Friday 2 September 2011 photo 4/6
|
Kom precis hem från en kvällstur, känner mig mycket bätttre, hade bara lite ont i huvet imorse och vart lite trött och så, men är frisk. :)
Det var fint väder, så jag bestämde mig för att ride ut en runda i skogen istället för bara träna vid volten utanför betet.
Jag värmde upp lite , skrittade fram i kanske 5 minuter på volten, sen gick jag ut på vägen, och sen ut på en stig .
Vi började trava nästan direkt, och efter några meter fattade jag galopp.
Kirky riktigt sträckte ut, som en tiger, och jag stog upp och följde med.
Jag skrattade och bara log med hela ansiktet, och ögonen tårades av vinden.
Sen saktade vi av, och jag gav honom långa tyglar, klappade om han och satt och log för mig själv. Plötsligt började jag bara gråta.
Jag insåg hur mycket jag älskar Kirky , och hur mycket han gör för mig .
På två månader, har han tagit mig längre än vad jag nått på länge.
För en gångs skull stod inte rädslan i vägen, och jag hade kul.
Kirky gör hela min dag, och utan han, skulle jag ha världens tråkigaste liv just nu.
Jag satt och småsnyftade, och bara för att jag var glad. Jag satt och pratade med Kirky, och då och då viftade han bakåt med ett öra som för att visa att han fortfarande lyssande.
Vi fortsatte in i skogen, på en annan väg som är lite läskig faktiskt, där han bara gått en gång, och då var Boy-boy med.
Han var tveksam och gick och fnyste och blåste och sneddade, men jag bad honom lita på mig att det faktiskt inte var farligt.
När vi kommit en bit travade vi en lång sträcka , red en bit till, sen vände vi och red hemåt.
Han var pigg på hemvägen och jag fick sitta och göra små halvhalter i traven, men jag hade kontroll över han.
Sen fattade jag galopp igen.
Kirky satte av igen, i samma flygande galopp, samma tigerlika språng, och det gick snabbt, det gjorde det, men jag var inte rädd, och han var inte okontrollerad.
På vägen hem när jag skrittade av han insåg jag en sak till .
Det är det här som är lycka .
Inte är det kul och meningen att man ska köra dressyr och hoppning varje dag.
Det som betyder nåt är inte att han gör skänkelvikningar , elr går i form, elr vinner dressyrtävlingar.
Det viktiga är inte att han taxerar rätt mot hindrena, gör snäva svängar eller hoppar höga hinder.
Det viktiga, och det som betyder något, är att man har kul, och gör det man känner för, och tycker om att göra saker tillsammans , som båda gillar.
Sen visst, brinner jag för både hoppnig och dressyr, och älskar när det går bra, och träna och tävla , men det är inte det- som är det viktiga.
Jag pysslade om han noga när jag kom hem, och han verkade verkligen uppskatta det.
Min älskade ponny, Kirky , du är allt jag behöver .
You're amazing, just the way you aree.. ♥
Förlåt för en lång, fånig , tråkig text, men kände jag var tvungen att skriva av mig lite . (:
Det var fint väder, så jag bestämde mig för att ride ut en runda i skogen istället för bara träna vid volten utanför betet.
Jag värmde upp lite , skrittade fram i kanske 5 minuter på volten, sen gick jag ut på vägen, och sen ut på en stig .
Vi började trava nästan direkt, och efter några meter fattade jag galopp.
Kirky riktigt sträckte ut, som en tiger, och jag stog upp och följde med.
Jag skrattade och bara log med hela ansiktet, och ögonen tårades av vinden.
Sen saktade vi av, och jag gav honom långa tyglar, klappade om han och satt och log för mig själv. Plötsligt började jag bara gråta.
Jag insåg hur mycket jag älskar Kirky , och hur mycket han gör för mig .
På två månader, har han tagit mig längre än vad jag nått på länge.
För en gångs skull stod inte rädslan i vägen, och jag hade kul.
Kirky gör hela min dag, och utan han, skulle jag ha världens tråkigaste liv just nu.
Jag satt och småsnyftade, och bara för att jag var glad. Jag satt och pratade med Kirky, och då och då viftade han bakåt med ett öra som för att visa att han fortfarande lyssande.
Vi fortsatte in i skogen, på en annan väg som är lite läskig faktiskt, där han bara gått en gång, och då var Boy-boy med.
Han var tveksam och gick och fnyste och blåste och sneddade, men jag bad honom lita på mig att det faktiskt inte var farligt.
När vi kommit en bit travade vi en lång sträcka , red en bit till, sen vände vi och red hemåt.
Han var pigg på hemvägen och jag fick sitta och göra små halvhalter i traven, men jag hade kontroll över han.
Sen fattade jag galopp igen.
Kirky satte av igen, i samma flygande galopp, samma tigerlika språng, och det gick snabbt, det gjorde det, men jag var inte rädd, och han var inte okontrollerad.
På vägen hem när jag skrittade av han insåg jag en sak till .
Det är det här som är lycka .
Inte är det kul och meningen att man ska köra dressyr och hoppning varje dag.
Det som betyder nåt är inte att han gör skänkelvikningar , elr går i form, elr vinner dressyrtävlingar.
Det viktiga är inte att han taxerar rätt mot hindrena, gör snäva svängar eller hoppar höga hinder.
Det viktiga, och det som betyder något, är att man har kul, och gör det man känner för, och tycker om att göra saker tillsammans , som båda gillar.
Sen visst, brinner jag för både hoppnig och dressyr, och älskar när det går bra, och träna och tävla , men det är inte det- som är det viktiga.
Jag pysslade om han noga när jag kom hem, och han verkade verkligen uppskatta det.
Camera info
Comment the photo
lite förkyld, fast ttp nte ändå xD<3
Jag seriöst lipar sönder. Ni är så underbara och jag är så glad att just du mejlade till mig. Han kunde inte fått det bättre än hos dig. Åh Ylva. Förstå att du & Kirky inte behöver tävla eller träna. Ni är så bra utan det. Ni är bäst. Ni är absolut bäst bäst.♥
19 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/skaneryttare/495612251/