May
Sunday 18 October 2009 photo 1/1
|
Jag vet inte. Jag måste bara skriva av mig lite. Begär varken att ni ska läsa allt, eller bry er. Jag har slutat begära saker. Igår var det en månad sen jag ringde upp honom, helt förtvivlad och chockad, och berättade hur min bästa väns liv rasat samman när hennes kärlek lämnat henne. Jag babblade och babblade. ”Jag saknar dig”, ”Tänk om det händer oss?”.. När jag blev tyst sa han lugnt: ”Jag måste säga en sak. Det här funkar inte.” Och hela min värld stannade upp. Min första tanke var: ”Han skämtar, eller hur?” Men det gjorde han inte.
Den här gången höll det knappt 2½ månad. Förra gången höll det nästan exakt 2 månader. Jag tänker tillbaka på Juli. Jag tänker på hur jag satt på tåget ner med en jättestor klump i magen. Hur vi stod på stationen i en evighet och bara höll om varandra. Hur allt i det ögonblicket blev förlåtet och hur livet var helt perfekt. Hur vi hade hela huset för oss själva. Hur vi satt ute sent på kvällarna och pratade om allt. Hur hela världen stod still när vi var med varandra. Hur han sa att jag var den enda och hur han lovade att aldrig lämna mig på telefon igen. Vi kom på hur man saknade någon aktivt, att strippa egentligen var plastic och att How I Met Your Mother är världens underbaraste serie. Sen kom augusti: Flytten, pratande i telefon, sitta på balkongen och bara ha varandra. Sen gick det bara utför. Saknad och irritation. September kom och så kom samtalet.. Jag orkade inte då. Jag bara skrek och grät. Ringde mina föräldrar i panik och bad de hämta mig, tog ledigt från skolan och gick och såg Håkan i ett desperat försök till att läka mig själv. Håkan var den bästa medicinen jag kunde ha. Att bara få stå och skrika toner och ord som jag ville få ur mig. Jag antar att jag gör samma sak nu, minus skrikandet, jag bara får ur mig mina känslor. Den 28 smsade jag honom sista gången. På en vecka hade han gått från ”Jag älskar dig som en vän, och vill ha dig i mitt liv” till ”Fuck you. Jag bryr mig inte om dig.” och bröt därmed kontakten med mig.
Anledningen till att jag skriver detta idag och inte då. Beror på att jag raderat honom ur mitt liv nu. Jag har raderat alla bilder, texter, dikter, meddelandehistorik, msn.. Ja, allt jag kunnat. Det jag har kvar nu är hans Black Books säsong 1-3, ett armband, en pin, bilder jag skrivit ut, en kokbok och hans tandborste. Men de åker snart.. Trots att det gör så sjukt ont och att jag saknar honom enormt så inser jag att jag måste gå vidare. Trots att jag inte fått det avslut jag blev lovad eller att jag egentligen inte vill så måste jag gå vidare. Men det gör ont. SÅ SJUKT ONT! Och jag hatar honom så enormt mycket. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, så jag citerar Håkan: Jag hatar att jag älskar dig. Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.
Nu orkar jag inte skriva mer. Jag skakar som ett asplöv.
Om ni läste: Wow, att ni orkar. Om inte: Who cares?
Nu orkar jag inte skriva mer. Jag skakar som ett asplöv.
Om ni läste: Wow, att ni orkar. Om inte: Who cares?
Ingen utom jag får springa runt och förstöra liv i detta landet!
Jag älskar dig <3<br />
(Ja och nej. Har en ny mobil. Men har mitt gamla nummer.. )<br />
Fy fan Madde! Jag tar verkligen ledigt för att åka ner och krama om dig! <3
Jag älskar dig enormt mycket! Och jag saknar dig massor!
Vi kan kasta pärlor på honom? Pärlor med taggar?
Du vet redan vad jag tycker om den där jävla idioten och hela den här skiten.
Så jag tänker inte skriva det här.
Men jag är helt hundra på att du kommer klara av det. Det är inte ditt fall, det är hans.
Jag beundrar dig, det gör jag verkligen. Och jag älskar dig så sjukt mycket!
Jag älskar dig mer. Mestast mest i hela vida världen faktiskt!
Och ja, vi måste träffas. Du kommer inte på BAS på lördag eller?
43 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/silently/417949844/
Visa toppen
Show footer