Jag vet inte vad jag håller på med, känner jag.
Jag gillar inte att slänga mig med medicinska termer ang. mig själv - typ som självdiagnostisering etc - för jag vill inte sprida någon felinformation eller missuppfattning eller överdriva när jag inte vet om jag har rätt, men samtidigt gnager en misstanke i mig om att jag sen i höstas nån gång har hamnat i en mild depression.
Jag orkar ingenting, även om jag kan jobba upp en viss känsla av ansvar så faller det senare igenom för att jag har en underliggande känsla av 'what's the point?', och jag gråter på random, ofta för minsta lilla.
Utöver det så är mitt vanligaste läge en stadig likgiltighet. Jag blir inte längre engagerad, inte särskilt arg (jag blir arg men aldrig mer än nån minut eller två, högst), jag har ingen direkt känsla av glädje eller förväntan - jag ser inte fram emot nånting längre, allting är bra fakta.
Jag skulle till London? Jag kände inget direkt engagemang förrän vi var på flyget och skulle borda planet.
Jag var i London? Kul, helt klart, men mycket mindre brydd än vad jag "borde" ha varit. Var mer road av mitt sällskap än för min egen skull.
Jag håller på att sumpa den här kursen? Visst är jag besviken på mig själv men jag ORKAR inte ta tag i det.

Okej till den här kursen är det mest för att jag bestämde mig för att min hälsa kommer främst, inget annat. Men ändå. Det suger. Och jag har inte ens närvaro nog att känna att det suger, jag bara vet att det gör det.

För att inte tala om mina ögonblick av "oh shit that one moment 8 yrs ago when I did something awful and stupid - aaah the guilt >___< " som kommit oftare de senaste månaderna.

MEN! Uppdatering: mitt i skriverierna i detta inlägg fick jag en push från en kompis som fick höra att jag ens skrev det så nu har jag skickat efter en tid hos vårdcentralen så förhoppningsvis kanske jag kan få prata med någon där också och se om saker kan bli bättre eller iaf lättare. This'll go great, rite?

Ett supersteg i rätt riktning, och igenkännighetsfaktorn är hög.