November
Monday 10 June 2013 photo 1/1
|
Change
Nu äre såhär att jag håller på att skriva en bok, det här är första kapitlet, och skulle gärna vilja veta om ni tycker om den, om det var något ni tyckte var konstigt eller om ni förstod överhuvudtaget så att varsågoda :c
Om ni orkar läsa vilket jag hoppas ni gör, hihuhaha
Det där i början är förord eller vad man nu ska kalla det ;c
De fem elementen
För flera hundra år sedan så fanns det mäktiga kungariken runt om i världen. Riken fulla med magi, häxor, trollkarlar, troll, jättar, talande träd, älvor, magiska skogar och alla magiska ting som man kan tänka sig, både gott och ont. I alla kungariken så fanns det olika byar, skogar, ängar och i mitten av riket en huvudstad med ett slott där en mäktig och ståtlig kung regerade tillsammans med sin vackra drottning. I ett av kungarikena, det största av dem alla, så regerade en kung vid namn Minas och hans drottning, Victoria. Båda var älskade och respekterade av folket i deras land. Kung Minas, en kung som kunde vara väldigt envis men samtidigt rättvis och vis och han var en riktig kämpe både i krig och som person. Drottning Victoria, en mycket vacker kvinna med sitt långa blonda hår och blåa ögon. Hon var en snäll och underbar själ och skulle göra vad som helst för sitt folk. Båda kom ifrån familjer med kraftfulla magiker och var själva det. Dem hade även en dotter som hette Novalie och av hennes mor så fick hon skönheten och medkänslan. Av hennes far så fick hon visheten och den inre styrkan och magin av dem båda. Kungen hade en syster, Miranda. Miranda var trött på sin lillebror. Ända sen dem var små så har det alltid varit han som varit favoriten och hon har varit plågan, hon har aldrig varit respekterad medan hennes bror alltid varit det. När det var hennes lillebror som fick ta över kungariket efter deras föräldrars död så vart hon rasande och full av avund, hennes lillebror fick ett helt kungarike att styra medan hon inte fick något. En dag så beslöt hon sig för att det skulle få ett stopp. Hon bestämde sig för att samla ihop en arme så hon kunde störta hennes bror och hans kungarike och själv ta över det. Hon mutade elaka, häxor, trollkarlar, troll och några jättar med pengar som hon skulle ge dem när hon var drottning. Hon tillfångatog gripar och la svart magi på dem så dem blev onda och mordiska. Hon mutade även banditer och mördare. En dag så kom det en budbärare med ett meddelande till kung Minas.
"Möt mig och min arme på ängen bredvid den förtrollade skogen dagen då fullmånen kommer lägga sig över himlen. Ty då så skall vi, en gång för alla se vilken som är den rättfärdige härskaren över vårt kungarike. Förbered din arme väl lillebror."
Minas tog hennes meddelande på största allvar. Han förberedde genast sina soldater, magiker och gripar för strid. Han visste att om hans storasyster skulle lyckas vinna över han och hans arme så fanns det stora chanser att hon skulle lyckas ta över alla andra riken runt om i världen. Drottning Victoria hade en konstig känsla i magen av att hennes kung skulle misslyckats. Hur mycket hon än skulle vilja tro på att Minas klarar det, så kunde hon inte ta risken. Så medan hennes man förberedde sig för strid så förberedde hon en magisk formel som hon skulle lägga på hennes rike och resten av världen. Den skulle få all magi i världen att sova tillsammans med alla riken och alla magiker, det skulle bara försvinna. Människorna utan magi skulle bara glömma bort allt som dem visste om världen dem nu lever i och fortsätta leva på i världen fast utan all magi runt omkring dem. Fast förtrollningen skulle inte lyckas hålla sig i all evighet. Tillslut så skulle all magi ta sig tillbaka tillsammans med alla riken och alla magiker, även Miranda vilket skulle betyda att ett krig skulle brytas ut och därför så skapade Victoria fem element: vatten, jord, eld och luft. Så när det väl hände så skulle det finnas fem utvalda som skulle skänkas ett varsitt element och som skulle stoppa Miranda från att ta över. Fast innan Victoria kunde fullborda förtrollningen så var hon tvungen att skydda Novalies lärare i stridskonst och historia från förtrollningen. Det var dem som skulle föra med sig hemligheten och deras kunskaper till deras ättlingar som skulle lära upp de utvalda. Dagen då hennes man skulle ut i strid så skulle han ge ett möjligt sista farväl till sin drottning. När han kom upp till deras sovkammare så hittade han henne vid en magisk trollbägare.
"Min älskling, vad håller du på med."
När han tittade in i hans drottnings ögon så såg han tårar falla ner samtidigt som hon uttryckte dem sista orden.
"Dagen då magin en gång vaknar, även ondskan själv. Låt fem utvalda vakna ur deras dvala och rädd oss alla!"
Rummet blixtrade till och innan man visste ordet av det, så var magin borta ifrån världen. Men tillslut så kommer magin vakna upp ur sin sömn och det är då som de fem utvalda som är tilldelade de fem elementen kommer resa sig och stoppa ondskan som kommer en gång för alla.
Kap: 1 De utvalda
Alexis öppnade sitt skåp och bokstavligen slängde in fysik böckerna med en suck och stängde sen skåpet med en smäll.
"Bara två månader sen är det sommarlov och efter det ingen mera skola vilket innebär, jag är fri" mumlade Alexis för sig själv.
När hon vände sig om så stod Tiffany mitt framför näsan på henne.
"ska vi gå och äta?" frågade hon med ett leende som var täckt av rosa läppglans. Hennes stora blåa ögon lös och hennes blonda axellånga hår var uppsatt i en tofs.
