Saturday 17 March 2012 photo 1/1
|
När du vaknar
Död. Allt som väntade mig var mörkt, dött. Heligheten av min närvaro hade kastats bort som skräp. Upp hängd, torterad och dödsdömd.
"Spara henne till sist", hörde jag den där groteska rösten säga med en olycksbådande röst. Om jag hade hört rätt var hans namn Gordon. Ett mycket gammalt namn, men inte bortglömt. Vi alla hade hört om det.
Jag gav mig an ett nytt försök att ta mig loss från de obrytbara repen som hängde upp mig på vad som kändes som ett kors. Jag kunde inte veta säkert, eftersom någon hade försätt med en hårt knuten duk för mina ögon. Jag kunde bara känna korsets mitt där mina axlar befann sig och mina vingar kände armarna på det.
"Fega idiot", väste jag och bet mig hårt i läppen. Det gjort ont, och skulle strax börja blöda, men det visste jag kvittade. Inom kort skulle jag vara livlös ändå.
"Vad kallade du mig?" frågade rösten och jag kände hur någon slog till mig, hårt, i ansiktet. Ett hemskt knäckande läte sade mig att min näsa var bruten.
"Jag kallade dig feg", utbrast jag i ett högt skri. "Du vågar inte ens visa mig min mördares ansikte!"
Han morrade högt innan jag hörde hur ljudet byttes ut mot ett högt och ilsket skratt. Lätet blev högre och högre, mer ominöst ju längre det pågick. Rysningar gick genom min kropp, men jag vägrade visa tecken på svaghet.
"Visst", sade han tillslut och efter en liten stund kunde jag se klart och duken var borta. Men vad jag fick se, var inte vad jag hade förväntat mig.
Mina ögon spärrades upp vis synen av honom. Hans svarta ögon, bleka hy och de där enorma, dödsmörka och fruktansvärda vingar. Det bleka ansiktet var ärrat och vissa av såren blödde fortfarande. Spår av blod befann sig vid hans mun och hans söndriga kläder var fläckade av dem. Bevis på vad vi alla hade fruktat. De var blodsugare, precis som sägnen sade.
"Du är nu den rädda av oss båda", sade han och log ett vanställt leende. "Men när du väl vaknar kommer du vara en av oss. När du vaknar kommer du inte vara rädd, då kommer du dyrka marken jag går på."
"Underskattning är din farligaste fiende", väste jag och spottade honom i ansiktet. Han slöt ögonen och torkade bort saliven från hans kind.
När han öppnade dem igen såg han med en underlig min på mig, något som jag inte riktigt kunde avläsa.
"Du är vacker, underskattad men stark", sade han och log snett. "Du får männen på fall och får kvinnorna att tveka på sin läggning."
"Knappast", fnös jag och tittade bort från honom. "Jag antar att du mördar folk till höger och vänster utan att tveka. Kvinnor som män, vuxna som barn."
"Självklart, vad annars skulle du förvänta från mig?" frågade han med ett kort skratt. "Jag är ledaren över denna klan, det är jag som bestämmer vem som dör. Och du är stark, du skall bli en värdig allierad."
"Vad ska du göra med mig? Sätta mig i koncentrationsläger, som våra förfäder? Tortera mig tills jag är så gott som död och sedan tvinga mig välja er sida?"
"Nej, jag är nobel när det gäller skönhet. Du skall få en chans att fly samt att välja mig som jag väljer dig", sade han och lutade sig närmre mig, endast ett par centimeter från mina läppar.
"Du kallar dig nobel", mumlade jag. "Jag kallar dig ond."
"Jag ger dig en chans, endast en chans, annars dör du."
Jag kommer dö ändå, så varför försöka?
Kärlek finns på många underliga ställen. Det ända sättet att finna den är att testa den, ställa den på prov. Då vet man var sin kärlek verkligen står.
Annons