May
Thursday 29 October 2009 photo 1/1
![[Varning för ännu ett klagoinlägg.]
Tycker inte ni att drömmar är konstiga?
Vissa drömmar kan man vakna ifrån och vara 100% säker på att det verkligen har hänt. Andra drömmar skrämmer oss rejält. Några drömmar är underbara, några kommer vi inte ens ihåg.
Jag brukar inte drömma mycket. Men när jag väl gör det är det antingen mardrömmar utan dess like eller flummiga drömmar i psykedeliska mönster. Men häromnatten bröts mina drömvanor. Det värsta är att det var så enormt verkligt. Jag vet inte hur jag kom till platsen där allt hände, antagligen hade jag drömt något innan som hade tagit mig dit. (och dessutom hade jag glömt bort när jag väl vaknade) Jag var på en plats som jag inte kan förklara med ord. (ni som läst HP DH, tänk er det stället Harry kommer till i slutet, det är snarlikt) Jag satte mig ner som om jag väntade på någon och efter ett tag kom han. Att träffa någon en månad efter att man brutit kontakten känns konstigt. Tror jag..
Vi gick runt och pratade. Han smekte mitt hår och vi höll hand. Vi var på en plats utan tid, utan rum, utan verklighet. Allt var så perfekt. Det var så som vi alltid hade sagt att det skulle vara. Vi la oss ner på det som skulle föreställa marken. Efter ett tag vänder jag mig mot honom och säger: ”Det här en dröm. Eller hur?” Han tittar på mig och nickar. ”Ja.” Sen reser han sig och går.
När jag vaknar gråter jag.
Jag famlar ut i mörkret efter hans hand men inser att jag inte drömmer längre.
Jag hatar verkliga drömmar. Jag hatar hur drömmar påminner mig om verkligheten. Jag hatar hur jävla lättpåverkad jag är. Samtidigt är jag stolt. Stolt över hur långt jag har kommit. Att jag faktiskt inte ligger där nere på botten, utan att jag tar mig igenom varje dag. Vissa dagar orkar jag. Andra inte. Idag är en dag då jag inte orkar. Jag spelar upp olika minnen i huvudet om och om igen. Minnen om löften, planer för lovet och jul, kramar, dofter, frukost, promenader, film, serier, rökpauser, sex, mat, kyssar, prat på nätterna och gitarrspelande.
Men hey, jag klarar mig. Har jag något val?
Det enda jag vill avsluta med är att drömmar suger, jag klagar oändligt mycket, Oscar kan brinna i helvetet och fan. Jag saknar honom.](http://cdn07.dayviews.com/79/_u1/_u6/_u0/_u0/_u5/u160050/fs_420551418_45422_1256849951/_Varning_for_annu_ett_klagoinlagg_Tycker_inte_ni_att_drommar_ar_konstiga_Vissa_drommar_kan_man.jpg)
|
[Varning för ännu ett klagoinlägg.]
Tycker inte ni att drömmar är konstiga?
Vissa drömmar kan man vakna ifrån och vara 100% säker på att det verkligen har hänt. Andra drömmar skrämmer oss rejält. Några drömmar är underbara, några kommer vi inte ens ihåg.
Jag brukar inte drömma mycket. Men när jag väl gör det är det antingen mardrömmar utan dess like eller flummiga drömmar i psykedeliska mönster. Men häromnatten bröts mina drömvanor. Det värsta är att det var så enormt verkligt. Jag vet inte hur jag kom till platsen där allt hände, antagligen hade jag drömt något innan som hade tagit mig dit. (och dessutom hade jag glömt bort när jag väl vaknade) Jag var på en plats som jag inte kan förklara med ord. (ni som läst HP DH, tänk er det stället Harry kommer till i slutet, det är snarlikt) Jag satte mig ner som om jag väntade på någon och efter ett tag kom han. Att träffa någon en månad efter att man brutit kontakten känns konstigt. Tror jag..
Vi gick runt och pratade. Han smekte mitt hår och vi höll hand. Vi var på en plats utan tid, utan rum, utan verklighet. Allt var så perfekt. Det var så som vi alltid hade sagt att det skulle vara. Vi la oss ner på det som skulle föreställa marken. Efter ett tag vänder jag mig mot honom och säger: ”Det här en dröm. Eller hur?” Han tittar på mig och nickar. ”Ja.” Sen reser han sig och går.