"visst" sa Alexis klämde ur sig ett leende.
Dem klämde sig igenom dem igenproppade korridorerna. Alexis tittade mest ner i marken medan Tiffany log mot nästan varje person som tittade emot deras håll. Tiffany var ganska populär. Snygg kropp, snygga kläder och vackert ansikte med ett vackert glänsande hår. Ibland så undrade Alexis varför Tiffany hängde med den inte så populära Alexis. Tyckte hon synd om henne för att hon var så ensam? Gjorde hon det för att på något sett utnyttja henne? Eller var det för att hon inte tyckte om att hänga med dem populära och falska bitcharna som hon säger att det är, att Alexis var äkta? Vad det än var så är Alexis i alla fall glad att hon har en tjejkompis.
"Hej tjejer! Jag hänger med er och äter idag!" det var Simon som kom och ställde sig bredvid Alexis och dunkade henne i ryggen med ett skratt.
Alexis log och gav honom en smäll på armen. Simon har alltid varit en av hennes bästa vänner sen förskolan då några ungar kom och sparkade sand i ansiktet på henne. Det var Simon som kom när hon grät. Han fanns även alltid där när mobbarna kallade henne fet, äckel och hora i högstadiet. Han fanns speciellt där när hennes pappa försvann spårlöst. Dem gick till matsalen och ställde sig i den halv långa kön. Matsalen var högljudd, Alexis hatade allt oväsen. Hon kände på lukten vad det var för mat.
"Tomatsoppa…" mumlade hon och gjorde en grimas.
Istället för att äta det så tog hon bara en macka och ett glas vatten. Dem alla tre gick och satte sig vid ett bord vid fönstret. Det var bara den 17 april och det var redan upp till 15 plus ute. Solen lös och alla småbarn var redan ute och lekte. Alexis hatade att låg/mellan stadiet låg precis vid högstadiet som låg precis vid gymnasiet. Hon förde över blicken på Simon. Han hade mörkblont hår som var ganska rufsigt som vanligt. Han hade en ganska maskulin kropp, han hade inte äckligt stora muskler utan mer så att hans muskler gjorde honom ganska attraktiv. Hans gröna ögon var vända åt ett annat håll än maten. Alexis tittade dit hans ögon var och fick syn på Rose, en ensam men väldigt vacker tjej i skolan. Hon hade sitt mörkbruna hår uppsatt i en boll, hon hade stora bruna ögon som var omöjliga att läsa av. Hon hade en tajt åt sittande långarmad tröja som var vinröd och ett par jeansfärgade leggins. Alexis tittade på Simon igen och det såg ut som han dagdrömde.
"Gillar, du Rose?" viskade hon till Simon och log ett retsamt leende.
"Vad?! Nej! vad får dig att tro det?" utbrast han.
"För jag såg hur du tittade på henne." svarade Alexis.
"Uhm…" var det enda som han fick ur sig samtidigt som hans kinder blev röda.
"Och nu rodnar du." sa Alexis retsamt och tog en tugga av sin macka. Båda började skratta.
"Har du pratat med henne?" frågade Tiffany hysteriskt.
"Nej…" gav Simon till svars.
"Aldrig…?" frågade Tiffany och lät förvånad.
Simon bara skakade på huvudet.
"Så du har aldrig pratat med henne men du gillar henne ändå?" frågade Tiffany och tittade in i Simons ögon och försökte läsa vad han tänkte.
"Jag sa aldrig att jag gillar henne?" mumlade han.
"Sant, men vi ser det på dig." sa Alexis.
Alexis och Tiffany började fnittra.
"Varför hänger jag med tjejer?" frågade Simon sig själv.
Alexis och Tiffany bara fortsatte att fnittra.
Heidi tog ett djupt andetag.
"Kom igen! Knacka då din fegis!" sa hon till sig själv och knackade på dörren.
"Kom in!" skrek en ljus kvinno röst.
Heidi öppnade dörren och steg in i historie klassrummet. På två och två bänkarna så satt det typiska elever. Fjortisar som satt och hånlog och tittade konstigt på henne, de där medelpopulära personerna som var vackra och som ingen hade något dumt att säga om, dem opopulära som bara tittade ner i sina historie böcker, skitstövlar till killar som himlade med ögonen för att dem förväntat sig att se en snygg tjej, fast hon har väl bara sig själv att skylla för att se ut som hon gör. En tråkigt, blond och kort frisyr, enkla och billiga kläder och inget smink. Hon skulle ju ha råd att se bättre ut, hennes styvpappa är ju en doktor. Fast hon är rädd att om hon ber om pengar till kläder och smink så kommer han bara börja skrika på henne och säga "Du ska INTE fokusera på en massa smink och sådant tjafs! Du kommer bara bli okoncentrerad på skolan!" Hon kunde höra honom skrika på henne i huvudet redan nu.
"Klass! det här är er nya klasskamrat, Heidi." sa Historie läraren och lade hennes hand på Heidis axel.
"Hej…" mumlade Heidi.
"Måste hon börja i vår klass?!" utbrast en av eleverna.
Läraren gav honom en dödande blick och han tystnade direkt. Hon verkar vara en lärare som eleverna har respekt för och lyssnar på. Heidi tänkte att hon säkert kommer gilla den här läraren. Hon brukar få väldigt bra kontakt med lärare, hon pratar hellre med dem än eleverna.
"Jag heter Evelin och som du kanske vet så är jag din historie lärare. Du kan gå och sätta dig bredvid Thomas." sa Evelin och pekade på en kille med blont rufsigt hår och blåa ögon som var mystiska. Han hade svarta byxor med kedjor som hängde och ett vitt linne som visade hans muskler. Han var riktigt snygg.
