Saturday 20 October 2012 photo 1/1
|
Jag sprang. Håret piskade mig i ansiktet och min syn blev suddig av tårarna som strömmade nedför kinderna. Hjärtat dunkade så hårt att jag var rädd att det skulle hoppa ut ur bröstkorgen och mina ben skrek av utmattning. Ändå var jag tvungen att fortsätta, inte ge upp även fast lungornas brist på syre skar genom kroppen. Bakom mig hördes de hasande stegen, de flåsande rösterna som mässade högt i mörkret.
"Du kan inte fly. Ge upp och anslut dig till oss. Vi är alla, vi är en enhet. Vi är tillsammans. Ge upp..." Nej, jag tänkte inte lyssna! Deras stinkande andedräkt gav mig kväljningar. Plågade skrik och smärtfyllda tjut från alla flyende människor fyllde natten.
Plötsligt tog en ruttnande, blodig arm tag i min axel och kastade ner mig på armen. Jag skrek och skyddade ansiktet med händerna som skrapades mot marken. En av varelserna tog ett skutt fram och landade på min svaga, utmattade kropp. De fallfärdiga men ändå starka armarna läste fast mina mot marken och den letade efter min blick med sina lila, stora ögon. Jag blundade och sparkade varelsen så hårt jag kunde med benen. Den rullade av mig med ett skri som fick det att ringa i mina öron. När jag försökte resa mig upp öppnade den sin ruttnande käft och bet tag i mitt högra ben. Ett skrik trängde sig ut ur min mun när de vassa tänderna trängde igenom köttet. Jag ryckte åt mig benet och svimmade nästan av smärta. Ett knakande läte hördes och varelsens käke dinglade löst från dess skalle. Blod sprutade både ur dess mun och mitt sårade ben. Jag kämpade mig upp från marken och började halta därifrån. De andra varelserna verkade ha försvunnit och ljuset från staden syntes inte längre. Det var tyst och mörkt.
Jag haltade in i ett hörn och gled ner på rumpa. Det dunkade i benet och jag hade svårt att andas. Hela jag var nedstänkt med blod och det kändes som om jag skulle förlora medvetandet. Efter några sekunder svartnade det för ögonen.
När jag vaknade var det fortfarande tyst omkring mig. Jag mådde ännu sämre men det hade slutat blöda ur såret på benet. Min kropp kändes svag och när jag höjde en darrande arm såg jag att den var likblek. Vid fötterna fanns en blodpöl som var oroväckande stor.
Låga röster hördes längre bort. Utan att tänka mig för började jag att ropa på hjälp.
"Här är jag!" skrek jag hest. "Hjälp mig!" Rösterna kom närmare och det var då jag kände stanken. Rädslan överväldigade mig och paniken rusade genom kroppen.
"Nej! Nej, nej, NEJ!" Varelserna släntrade fram till mig med uppspärrade, hypnotiska ögon. De fångade min blick och jag kände hur min vilja försvann. Hela min kropp slappnade av.
"Var inte rädd. Du är en av oss. Vi är alla", mässade de. Förnuftet övergav mig och jag drunknade i de lila ögonen.
Vi är alla. Rösten hördes i mitt huvud.
"Vi är alla", mässade vi.
"Här är jag!" skrek jag hest. "Hjälp mig!" Rösterna kom närmare och det var då jag kände stanken. Rädslan överväldigade mig och paniken rusade genom kroppen.
Annons
Camera info
Camera KODAK Z812 IS ZOOM DIGITAL CAMERA
Focal length 16 mm
Aperture f/3.2
Shutter 1/40 s
ISO 201
Comment the photo
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/skriva/510528848/