Nu har jag sett Miracle of Sant Anna (SE DEN!) och jag har läst färdigt No tears for queers (LÄS DEN!). Hädanefter så hatar jag mänskan, jag tycker att vi är ännu mer fruktansvärt obehagliga än vi var tidigare och jag önskar att jag bara kunde få isolera mig högt upp, långt ifrån alla mänskor i ett citronträd på en öde ö i Medelhavet för resten av mitt liv.

Kom igen, jag menar. Seriöst: "Today the Peace School Foundation of Monte Sole reports 770 victims. This number is quite close to the official report written by Stürmbannführer Reder stating the "execution of 728 bandits". Among the victims, 45 were less than 2-years-old, 110 were less than 10-years-old, 95 were less than 16-years-old, 142 were more than 60-years-old, 316 were females, and five were Catholic priests."

Detta hände i Italien under andra världskriget, och jag mår så dåligt! Det är så äckligt, jag har en klump i magen och vill helst bara spy. Det är sjukt också, för jag har ändå besökt Auschwitz och Birkenau men jag kände inte alls samma "samhörighet" med offren där som när jag såg massakern i Sant Anna. Är det verkligen så hemskt? Är det verkligen så att om man inte riktigt rikigt känner den där grupptillhörigheten till offren, så upplever man inte samma starka och sorgsna empati? I såna fall är jag jävligt rädd för människan. För det är inte konstigt om de här jävla krigen och krigsförbrytelserna fortsätter år efter år, om man faktiskt inte riktigt, riktigt, riktigt förstår den sorg och vrede som uppkommer. Urs. Det sundaste vore väl helt enkelt att spärra in, alternativt abortera bort alla empatilösa psykfall som föds in i den här sjuka världen. Voilá, no more Hitler.

Människor är SÅ inte the shit.