Hon gick nervöst fram till honom och satte sig på stolen bredvid. Hon kände hur händerna skakade.
"Wow, du behöver inte vara rädd, jag bits inte." Viskade Thomas och log ett snett leende.
"Åh, nej det är inte du, jag blir bara aldrig van att byta skola. "viskade Heidi tillbaka och drog till med ett litet leende.
"Byter du skola ofta?" frågade Thomas?
"Det här är tredje gången sen jag började gymnasiet och nu, går jag i tredje ring." sa Heidi och tittade ner på bänken och log.
Dem båda skrattade. Heidi märkte den pinsamma tystnaden i klassrummet och tittade direkt upp igen. Alla tittade på henne och Thomas.
"Är ni klara?" frågade Evelin och höll i sina glasögon.
"Äh…" Var allt som Heidi fick ur sig.
"Jag tänkte väl det" sa Evelin och log, vände sig om och började skriva på tavlan.
Heidi tittade på Evelin och insåg att hon inte kunde vara äldre än 35. Hon hade långt glansigt hår som föll perfekt ner på axlarna, en snygg kropp och perfekt hy.
Hon började prata om något som Heidi inte hängde med ett dugg på som hade något att göra med nittiotalets historia och Heidi hörde nästan inget innan hon tittade på klockan.
"Okej klass! Innan vi slutar så vill jag bara säga att imorgon så börjar vi att läsa mytologi som kommer vara det sista vi hinner med innan sommarlovet. Vi kommer börja med att läsa en gammal historia som har funnits sen 500 år tillbaka. Nu kan ni plocka undan och så ses vi imorgon!"
Alla började rusa ut ur klassrummet. Heidi gick fram till Evelin och bad om böcker.
"Det kommer du inte behöva förrän imorgon." var allt hon svarade.
Heidi gick nu ut ur klassrummet och försökte leta efter sitt skåp.
"291, 291." mumlade hon för sig själv.
Hon ville lämna sin jacka och väska som hon var tvungen att ha med sig in på lektionen för att hon pratade med rektorn innan.
Tillslut så hittade hon skåpet, öppnade det och slängde in sina grejer.
"Hej nya eleven!" Var det någon bakom henne som skrek.
Hon suckade och tittade snabbt bakåt. Och såg en smal tjej med vitt linne och tajta byxor. Hon var alldeles för mycket sminkad och hennes ultra blonda hår var dåligt upp puffat.
"Jag heter Heidi." svarade hon.
"Okej, Heidi. Jag bara undrade en sak."
"Vaddå?" undrade Heidi.
"Var har du köpt dina kläder? Jag måste veta vart jag inte ska gå för dem får mig vilja spy" sa hon och satte handen för munnen och låtsades att hon var på väg att spy.
Hennes två kompisar bakom henne som hade samma slags sminkning och likadant i deras hår började skratta överdrivet fejkande.
"Väldigt moget av dig att vara lustig emot den nya tjejen Vanessa!" utbrast Thomas som hade kommit och ställt sig ett par meter ifrån Heidi.
"Asså Thomas, jag fattar inte varför du skyddar henne?" Sa hon och gav Heidi en bitchblick.
"Varför inte?" Sa Thomas och ryckte på axlarna.
"Hon verkar i alla fall vara mer äkta än vad du är." sa han sen och gav Heidi en snäll blick.
"Hmpf" sa Vanessa, vände på klacken och gick sin väg och viftade på höfterna allt vad hon kunde.
"Du behövde inte skyddat mig." Sa Heidi och lät lite sur, hon anser inte att hon behöver någon att se efter henne.
"Du såg ut att behöva lite hjälp. Det är inte så kul att handskas med Vanessa om det är första gången du träffar henne." Sa Thomas och gick lite närmare henne.
"Du, jag uppskattar omtanken men jag är van med att handskas med bitchar som henne så jag behöver ingen hjälp." sa Heidi och tittade upp emot Thomas. Han var väldigt lång.
"Okej men lova mig en sak, att om du behöver hjälp med något här i skolan, så säg bara till." Sa Thomas, vände sig om och gick iväg.
Dem båda gick och skrattade i korridoren. Alexis var nästan den enda som Simon kände som hade samma slags humor som honom. Det fanns säkert fler som hade samma men en sak var Alexis ensam om, hon var den enda som visste att Simon var adopterad.
"Har vi matte nu?" frågade hon sen.
Simon fick tänka lite innan han kunde svara.
"Japp." svarade han.
"Men du kan gå i för väg du, jag… jag känner bara att jag måste vara lite ensam en stund." sa han sen.
Alexis gav honom en oroande blick.
"Är det något du behöver prata om?" frågade hon.
"Nej jag, måste bara tänka lite." svarade han.
"Okej." sa Alexis och log innan hon började gå iväg till sitt skåp.
Simon satte sig på inomhus bänken i den ovanligt tomma korridoren och försvann bort i sina egna tankar, alltid samma tankar. Ibland vart tankarna i hans huvud bara lite för mycket och han behövde lite tid för sig själv. Det var bara två andra personer som var i korridoren, två stycken första ringare som satt på en annan bänk lite längre bort och snackade om killar, kläder, smink och en massa tjejsaker innan dem gick iväg och skrattade. Simon fick en konstig känsla att det var han som dem skrattade åt trots att dem inte ens har satt blicken på honom. Helt plötsligt så hörde han hur ytterdörren öppnades och in i korridoren så kom Rose. Det blev som slow motion när hon kom ut ur rummet. Hon var så vacker att det inte gick att beskriva. Det som Tiffany hade sagt tidigare ekade i hans huvud. "Så även fast du aldrig pratat med henne så gillar du henne?" Han tänkte att det var nu eller aldrig. Precis när hon skulle gå förbi honom så hoppade han framför henne. Hon stannade upp och tittade på honom.
