November
Sunday 31 August 2008 photo 1/1
|
En liten simpel dikt om min Smärta, hur mörkret har smittat min Kropp,
spridit sig till mitt Hjärta, och fullkomligt tömt mig på Hopp.
Jag är evigt tacksam för att vänner Ser, tröstar En så man lyckan åter kan Få,
utan dem skulle ni inte se mig Mer, Nangiala, Paradiset eller uppe i det Blå.
Fina plattser alla Tre, där jag skulle finna Ro
men jag tänker inte sluta Le, och därför fortsätter jag på jorden Bo.
Sprida hopp och glädje åt Alla, springa runt, hoppa, studsa och Spralla,
det är ju ändå mitt värkliga Jag, så nu ska jag i mitt liv ta Tag!
Ni får mig värkligen att orka.
Annons
Visa toppen
Show footer