höjde revolvern. Tårarna strömmade upp i ögonen på honom och hans snyftade tyst till, även fast André hörde dem tydlig. Han skrattade igen, men tog ändå revolverns sikte på allvar, den var ordentligt siktad mot hans hjärta.
-”Du dödade min mamma, varför i helvete då?” Morrade han tårögd.
-”Äh, du vägrade ta mitt hot på allvar, så jag gjorde allvar av det” skrattade han och ett varnande skott ven förbi hans öra. André spärrade upp ögonen och höjde händerna mot honom. -”Okey, nu tar vi det lilla lugna här. Du sa ju själv att du hatade din familj. Jag kunde bara finna dem och inte dina syskon” han skrattade nervöst igen. Ännu ett skott ven förbi nästa öra och nu kunde Laurent de vilket övertag han hade.
-”Jag har tänkt ut detta länge, ända sen jag såg blodet från deras huvudet rinna. Din tid är inne, och jag ska allt se till att du hamnar i helvete” fortsatte han morra ed tårarna rinnandes ner för kinderna.
André skrattade igen.
-”Du kan inte döda mig, inget vet att det är jag som dödade dem heller, inga bevis finns. Men bevis kommer finnas om du låter den där klan sätta sig i min kropp. Fingeravtrycken från din gamla revolver och sen kulorna” han skrattade och närmade sig Laurent långsamt för att föröska få tag i revolvern och utlösa skottet mot Laurent själv.
Då han var tillräckligt nära, hördes ett knackande bakom Laurent. Han hoppade till och ett nytt skott avlossades.
Allt hände som i slow motion och skrik om släpp vapnet och ner på marken hördes och ett gurglande. Laurent vände sitt huvud mot André som tittade skärrat på honom med handen hårt tryckt mot sitt hjärta. De kladdiga blodet rann ner för hans kläder och han satte sig ner på knä framför honom och ramlade senare fram på mage och vände sig runt och stirrade upp på honom med rädsla i ögonen och sa svagt. -”Den som satt han var det” sen kom den sista sucken från hans lungor och Laurent kände själv en pinnande smärta i låret då en av de polismän från ingenstans kommit fram och sköt med en elpistol mot honom och han ramlade framlänges och släppte vapnet i sin hand.
Fängelse cellen han satt i nu var de en av de bästa ställen han kunde ta det lugnt.
Han syskon hälsade på så ofta som de kunde, vilket blev helger och lov.
Laurent var bara glad att de levde båda två. Och fängelse straffet var kort varigt. Han skulle i alla fall hunnit fylla tjugofem. Han njöt av att vara en del av brottslingarnas egendom. De lärde honom en gäng massa olika saker om hur det funkade och vad han mestadels skulle tänka på.
Han njöt och detta, när han väl slipper ut, skulle ha ta nytta av, en väldigt stor nytta.
Laurent Westmore
Han hade alltid hata skolan. Ända sen han började på högstadiet. Han satt framför sitt fönster och tittade ut genom det lilla han kunde se av St. James Park som hans familj bodde i närheten av.
-”Laurent! Skynda dig annars kommer du försent till skolan” hans mammas röst var alltid en av dem han kunde lita allra mest på, han hade ingen annan vän än just henne.
-”Jag kommer” skrek han tillbaka och tog sin väska och hängde den över axeln. Innan han stängde dörren tills sitt rum tog han en sista titt på de lilla han hade där inne. En säng, bokhylla vid fotändan med knappt några böcker alls stående i den, de unka gamla skrivbordet som såg ut att rasa vilken sekund som helst, men stod så stadigt som den kunde.
Och sen hans fåtölj som han köpt själ för de pengar han samlade då han var tolv år. Det var alltså fyra år sen.
Han stängde dörren och började gå ner för den branta trappan och nere mötte han sin mors vänliga ansikte. Men Laurent kunde se tröttheten i dem. Att ha tre ungar och en supande man är inte lätt för en hemma mamma.