"Kan jag hjälpa dig?" frågade Rose och tittade frågande på honom.
Simon bara stod där helt tyst och tänkte att han borde ha tänkt ut vad han skulle säga innan han bara hoppade framför henne sådär.
"Hallå? ä-är du okej?" frågade hon och viftade med en hand framför hans ansikte.
"Äh, jo visst jag mår bra jag bara tänkte att… jag har sett dig gått omkring här i skolan ganska mycket och tänkte att jag kunde säga hej så… hej…" sa Simon och vinkade lite med handen.
Rose log samtidigt som hon tittade ner på marken innan hon snabbt tog upp huvudet och tittade rätt in i Simons ögon. Simon stod så nära henne att han kunde känna den underbara doften av henne, hon luktade rosor. Så stod dem bara i några sekunder innan Rose, helt plötsligt började springa iväg in till en annan korridor. Hon vände sig om och tittade tillbaka på honom, en gång innan hon snabbt var i korridoren näst intill. Simon satte sig på bänken igen och mumlade för sig själv.
"Jag har sett dig gått omkring här i skolan rätt mycket… IDIOT!" skrek han åt sig själv och kände att han verkligen skulle behöva ett nytt första intryck.
Hon lutade sig mot väggen och gled ner emot marken samtidigt som hon suckade tyst för sig själv. Var han tvungen att vara så söt? Frågade hon sig själv. Hon har sett honom gå runt en massa i skolan förut och varje gång hon ser honom, hon blir bara så varm inombords. Det här var första gången han någonsin pratat med henne och det var bara så gulligt. Hon fick en helt annan känsla. Hon log för sig själv när hon tänkte på vad han sa. "Jag har sett dig gå omkring här i skolan ganska mycket… "
Hon tog en snabb tid på klockan.
"Helvete jag är sen till idrotten!" utbrast hon och började springa vidare till gymnastiksalen som hon var på väg till innan Simon stoppade henne. Hon skulle nog ända kommit försent men inte lika mycket.
När hon kom fram så öppnade hon dörren till omklädningsrummet. Som vanligt så hade den en lukt med svett blandad med parfym. Hon hittade en plats på kanten på en av dem tre långa bänkarna. Hon tog snabbt av sig sina byxor och tröja. Hon tog på sig sina träningsbyxor och rotade i väskan efter sin tröja. Hon drog upp en vit kortarmad.
"var är koftan?" frågade hon sig själv.
Hon började leta igenom väskan oroande.
"VAR ÄR DEN!" utbrast hon nu och vände hela väskan upp och ner.
Allting ramlade ner på golvet och hon satte sig ner på knä och rotade runt bland alla sina grejer. När hon insåg att den inte var där så reste hon på sig. Hon tog på sig sin vita kortarmade tröja. Hennes blick drogs ner till hennes högra arm. Hon petade lite enkelt på det gul, blåa blåmärket som täckte nästan hela överarmen. Det gjorde fortfarande ont. Om hon bara hade kommit i tid hem igår så hade hon kanske sluppit att få en knytnäve rätt på överarmen. Hon visste att det var meningslöst att på något sätt försöka dölja det så istället så blir hon tvungen att säga att hon inte kan vara med. Hon gick fram till dörren till självaste gymnastiksalen. När hon öppnade den så såg hon hennes klass hålla på med armhävningar, situps, dra sig upp och ner i ringarna och en massa andra styrke övningar. Det gjorde ont bara att titta på det. Hon kollade åt sidan och såg hennes idrotts lärare stå och skrika åt folk att jobba hårdare. Hon satte armarna i kors för att försöka dölja blåmärket medan hon gick fram till honom och försökte komma på en ursäkt innan hon var framme.
"Rose! Du är en kvart försenad." sa han samtidigt som han tog en titt på hans hand klocka.
"Förlåt, jag glömde bort tiden." sa hon och tittade ner i marken.
Trots att Rose hatade idrott så var Anton en av hennes favorit lärare. Han såg inte så dålig ut heller för att vara i sen 30 års ålder. Snygg kropp, bruna ögon och ett ganska fint leende.
"Du, jag tror inte jag kan vara med på idrotten idag?" sa hon och tittade upp från marken.
Han tittade på hennes högerarm.
"Är det på grund av skadan du har på armen?" frågade han sen.
"Äh, ja! jag tror inte den skulle klara av styrketräningen." svarade Rose.
"Hur fick du skadan?" frågade han undrande.
Rose drog till med första bästa ursäkt som hon kom på.
"Jag snubblade in i en lyckstolpe med överarmen för!" utbrast hon snabbt och hoppades på att han skulle tro henne.
Anton såg inte så övertygad ut. Han tog en djup suck.
"Visst, du får skippa den här lektionen." sa han sen och tittade allvarligt på Rose.
"Åh, tack!" svarade Rose och började gå iväg.
Hon gick snabbt in i omklädningsrummet och bytte snabbt om till sina vanliga kläder. När hon packade ner sina saker i väskan så hoppades hon så mycket att Alex inte hade några misstänksamma tankar.
