November
Monday 21 May 2012 photo 3/3
![Och här är nu @Linntheamazing och hennes berättelse!
[jag ber om ursäkt för om det kommer upp massa konstig text]
-----------------------------------------------------------------------------
Gruset knastrar under mina röda Converse när jag går på vägen upp mot ditt hus. Mitt hjärta rusar och ett leende fyller mitt ansikte när jag tänker på att jag snart ska få träffa dig igen. Varje morgon i 8 år har jag gått upp för den här grusgången för att få möta dig.
Som vanligt knackar jag på och väntar på att du ska öppna dörren, komma ut och ge mig en varm kyss som du alltid gör. Men det var inte du som öppnade, det var din mamma. Hon kollade på mig och suckade
"Ellinor... Jag har ju sagt åt dig att du inte får komma hit något mer. Han kommer inte tillbaka, du måste inse det"
"Va? Varför inte?" frågade jag chockat "han är ju alltid här"
"Ellinor, William dog för ett år sedan. Du måste sluta komma hit, han är borta. Föralltid"
Jag drog chockat efter andan när minnena kom tillbaka. Hur vi hade sprungit över vägen till skolan, ljudet av den tutande bilden, kraschen och dig liggandes i en pöl av blod. Hur jag försökte få liv i dig igen, men du var redan borta. Jag tog ett stapplande steg bakåt innan jag föll hop, skakandes, skrikandes, gråtandes. Gruset skar in i händerna, de gamla såren öppnades igen och blodet började sippra ut. Hur kunde jag glömma bort det?
"Ellinor, gå hem nu." Det var din mamma. Jag kollade upp på henne, hon stod där med en likgiltig min innan hon gick in i huset igen och stängde dörren efter sig. Sakta reste jag mig, torkade tårarna, strök av blodet på mina byxor och gick bort ifrån ditt hus, bort från alla minnen.
Gruset knastrar under mina röda Converse när jag går på vägen upp mot ditt hus. Mitt hjärta rusar och ett leende fyller mitt ansikte när jag tänker på att jag snart ska få träffa dig igen.
Jag försöker,
jag glömmer,
och jag försöker igen.
Vem vet, en dag kanske du kommer ut genom den dörren för att möta mig. Då kommer jag att stå där, med mina röda Converse och ett leende på läpparna, lyckligt omedveten om att du någonsin varit borta.](http://cdn07.dayviews.com/97/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/fs_505587012_12431_1337622502/Och_har_ar_nu_Linntheamazing_och_hennes_berattelse_jag_ber_om_ursakt_for_om_det_kommer_upp_massa.jpg)
|
Change
Och här är nu @Linntheamazing och hennes berättelse!
[jag ber om ursäkt för om det kommer upp massa konstig text]
-----------------------------------------------------------------------------
Gruset knastrar under mina röda Converse när jag går på vägen upp mot ditt hus. Mitt hjärta rusar och ett leende fyller mitt ansikte när jag tänker på att jag snart ska få träffa dig igen. Varje morgon i 8 år har jag gått upp för den här grusgången för att få möta dig.
Som vanligt knackar jag på och väntar på att du ska öppna dörren, komma ut och ge mig en varm kyss som du alltid gör. Men det var inte du som öppnade, det var din mamma. Hon kollade på mig och suckade
"Ellinor... Jag har ju sagt åt dig att du inte får komma hit något mer. Han kommer inte tillbaka, du måste inse det"
"Va? Varför inte?" frågade jag chockat "han är ju alltid här"
"Ellinor, William dog för ett år sedan. Du måste sluta komma hit, han är borta. Föralltid"
Jag drog chockat efter andan när minnena kom tillbaka. Hur vi hade sprungit över vägen till skolan, ljudet av den tutande bilden, kraschen och dig liggandes i en pöl av blod. Hur jag försökte få liv i dig igen, men du var redan borta. Jag tog ett stapplande steg bakåt innan jag föll hop, skakandes, skrikandes, gråtandes. Gruset skar in i händerna, de gamla såren öppnades igen och blodet började sippra ut. Hur kunde jag glömma bort det?
"Ellinor, gå hem nu." Det var din mamma. Jag kollade upp på henne, hon stod där med en likgiltig min innan hon gick in i huset igen och stängde dörren efter sig. Sakta reste jag mig, torkade tårarna, strök av blodet på mina byxor och gick bort ifrån ditt hus, bort från alla minnen.
Gruset knastrar under mina röda Converse när jag går på vägen upp mot ditt hus. Mitt hjärta rusar och ett leende fyller mitt ansikte när jag tänker på att jag snart ska få träffa dig igen.
Jag försöker,
jag glömmer,
och jag försöker igen.
Vem vet, en dag kanske du kommer ut genom den dörren för att möta mig. Då kommer jag att stå där, med mina röda Converse och ett leende på läpparna, lyckligt omedveten om att du någonsin varit borta.
<i style="line-height: normal; ">
<i style="font-style: italic; line-height: normal; ">
Annons
Visa toppen
Show footer