Bettan & Jag

I början så gick inte någonting rätt. När hon kom var hon inte samma häst som idag. Kommer ihåg första gången i hagen så smög hon fram, tog ut henne och det var någonting som klickade i det undermedvetna, det var någonting på gång. Jag kunde inte sätta fingret på det men nått var det, det började med att hon fick Madickens gamla grimma, redan där kunde man ana något, haha!

Jag gick någon promenad med henne ibland för att kolla hur hon var, hon var högt över molnen, slängde med huvudet och hade jättemycket energi. Ändå ser jag nu små tecken utav den hon blev.

När hon sen stod hos mamma i sommarhage så började vi åtminstonde lita lite mer på varandra, men hon var ändå alltid i skuggan utav Manni.

Jag kommer ihåg en gång som jag gick upp till hagen, letade reda på hästarna och gick o de följde med mig, jag sprang och de sprang, i en hage fullt av gräs, då valde att gå med mig! Då var jag lycklig! När Manni inte ville gå först butade hon fram Bettan. Jag gick även en skogspromenad någon gång där vi sprang som galningar (som vanlig) ;) Helt underbart och det är minnen jag aldrig kommer glömma!

När hon sedan flyttade hem till sommarhage hos Maria igen, det var alltså hon och Manni som gick tillsammans hela sommaren. Iaf så tog jag dom till stallet ibland o borstade av dom o sprayade på de flugmedel o grejade, oftast på kvällen, kanske tog en promenad, myste helt enkelt!

Någon gång fick jag för mig att rida på Bettan med Manni som handhäst, o herregud, skrattade så jag höll på att ramla av, jag måste sett riktigt rolig ut med Bettan som gick lite hur hon ville, för liten hjälm och Manni efter som var tvungen o stanna när inte Bettan stannade, haha!

Jag försökte oxå en gång att rida själv på Bettan vilket gick åt helvete, hade väl för höga energier och förväntningar. Men vid den tiden ville hon ens inte gå själv på promenad och

istället för att göra som alla andra sa och tvinga med henne gick jag tillbaka med henne och byggde upp tilliten, jag hade teorin att hon såg mig inte ännu som en flockmedlem, jag hade rätt, nu följer hon med mig.

Vi går tillsammans ut på promenader i skogen, hon väljer oftast väg, hon får äta ett tag o sen går vi en bit, så fungerar vi och det fungerar bra!

Jag märker väldigt väl när jag får för höga energier eller blir stressad, då stänger hon av. Hon

sa själv i sessionen Isa Falk hade med henne att det var bra när jag försökte och litade på henne och det fungerar när jag gör det. Åh, jag kommer ihåg när jag läste igenom den sessionen, jag grät som jag vet inte vad och upprepade hela tiden i huvudet "älskade häst".

Hur har jag gått tillväga? Jag behandlade henne som jag själv hade velat bli behandlad under bästa möjligheter. Jag lyssnade på henne, hade tålamod och litade på

henne, vad som än hände. Framförallt struntade jag blankt i vad alla andra sa, jag hade redan efter bara ett par månader med henne fått höra att jag var dum i huvudet, gjorde fel, hon var elak, hon bet folk, hon var omöjlig och hon var dominant. Jag sket fullständigt och körde vidare på mitt eget rejs, och se vem som lyckades?

Våld löser ingenting nu och kommer aldrig göra, bara inse det.

Jag anpassar mig efter hästen och det verkar fungera. Bettan är en mycket speciell häst, en stark och modig häst och jag beundrar henne för det, hon vågar säga ifrån.

Hur gick det för oss innan hon åkte? Jävligt bra! Vi var ute och gick, myste och kom underfund med varandra ännu mer.

Jag kommer ihåg att ibland ville hon absolut inte lyfta på benen, vad gjorde jag då? Jo jag testade nästa ben men en gång blev jag riktigt ledsen, ja, ledsen, inte arg utan ledsen och besviken för det kändes som hon inte litade så mycket på mig att hon lät mig ta i hennes hovar. Jag ställde mig och förklarade i mitt huvud hur jag kände. Då tittar hon på mig, ruskar på huvudet och skrapar med hoven i marken som om "kom igen då, skynda dig" och sen fick jag kratsa alla hovar. Åh så glad jag blev!

Hon var också väldigt rädd för spön när hon kom. En dag när jag skulle ut o gå så gick vi förbi Malins ridbana och dit skulle hon absolut in så då sprang vi runt lite där, testade även att ta upp longerspöet när hon stod bredvid mig och hon reagerade inte ens, jag strök spöet över ryggen på henne, över hela kroppen, slog den i marken osv. Hon bara tittade på mig som om jag vore dum i huvudet.

Så ännu en gång, allt handlar om tillit.

Hur ser framtiden ut för oss? Osäker, men bra. Allt är väldigt osäkert men ni ska få reda på allt så smånningom :)

Har ni några frågor? Tveka inte o fråga, svarar på ALLT som vanligt! :D

(cred till er som orkade läsa allt!)

*håller alla tummar jag har* !