Thomas tittade runt i klassrummet. Längst fram så stod lärarens skrivbord full med en massa papper, pärmar, pennor och en jordglob längst ut på kanten. Bredvid så satt vitatavlan på väggen som läraren stod och skrev på. Runt om honom så satt hans idiot till klass. Han kollade över på andra sidan rummet och såg Heidi sitta och anteckna det som läraren skrev på tavlan. Thomas drog till med en djup suck och tittade på klockan. Bara ett par minuter kvar av fysik lektionen sen så är skolan slut för dagen. Han såg att hans lärare Patrik själv tog en titt på klockan nu.
"Kom igen då din jävel, lägg ner whitbord pennan." viskade han åt Patrik fast än att han inte hörde.
Thomas log ett snett leende och lutade sig framåt på stolen när han såg honom lägga ifrån sig pennan och vända sig om emot klassen.
"Då så klass, då slutar vi för idag!" utbrast han och alla började rusa ut ur klassrummet.
Thomas kom ut sist av alla. På något sätt så lyckades han komma fram till sitt skåp i den överfulla korridoren full med unga och dumma tonåringar. Han öppnade det, tog på sig sin för stora skinnjacka, tog ut sin väska och stängde skåpet. När han vände sig så krockade han ihop med någon och den andra personens böcker föll ner på marken.
"Kan du kanske se dig för?" utbrast någon.
Han tittade åt det hållet och såg en tjej som höll sin svarta mobil i vänster handen. Hon hade långt, brunt hår med gyllene lockar. Hon hade stora blåa ögon som lös upp hela henne. Hon hade röda fylliga läppar som säkert bildade ett vackert leende. Hon var ganska lång men kanske fem centimeter kortare än han själv.
"Ska jag se mig för? Det var ju du som krockade in i mig!" utbrast Thomas.
"Jag är ganska säker på att det var du som krockade in i mig!" sa tjejen med en kaxig attityd.
"Du…" Thomas tittade frågande på henne.
Hon suckade.
"Alexis." sa hon sen.
"Okej, Alexis. Vad sägs som att nästa gång du går runt i en fullproppad korridor så kan du väl hålla ögonen framåt istället för ner på mobilen." sa Thomas och blinkade emot henne.
Han lämnade den vackra men klumpiga tjejen bakom sig.
"Pff, tjejer." mumlade han för sig själv samtidigt som han var på väg ut ur skolan.
De fem elementen
För flera hundra år sedan så fanns det mäktiga kungariken runt om i världen. Riken fulla med magi, häxor, trollkarlar, troll, jättar, talande träd, älvor, magiska skogar och alla magiska ting som man kan tänka sig, både gott och ont. I alla kungariken så fanns det olika byar, skogar, ängar och i mitten av riket en huvudstad med ett slott där en mäktig och ståtlig kung regerade tillsammans med sin vackra drottning. I ett av kungarikena, det största av dem alla, så regerade en kung vid namn Minas och hans drottning, Victoria. Båda var älskade och respekterade av folket i deras land. Kung Minas, en kung som kunde vara väldigt envis men samtidigt rättvis och vis och han var en riktig kämpe både i krig och som person. Drottning Victoria, en mycket vacker kvinna med sitt långa blonda hår och blåa ögon. Hon var en snäll och underbar själ och skulle göra vad som helst för sitt folk. Båda kom ifrån familjer med kraftfulla magiker och var själva det. Dem hade även en dotter som hette Novalie och av hennes mor så fick hon skönheten och medkänslan. Av hennes far så fick hon visheten och den inre styrkan och magin av dem båda. Kungen hade en syster, Miranda. Miranda var trött på sin lillebror. Ända sen dem var små så har det alltid varit han som varit favoriten och hon har varit plågan, hon har aldrig varit respekterad medan hennes bror alltid varit det. När det var hennes lillebror som fick ta över kungariket efter deras föräldrars död så vart hon rasande och full av avund, hennes lillebror fick ett helt kungarike att styra medan hon inte fick något. En dag så beslöt hon sig för att det skulle få ett stopp. Hon bestämde sig för att samla ihop en arme så hon kunde störta hennes bror och hans kungarike och själv ta över det. Hon mutade elaka, häxor, trollkarlar, troll och några jättar med pengar som hon skulle ge dem när hon var drottning. Hon tillfångatog gripar och la svart magi på dem så dem blev onda och mordiska. Hon mutade även banditer och mördare. En dag så kom det en budbärare med ett meddelande till kung Minas.
"Möt mig och min arme på ängen bredvid den förtrollade skogen dagen då fullmånen kommer lägga sig över himlen. Ty då så skall vi, en gång för alla se vilken som är den rättfärdige härskaren över vårt kungarike. Förbered din arme väl lillebror."
Minas tog hennes meddelande på största allvar. Han förberedde genast sina soldater, magiker och gripar för strid. Han visste att om hans storasyster skulle lyckas vinna över han och hans arme så fanns det stora chanser att hon skulle lyckas ta över alla andra riken runt om i världen. Drottning Victoria hade en konstig känsla i magen av att hennes kung skulle misslyckats. Hur mycket hon än skulle vilja tro på att Minas klarar det, så kunde hon inte ta risken. Så medan hennes man förberedde sig för strid så förberedde hon en magisk formel som hon skulle lägga på hennes rike och resten av världen. Den skulle få all magi i världen att sova tillsammans med alla riken och alla magiker, det skulle bara försvinna. Människorna utan magi skulle bara glömma bort allt som dem visste om världen dem nu lever i och fortsätta leva på i världen fast utan all magi runt omkring dem. Fast förtrollningen skulle inte lyckas hålla sig i all evighet. Tillslut så skulle all magi ta sig tillbaka tillsammans med alla riken och alla magiker, även Miranda vilket skulle betyda att ett krig skulle brytas ut och därför så skapade Victoria fem element: vatten, jord, eld och luft. Så när det väl hände så skulle det finnas fem utvalda som skulle skänkas ett varsitt element och som skulle stoppa Miranda från att ta över. Fast innan Victoria kunde fullborda förtrollningen så var hon tvungen att skydda Novalies lärare i stridskonst och historia från förtrollningen. Det var dem som skulle föra med sig hemligheten och deras kunskaper till deras ättlingar som skulle lära upp de utvalda. Dagen då hennes man skulle ut i strid så skulle han ge ett möjligt sista farväl till sin drottning. När han kom upp till deras sovkammare så hittade han henne vid en magisk trollbägare.