Laurents mamma fick lämna sitt jobb, eller blev tvingad till då hans far trodde att hon prasslade runt med massa män på jobbet.
-”Så går du raka vägen till skolan och raka vägen hem sen! Okey?” Sade hon vänligt och gav honom sin lunch påse. -”Joanna och Paul, se till att han är med er hela vägen till skolan, till och med in” Joanna är Laurents tvilling syster. De båda var inte så speciellt lika varandra men de hade samma personlighet, eller hade tills han började på hög stadiet och det var då allt idiotiska mobbande började.
-”Jadå mamma” sade hon med ett leende och kysste sin mamma på kinden. Paul stod vid dörren, det var hans äldre bror, 2 år äldre var han och hade precis börjat gymnasiet, men i hemlighet så gick han aldrig i skolan. Paul hade sagt upp skolan redan första dagen och börjat jobba på en firma med motorer. Men Laurent dyrkade honom ändå. De båda bröderna brukade alltid på helgerna hitta på något som de båda gillade att göra.
-”Mamma” klagade Laurent och såg med mordiska ögon på henne. -”Jag behöver inte ha några usla vakter för att ta mig till skolan” fräste han åt henne och han ångrade sig redan då han såg hennes ögon men hon höll ut sig.
-”Jag vill bara att du ska få det så bra i skolan som möjligt och få bra betyg. Jag orkar inte… Joanna och Paul, gå ni i förväg, Laurent kommer efter er snart” Joanna och Paul skyndade sig ut förre genom dörren och stängde igen den försiktigt. -”Jag orkar inte med att höra eller behöva träffa din rektor och lärare. De kommer alltid med dåliga nyheter om dina betyg och från varande. Snälla älskade Laurent, berätta varför du har blivit så här nu? Du brukar alltid vara dem med högst betyg, näst efter syster din” sade han och hade nu satt sig ner på huk bredvid sin son, även fast det var onödigt då Laurent hade börjat komma in i hennes längd.
Laurent funderade på om han skulle ignorera henne fullständigt, putta bort henne och springa långsamt ifatt sina syskon. Eller skulle han kasta sig i famnen på henne, storgråta och skrika ut att han hade dem alla på den skola han gick på.
-”Det är inget, bara hårt massa pluggande” svarade han henne till slut och gick mot ytter dörren och lämna de henne bakom sig, skolan lockade honom inte, men han gjorde detta för sin mammas skull, hon är som sagt hans bästa och ända vän, näst efter Joanna och Paul.
Laurent och Paul gav inte ifrån sig ett ljud. De visste vilka som gjort detta och de hade turen att inte befinna sig i huset samtidigt.
Eller i alla fall var det den mesta delen av alltihopa var det Laurent som visste vilka som var hans mor och fars mördare.
-”Jag vet vilka som gjorde detta” viskade han till Paul som hade stått nu och tröstat sin syrra. Han rättade på sig och längden på dem båda var rätt så avgörande för vem som var äldst.
-”Ja jag visste väl det att du skulle veta det” svarade han honom och vände sig om mot Joanna för att lämna gravarna.
-”Jag beger mig av i natt, jag kommer behöva tänka lite. Jag,” han avbröt sig själv i meningen och suckade sen. -”Jag kommer hem sent” svarade han istället för det han tänkte på. Paul kollade med misstänksamhet mot honom.
-”Ja, bara det inte blir för sent, det är jag som har ansvaret för er båda nu. Vi är den ända i släkten nu som har varandra, dem ända i våran ätt” fyllde han i som den kloke brodern han nu var.
-”Ingen fara, det blir inte allt för sent” bara väldigt mkt för sent.
Laurent hade planerat detta hela tiden under begravningen och inget ljud utifrån kunde störa hans tanke gång. Han skulle höra det, kosta vad de kosta vill, han skulle sätta ditt den jäveln som mördare hans mor.
