We only have what we remember

Det känns som livet faller sönder, en känsla som är läskig.
Jag saknar min bästa vän, min andra halva, Bettan. Jag saknar henne så himla mycket. Det gör så jävla ont.
Jag försöker bara stänga av hela hela tiden, men de senaste dagarna har varit så jävla jobbiga att jag inte orkat sätta upp den där jävla muren.
Jag är så trött.
Jag har så ont i kroppen, det är jobbigt att resa på sig, det är jobbigt att äta, att sova.
Men jag orkar tänka, tyvärr.

Igår var jag och en kompis ute i skogen och då känns allt underbart, antagligen för att jag lever i nuet då och kroppen kändes helt okej, men när jag kommer hem är kroppen helt paj, det blir inte ens roligt att gå ut i skogen längre för jag vet vad som väntar mig senare.

Ernst, unghingsten ska snart ut på foder och det känns som jag bara vill lägga ner allt med hästar.. Jag ska höra runt omkring med folk om det är någon som behöver lite hjälp, uppskattas säkert någonstans om man borstar och promenerar lite. Marken är jag ju tryggast och det tycker jag också är roligast.
Har ridit den nya ponnyn ett par gånger och det fungerar, har utsatt honom för det mesta och han är lugn som en filbunke i de flesta situationer, så det känns tryggt att Ida (8 år) sitter upp på honom.

Just nu sitter jag och kollar igenom alla tänkbara gymnasium och försöker bli lite positiv!

Annons

The photo has no tags

November 2012