"Min älskling, vad håller du på med."
När han tittade in i hans drottnings ögon så såg han tårar falla ner samtidigt som hon uttryckte dem sista orden.
"Dagen då magin en gång vaknar, även ondskan själv. Låt fem utvalda vakna ur deras dvala och rädd oss alla!"
Rummet blixtrade till och innan man visste ordet av det, så var magin borta ifrån världen. Men tillslut så kommer magin vakna upp ur sin sömn och det är då som de fem utvalda som är tilldelade de fem elementen kommer resa sig och stoppa ondskan som kommer en gång för alla.
Kap: 1 De utvalda
Alexis öppnade sitt skåp och bokstavligen slängde in fysik böckerna med en suck och stängde sen skåpet med en smäll.
"Bara två månader sen är det sommarlov och efter det ingen mera skola vilket innebär, jag är fri" mumlade Alexis för sig själv.
När hon vände sig om så stod Tiffany mitt framför näsan på henne.
"ska vi gå och äta?" frågade hon med ett leende som var täckt av rosa läppglans. Hennes stora blåa ögon lös och hennes blonda axellånga hår var uppsatt i en tofs.
"visst" sa Alexis klämde ur sig ett leende.
Dem klämde sig igenom dem igenproppade korridorerna. Alexis tittade mest ner i marken medan Tiffany log mot nästan varje person som tittade emot deras håll. Tiffany var ganska populär. Snygg kropp, snygga kläder och vackert ansikte med ett vackert glänsande hår. Ibland så undrade Alexis varför Tiffany hängde med den inte så populära Alexis. Tyckte hon synd om henne för att hon var så ensam? Gjorde hon det för att på något sett utnyttja henne? Eller var det för att hon inte tyckte om att hänga med dem populära och falska bitcharna som hon säger att det är, att Alexis var äkta? Vad det än var så är Alexis i alla fall glad att hon har en tjejkompis.
"Hej tjejer! Jag hänger med er och äter idag!" det var Simon som kom och ställde sig bredvid Alexis och dunkade henne i ryggen med ett skratt.
Alexis log och gav honom en smäll på armen. Simon har alltid varit en av hennes bästa vänner sen förskolan då några ungar kom och sparkade sand i ansiktet på henne. Det var Simon som kom när hon grät. Han fanns även alltid där när mobbarna kallade henne fet, äckel och hora i högstadiet. Han fanns speciellt där när hennes pappa försvann spårlöst. Dem gick till matsalen och ställde sig i den halv långa kön. Matsalen var högljudd, Alexis hatade allt oväsen. Hon kände på lukten vad det var för mat.
"Tomatsoppa…" mumlade hon och gjorde en grimas.
Istället för att äta det så tog hon bara en macka och ett glas vatten. Dem alla tre gick och satte sig vid ett bord vid fönstret. Det var bara den 17 april och det var redan upp till 15 plus ute. Solen lös och alla småbarn var redan ute och lekte. Alexis hatade att låg/mellan stadiet låg precis vid högstadiet som låg precis vid gymnasiet. Hon förde över blicken på Simon. Han hade mörkblont hår som var ganska rufsigt som vanligt. Han hade en ganska maskulin kropp, han hade inte äckligt stora muskler utan mer så att hans muskler gjorde honom ganska attraktiv. Hans gröna ögon var vända åt ett annat håll än maten. Alexis tittade dit hans ögon var och fick syn på Rose, en ensam men väldigt vacker tjej i skolan. Hon hade sitt mörkbruna hår uppsatt i en boll, hon hade stora bruna ögon som var omöjliga att läsa av. Hon hade en tajt åt sittande långarmad tröja som var vinröd och ett par jeansfärgade leggins. Alexis tittade på Simon igen och det såg ut som han dagdrömde.
"Gillar, du Rose?" viskade hon till Simon och log ett retsamt leende.
"Vad?! Nej! vad får dig att tro det?" utbrast han.
"För jag såg hur du tittade på henne." svarade Alexis.
"Uhm…" var det enda som han fick ur sig samtidigt som hans kinder blev röda.
"Och nu rodnar du." sa Alexis retsamt och tog en tugga av sin macka. Båda började skratta.
"Har du pratat med henne?" frågade Tiffany hysteriskt.
"Nej…" gav Simon till svars.
"Aldrig…?" frågade Tiffany och lät förvånad.
Simon bara skakade på huvudet.
"Så du har aldrig pratat med henne men du gillar henne ändå?" frågade Tiffany och tittade in i Simons ögon och försökte läsa vad han tänkte.
"Jag sa aldrig att jag gillar henne?" mumlade han.
"Sant, men vi ser det på dig." sa Alexis.
Alexis och Tiffany började fnittra.
"Varför hänger jag med tjejer?" frågade Simon sig själv.
Alexis och Tiffany bara fortsatte att fnittra.
Heidi tog ett djupt andetag.
"Kom igen! Knacka då din fegis!" sa hon till sig själv och knackade på dörren.
