October
Monday 12 October 2009 photo 1/1
|
Tänk om jag aldrig blir mig själv igen. Om jag har förvandlats till en yta, som inte känner längre. Jag skriver inte mer. Jag tänker inte. Jag finns inte.
Jag har ingenting att koppla med mig själv längre, alla band är brända, jag är ensam. Förut var jag mig själv, men jag var fast i mörkret. Nu har jag kommit in i ljuset, men på bekostnad av mig. Jag är så påklistrad.
Men det är kanske det som krävs i den här världen, för att klara sig över huvud taget. För om man tänker ens en millimeter längre än ytan, då är man körd, för då inser man hur hemsk mänskligheten är. Om man tänker längre än ytan, så blir man jobbig och svår, och ingen orkar med en. Om jag tänkte längre än ytan, så skulle jag nog också förstå hur ensam jag är. För hur jag än försöker tänka på livet, så hittar jag ingen mening med något. Tiden går, och ingenting gör någon skillnad. Så det är kanske lättare att sätta på sig ett leende, låtsas som ingenting och hoppas på att livet blir mycket roligare då.
Comment the photo
När mina ögon kopplar vad mina ögon läser, vad min hjärna förstår, så är det som om ballongen av ingenting svävar inom mig igen. Det kommer inte dröja längre förens den spricker, och dör.
Smälter till dess röda färg rinner ned från väggarna.
I varje andetag finner luften sin väg igenom mig.
Det är som att jag består av luft.
Luften är jag.
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/simbelmyne/416499432/
Visa toppen
Show footer