En mörk gestalt stod långt framför honom och väntade. Farsans revolver i hans hand var de avgörande slaget för den ilskna kamp som växte som ilska inom honom.
Han stannade och det gjorde även gestalten, tills den vandrade fram mot honom. Laurent höll ett krampaktigt tag om revolverns avtryckare och han andades snabbt och hetsigt.
Hur skulle han kunna våga detta? Han hade aldrig i hela sitt liv hållit i ett vapen eller avfyrat med det, han hade bara sett på då Paul övade på att skjuta på en tavla i skogen där de brukade vara under helgerna. Gestalten stannade under lampan och han log. Hans ansiktsdrag var roat och han hade allt för länge sedan upptäckt den laddade revolvern i Laurents hand och skrattade.
Han var ungefär två huvuden längre, en läskig basketboll spelare. Det var han också André Jackson, skolans värsting och knarklangare även. Festprinsens härskare och mobbingskolans ordförande. Han skrattade igen.
-”Tror du verkligen att en ynkligt på att du kan döda mig? Du är ju patetiskt Westmore. Grow up” skrattade han och Laurent höjde revolvern. Tårarna strömmade upp i ögonen på honom och hans snyftade tyst till, även fast André hörde dem tydlig. Han skrattade igen, men tog ändå revolverns sikte på allvar, den var ordentligt siktad mot hans hjärta.
-”Du dödade min mamma, varför i helvete då?” Morrade han tårögd.
-”Äh, du vägrade ta mitt hot på allvar, så jag gjorde allvar av det” skrattade han och ett varnande skott ven förbi hans öra. André spärrade upp ögonen och höjde händerna mot honom. -”Okey, nu tar vi det lilla lugna här. Du sa ju själv att du hatade din familj. Jag kunde bara finna dem och inte dina syskon” han skrattade nervöst igen. Ännu ett skott ven förbi nästa öra och nu kunde Laurent de vilket övertag han hade.
-”Jag har tänkt ut detta länge, ända sen jag såg blodet från deras huvudet rinna. Din tid är inne, och jag ska allt se till att du hamnar i helvete” fortsatte han morra ed tårarna rinnandes ner för kinderna.
André skrattade igen.
-”Du kan inte döda mig, inget vet att det är jag som dödade dem heller, inga bevis finns. Men bevis kommer finnas om du låter den där klan sätta sig i min kropp. Fingeravtrycken från din gamla revolver och sen kulorna” han skrattade och närmade sig Laurent långsamt för att föröska få tag i revolvern och utlösa skottet mot Laurent själv.
Då han var tillräckligt nära, hördes ett knackande bakom Laurent. Han hoppade till och ett nytt skott avlossades.
Allt hände som i slow motion och skrik om släpp vapnet och ner på marken hördes och ett gurglande. Laurent vände sitt huvud mot André som tittade skärrat på honom med handen hårt tryckt mot sitt hjärta. De kladdiga blodet rann ner för hans kläder och han satte sig ner på knä framför honom och ramlade senare fram på mage och vände sig runt och stirrade upp på honom med rädsla i ögonen och sa svagt. -”Den som satt han var det” sen kom den sista sucken från hans lungor och Laurent kände själv en pinnande smärta i låret då en av de polismän från ingenstans kommit fram och sköt med en elpistol mot honom och han ramlade framlänges och släppte vapnet i sin hand.
Han syskon hälsade på så ofta som de kunde, vilket blev helger och lov.
Laurent var bara glad att de levde båda två. Och fängelse straffet var kort varigt. Han skulle i alla fall hunnit fylla tjugofem. Han njöt av att vara en del av brottslingarnas egendom. De lärde honom en gäng massa olika saker om hur det funkade och vad han mestadels skulle tänka på.
Han njöt och detta, när han väl slipper ut, skulle ha ta nytta av, en väldigt stor nytta.
Directlink:
http://dayviews.com/shortroad/271454868/