"Kom in!" skrek en ljus kvinno röst.
Heidi öppnade dörren och steg in i historie klassrummet. På två och två bänkarna så satt det typiska elever. Fjortisar som satt och hånlog och tittade konstigt på henne, de där medelpopulära personerna som var vackra och som ingen hade något dumt att säga om, dem opopulära som bara tittade ner i sina historie böcker, skitstövlar till killar som himlade med ögonen för att dem förväntat sig att se en snygg tjej, fast hon har väl bara sig själv att skylla för att se ut som hon gör. En tråkigt, blond och kort frisyr, enkla och billiga kläder och inget smink. Hon skulle ju ha råd att se bättre ut, hennes styvpappa är ju en doktor. Fast hon är rädd att om hon ber om pengar till kläder och smink så kommer han bara börja skrika på henne och säga "Du ska INTE fokusera på en massa smink och sådant tjafs! Du kommer bara bli okoncentrerad på skolan!" Hon kunde höra honom skrika på henne i huvudet redan nu.
"Klass! det här är er nya klasskamrat, Heidi." sa Historie läraren och lade hennes hand på Heidis axel.
"Hej…" mumlade Heidi.
"Måste hon börja i vår klass?!" utbrast en av eleverna.
Läraren gav honom en dödande blick och han tystnade direkt. Hon verkar vara en lärare som eleverna har respekt för och lyssnar på. Heidi tänkte att hon säkert kommer gilla den här läraren. Hon brukar få väldigt bra kontakt med lärare, hon pratar hellre med dem än eleverna.
"Jag heter Evelin och som du kanske vet så är jag din historie lärare. Du kan gå och sätta dig bredvid Thomas." sa Evelin och pekade på en kille med blont rufsigt hår och blåa ögon som var mystiska. Han hade svarta byxor med kedjor som hängde och ett vitt linne som visade hans muskler. Han var riktigt snygg.
Hon gick nervöst fram till honom och satte sig på stolen bredvid. Hon kände hur händerna skakade.
"Wow, du behöver inte vara rädd, jag bits inte." Viskade Thomas och log ett snett leende.
"Åh, nej det är inte du, jag blir bara aldrig van att byta skola. "viskade Heidi tillbaka och drog till med ett litet leende.
"Byter du skola ofta?" frågade Thomas?
"Det här är tredje gången sen jag började gymnasiet och nu, går jag i tredje ring." sa Heidi och tittade ner på bänken och log.
Dem båda skrattade. Heidi märkte den pinsamma tystnaden i klassrummet och tittade direkt upp igen. Alla tittade på henne och Thomas.
"Är ni klara?" frågade Evelin och höll i sina glasögon.
"Äh…" Var allt som Heidi fick ur sig.
"Jag tänkte väl det" sa Evelin och log, vände sig om och började skriva på tavlan.
Heidi tittade på Evelin och insåg att hon inte kunde vara äldre än 35. Hon hade långt glansigt hår som föll perfekt ner på axlarna, en snygg kropp och perfekt hy.
Hon började prata om något som Heidi inte hängde med ett dugg på som hade något att göra med nittiotalets historia och Heidi hörde nästan inget innan hon tittade på klockan.
"Okej klass! Innan vi slutar så vill jag bara säga att imorgon så börjar vi att läsa mytologi som kommer vara det sista vi hinner med innan sommarlovet. Vi kommer börja med att läsa en gammal historia som har funnits sen 500 år tillbaka. Nu kan ni plocka undan och så ses vi imorgon!"
Alla började rusa ut ur klassrummet. Heidi gick fram till Evelin och bad om böcker.
"Det kommer du inte behöva förrän imorgon." var allt hon svarade.
Heidi gick nu ut ur klassrummet och försökte leta efter sitt skåp.
"291, 291." mumlade hon för sig själv.
Hon ville lämna sin jacka och väska som hon var tvungen att ha med sig in på lektionen för att hon pratade med rektorn innan.
Tillslut så hittade hon skåpet, öppnade det och slängde in sina grejer.
"Hej nya eleven!" Var det någon bakom henne som skrek.
Hon suckade och tittade snabbt bakåt. Och såg en smal tjej med vitt linne och tajta byxor. Hon var alldeles för mycket sminkad och hennes ultra blonda hår var dåligt upp puffat.
"Jag heter Heidi." svarade hon.
"Okej, Heidi. Jag bara undrade en sak."
"Vaddå?" undrade Heidi.
"Var har du köpt dina kläder? Jag måste veta vart jag inte ska gå för dem får mig vilja spy" sa hon och satte handen för munnen och låtsades att hon var på väg att spy.
Hennes två kompisar bakom henne som hade samma slags sminkning och likadant i deras hår började skratta överdrivet fejkande.
"Väldigt moget av dig att vara lustig emot den nya tjejen Vanessa!" utbrast Thomas som hade kommit och ställt sig ett par meter ifrån Heidi.
"Asså Thomas, jag fattar inte varför du skyddar henne?" Sa hon och gav Heidi en bitchblick.
"Varför inte?" Sa Thomas och ryckte på axlarna.
"Hon verkar i alla fall vara mer äkta än vad du är." sa han sen och gav Heidi en snäll blick.
"Hmpf" sa Vanessa, vände på klacken och gick sin väg och viftade på höfterna allt vad hon kunde.
"Du behövde inte skyddat mig." Sa Heidi och lät lite sur, hon anser inte att hon behöver någon att se efter henne.
"Du såg ut att behöva lite hjälp. Det är inte så kul att handskas med Vanessa om det är första gången du träffar henne." Sa Thomas och gick lite närmare henne.
