Tuesday 1 April 2008 photo 1/2
|
Empati är en perfekt blandning av vokaler och
konsonanter som uttalas bäst med stora bokstäver
jag försöker prata omkull mina tvivel på mig
själv genom att tårfyllt predika om människovärde
inför alla som vill lyssna jag kysser mikrofonen
och säger att vi måste skilja själv från centrerad
för att sätta andra i centrum jag säger att det finns
rockballader även i de allra tystaste hjärtan och jag
överröstar jublet med några värdelösa metaforer
om att ingen får lämnas kvar på fältet
min gloria blänker som starkast när kompisen som
slutat ringa plösligt behöver timmar av rödvinstårar
och förståelse efter att pojkvännen gjort slut eller
när min klasskamrat ber mig fortsätta vårt projekt
på egen hand för att han lider av något som kallas
för stressig hemmiljö
men jag förstår
och jag känner mig som Oprah Winfrey på
alldeles för mycket ecstasy som frälsaren själv
med ett kors smidd i vackraste trä
Det är nog redan förutbestämt att prästen på min
begravning ska lovsjunga mig som en sån som kunde
se en framtid även för de narkomaner som fyllt
kanylen med lite för mycket av det goda
som om ingen skulle genomskåda det förvridna
leendet av stolthet som om det nånsin skulle
rättfärdiga det faktum att jag inte sett en examen
annat än på tv
kanske kan jag ta din hand och uppleva all
din smärta på samma sätt som John Coffey
kanske förstår jag dig alldeles precis
men när det kommer till mig själv begriper jag
ingenting
för när artighetsfraserna börjar stå mig upp
i halsen och när motgångarna väller ut ur
garderoben och när perfektion tycks försvinna
längre bort ju närmare jag kommer så låter sympati
som nåt språk man inte fick lära sig i skolan
jag är snabb att påbörja mina tankar med ord
som VÄRDELÖS och TRAGISK för även om
jag klätt mig i blåa trikåer presenterat mig som
supermannen och räddat någon från att äta alldeles
för många middagar ensam så verkar jag aldrig
kunna göra någonting rätt göra någonting som
duger
jag är emo som i emotionell jag är en stackars
jävel som köper tio paket gräddglass och ser
hur mina drömmar tynar bort för varje sked jag
blir sjukskriven för utmattning och använder
mina resterande krafter till självförakt och under
en röd otvättad filt i soffan så har jag antingen för
stora problem för att leva eller för små för att ha
rätt att må dåligt eller så har jag mig själv att
skylla för alltihop
det spelar ingen roll att min bästa vän lämnar
små lappar med texter om kärlek för kärlek
är sånt man ljuger om bara för att vara snäll
och jag är en sån som hellre ligger sårad kvar
på fältet med döden vid sidan om än tar emot
hjälp jag inte gjord mig förtjänt av
men det är bara så det ska vara
och självklart var även Judas värd ett
” okej, vi stryker ett streck över det här”
och självklart kan vem som helst gå från offer
till att förklara för spegelbilden att
JappDuÄrEnVinnare!
och givetvis finns det hopp för hela vida stora
underbara världen förutom
för just mig själv
konsonanter som uttalas bäst med stora bokstäver
jag försöker prata omkull mina tvivel på mig
själv genom att tårfyllt predika om människovärde
inför alla som vill lyssna jag kysser mikrofonen
och säger att vi måste skilja själv från centrerad
för att sätta andra i centrum jag säger att det finns
rockballader även i de allra tystaste hjärtan och jag
överröstar jublet med några värdelösa metaforer
om att ingen får lämnas kvar på fältet
min gloria blänker som starkast när kompisen som
slutat ringa plösligt behöver timmar av rödvinstårar
och förståelse efter att pojkvännen gjort slut eller
när min klasskamrat ber mig fortsätta vårt projekt
på egen hand för att han lider av något som kallas
för stressig hemmiljö
men jag förstår
och jag känner mig som Oprah Winfrey på
alldeles för mycket ecstasy som frälsaren själv
med ett kors smidd i vackraste trä
Det är nog redan förutbestämt att prästen på min
begravning ska lovsjunga mig som en sån som kunde
se en framtid även för de narkomaner som fyllt
kanylen med lite för mycket av det goda
som om ingen skulle genomskåda det förvridna
leendet av stolthet som om det nånsin skulle
rättfärdiga det faktum att jag inte sett en examen
annat än på tv
kanske kan jag ta din hand och uppleva all
din smärta på samma sätt som John Coffey
kanske förstår jag dig alldeles precis
men när det kommer till mig själv begriper jag
ingenting
för när artighetsfraserna börjar stå mig upp
i halsen och när motgångarna väller ut ur
garderoben och när perfektion tycks försvinna
längre bort ju närmare jag kommer så låter sympati
som nåt språk man inte fick lära sig i skolan
jag är snabb att påbörja mina tankar med ord
som VÄRDELÖS och TRAGISK för även om
jag klätt mig i blåa trikåer presenterat mig som
supermannen och räddat någon från att äta alldeles
för många middagar ensam så verkar jag aldrig
kunna göra någonting rätt göra någonting som
duger
jag är emo som i emotionell jag är en stackars
jävel som köper tio paket gräddglass och ser
hur mina drömmar tynar bort för varje sked jag
blir sjukskriven för utmattning och använder
mina resterande krafter till självförakt och under
en röd otvättad filt i soffan så har jag antingen för
stora problem för att leva eller för små för att ha
rätt att må dåligt eller så har jag mig själv att
skylla för alltihop
det spelar ingen roll att min bästa vän lämnar
små lappar med texter om kärlek för kärlek
är sånt man ljuger om bara för att vara snäll
och jag är en sån som hellre ligger sårad kvar
på fältet med döden vid sidan om än tar emot
hjälp jag inte gjord mig förtjänt av
men det är bara så det ska vara
och självklart var även Judas värd ett
” okej, vi stryker ett streck över det här”
och självklart kan vem som helst gå från offer
till att förklara för spegelbilden att
JappDuÄrEnVinnare!
och givetvis finns det hopp för hela vida stora
underbara världen förutom
för just mig själv