Jag var till honom idag...

det var så längesen sen sist

över 14 år har det gått sen det hände

det känns konstigt men ändå är allting som det alltid har varit

stenen som var framför mig såg precis likadan ut

guldbokstäverna och den lilla fågeln i det högra hörnet

jag minns allt

precis var den ligger, vilken rad och vilken sten

jag hade md mig en blomma

det har ärligt talat aldrig hänt förut

jag har aldrig kommit dit ensam

utan någon annan

en ros

lika vit som snön som skulle ha legat på marken

jag lade den där

placerade den omsorgsfullt

utan någon annan näring än vattnet den hade fått

utan något skydd föutom stenen

den mörka kalla stanen

Jag talade lungt och stadigt

det kändes konstigt

annorlunda

jag berättade om mig

det som hade hänt på sista tiden

jag log medans jag talade

tårarna brände

men de rann inte

vit ånga bildades medans jag talade

kylan bet sig fast i mina bara händer

men jag satt stilla

stint stirrandes på stenen framför mig

tillslut reste jag mig

rörde vid den kalla stenen och sade

"god jul, vi saknar dig"

inga tårar rann

bara leendet på mina läppar fanns kvar

jag vände ryggen åt den

stenen som min fars namn stod på.

<3 vackert skrivet!