När jag vaknar gråter jag.
Jag famlar ut i mörkret efter hans hand men inser att jag inte drömmer längre.
Jag hatar verkliga drömmar. Jag hatar hur drömmar påminner mig om verkligheten. Jag hatar hur jävla lättpåverkad jag är. Samtidigt är jag stolt. Stolt över hur långt jag har kommit. Att jag faktiskt inte ligger där nere på botten, utan att jag tar mig igenom varje dag. Vissa dagar orkar jag. Andra inte. Idag är en dag då jag inte orkar. Jag spelar upp olika minnen i huvudet om och om igen. Minnen om löften, planer för lovet och jul, kramar, dofter, frukost, promenader, film, serier, rökpauser, sex, mat, kyssar, prat på nätterna och gitarrspelande.
Men hey, jag klarar mig. Har jag något val?
Det enda jag vill avsluta med är att drömmar suger, jag klagar oändligt mycket, Oscar kan brinna i helvetet och fan. Jag saknar honom.
Tycker inte ni att drömmar är konstiga?
Vissa drömmar kan man vakna ifrån och vara 100% säker på att det verkligen har hänt. Andra drömmar skrämmer oss rejält. Några drömmar är underbara, några kommer vi inte ens ihåg.
Jag brukar inte drömma mycket. Men när jag väl gör det är det antingen mardrömmar utan dess like eller flummiga drömmar i psykedeliska mönster. Men häromnatten bröts mina drömvanor. Det värsta är att det var så enormt verkligt. Jag vet inte hur jag kom till platsen där allt hände, antagligen hade jag drömt något innan som hade tagit mig dit. (och dessutom hade jag glömt bort när jag väl vaknade) Jag var på en plats som jag inte kan förklara med ord. (ni som läst HP DH, tänk er det stället Harry kommer till i slutet, det är snarlikt) Jag satte mig ner som om jag väntade på någon och efter ett tag kom han. Att träffa någon en månad efter att man brutit kontakten känns konstigt. Tror jag..
Vi gick runt och pratade. Han smekte mitt hår och vi höll hand. Vi var på en plats utan tid, utan rum, utan verklighet. Allt var så perfekt. Det var så som vi alltid hade sagt att det skulle vara. Vi la oss ner på det som skulle föreställa marken. Efter ett tag vänder jag mig mot honom och säger: ”Det här en dröm. Eller hur?” Han tittar på mig och nickar. ”Ja.” Sen reser han sig och går.
När jag vaknar gråter jag.
Jag famlar ut i mörkret efter hans hand men inser att jag inte drömmer längre.
Jag hatar verkliga drömmar. Jag hatar hur drömmar påminner mig om verkligheten. Jag hatar hur jävla lättpåverkad jag är. Samtidigt är jag stolt. Stolt över hur långt jag har kommit. Att jag faktiskt inte ligger där nere på botten, utan att jag tar mig igenom varje dag. Vissa dagar orkar jag. Andra inte. Idag är en dag då jag inte orkar. Jag spelar upp olika minnen i huvudet om och om igen. Minnen om löften, planer för lovet och jul, kramar, dofter, frukost, promenader, film, serier, rökpauser, sex, mat, kyssar, prat på nätterna och gitarrspelande.
Men hey, jag klarar mig. Har jag något val?
Det enda jag vill avsluta med är att drömmar suger, jag klagar oändligt mycket, Oscar kan brinna i helvetet och fan. Jag saknar honom.
Drömmar är helt enkelt bara konstiga.
Nej men, uhu >_<. Men alla drömmar är faktiskt inte dåliga.. Jag har drömt två bra drömmar i rad nu :D. Igår drömde jag att jag levde på UES och hade min egna Gossip Girl-värld(som jag ägde!) :D. Och i natt drömde jag en jättelång och komplicerad dröm men till slut fick jag min drömprins :D. Och jag kunde till och med bestämma lite själv i drömmen :D:D:D. Sjukt bra för mig!
Du får komma och sova hos mig så kanske jag kan föra över lite av mina goda drömmar till dig :D. Who knows, du kanske får en egen HP-värld ;)? Eller så kan du få vara med i min GG-värld :D:D:D!
Jag älskar dig!
Jag älskar dig med!
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/silently/420551418/
Visa toppen
Show footer