"Du, jag uppskattar omtanken men jag är van med att handskas med bitchar som henne så jag behöver ingen hjälp." sa Heidi och tittade upp emot Thomas. Han var väldigt lång.
"Okej men lova mig en sak, att om du behöver hjälp med något här i skolan, så säg bara till." Sa Thomas, vände sig om och gick iväg.
Dem båda gick och skrattade i korridoren. Alexis var nästan den enda som Simon kände som hade samma slags humor som honom. Det fanns säkert fler som hade samma men en sak var Alexis ensam om, hon var den enda som visste att Simon var adopterad.
"Har vi matte nu?" frågade hon sen.
Simon fick tänka lite innan han kunde svara.
"Japp." svarade han.
"Men du kan gå i för väg du, jag… jag känner bara att jag måste vara lite ensam en stund." sa han sen.
Alexis gav honom en oroande blick.
"Är det något du behöver prata om?" frågade hon.
"Nej jag, måste bara tänka lite." svarade han.
"Okej." sa Alexis och log innan hon började gå iväg till sitt skåp.
Simon satte sig på inomhus bänken i den ovanligt tomma korridoren och försvann bort i sina egna tankar, alltid samma tankar. Ibland vart tankarna i hans huvud bara lite för mycket och han behövde lite tid för sig själv. Det var bara två andra personer som var i korridoren, två stycken första ringare som satt på en annan bänk lite längre bort och snackade om killar, kläder, smink och en massa tjejsaker innan dem gick iväg och skrattade. Simon fick en konstig känsla att det var han som dem skrattade åt trots att dem inte ens har satt blicken på honom. Helt plötsligt så hörde han hur ytterdörren öppnades och in i korridoren så kom Rose. Det blev som slow motion när hon kom ut ur rummet. Hon var så vacker att det inte gick att beskriva. Det som Tiffany hade sagt tidigare ekade i hans huvud. "Så även fast du aldrig pratat med henne så gillar du henne?" Han tänkte att det var nu eller aldrig. Precis när hon skulle gå förbi honom så hoppade han framför henne. Hon stannade upp och tittade på honom.
"Kan jag hjälpa dig?" frågade Rose och tittade frågande på honom.
Simon bara stod där helt tyst och tänkte att han borde ha tänkt ut vad han skulle säga innan han bara hoppade framför henne sådär.
"Hallå? ä-är du okej?" frågade hon och viftade med en hand framför hans ansikte.
"Äh, jo visst jag mår bra jag bara tänkte att… jag har sett dig gått omkring här i skolan ganska mycket och tänkte att jag kunde säga hej så… hej…" sa Simon och vinkade lite med handen.
Rose log samtidigt som hon tittade ner på marken innan hon snabbt tog upp huvudet och tittade rätt in i Simons ögon. Simon stod så nära henne att han kunde känna den underbara doften av henne, hon luktade rosor. Så stod dem bara i några sekunder innan Rose, helt plötsligt började springa iväg in till en annan korridor. Hon vände sig om och tittade tillbaka på honom, en gång innan hon snabbt var i korridoren näst intill. Simon satte sig på bänken igen och mumlade för sig själv.
"Jag har sett dig gått omkring här i skolan rätt mycket… IDIOT!" skrek han åt sig själv och kände att han verkligen skulle behöva ett nytt första intryck.
Hon lutade sig mot väggen och gled ner emot marken samtidigt som hon suckade tyst för sig själv. Var han tvungen att vara så söt? Frågade hon sig själv. Hon har sett honom gå runt en massa i skolan förut och varje gång hon ser honom, hon blir bara så varm inombords. Det här var första gången han någonsin pratat med henne och det var bara så gulligt. Hon fick en helt annan känsla. Hon log för sig själv när hon tänkte på vad han sa. "Jag har sett dig gå omkring här i skolan ganska mycket… "
Hon tog en snabb tid på klockan.
"Helvete jag är sen till idrotten!" utbrast hon och började springa vidare till gymnastiksalen som hon var på väg till innan Simon stoppade henne. Hon skulle nog ända kommit försent men inte lika mycket.
När hon kom fram så öppnade hon dörren till omklädningsrummet. Som vanligt så hade den en lukt med svett blandad med parfym. Hon hittade en plats på kanten på en av dem tre långa bänkarna. Hon tog snabbt av sig sina byxor och tröja. Hon tog på sig sina träningsbyxor och rotade i väskan efter sin tröja. Hon drog upp en vit kortarmad.
"var är koftan?" frågade hon sig själv.
Hon började leta igenom väskan oroande.
"VAR ÄR DEN!" utbrast hon nu och vände hela väskan upp och ner.
Allting ramlade ner på golvet och hon satte sig ner på knä och rotade runt bland alla sina grejer. När hon insåg att den inte var där så reste hon på sig. Hon tog på sig sin vita kortarmade tröja. Hennes blick drogs ner till hennes högra arm. Hon petade lite enkelt på det gul, blåa blåmärket som täckte nästan hela överarmen. Det gjorde fortfarande ont. Om hon bara hade kommit i tid hem igår så hade hon kanske sluppit att få en knytnäve rätt på överarmen. Hon visste att det var meningslöst att på något sätt försöka dölja det så istället så blir hon tvungen att säga att hon inte kan vara med. Hon gick fram till dörren till självaste gymnastiksalen. När hon öppnade den så såg hon hennes klass hålla på med armhävningar, situps, dra sig upp och ner i ringarna och en massa andra styrke övningar. Det gjorde ont bara att titta på det. Hon kollade åt sidan och såg hennes idrotts lärare stå och skrika åt folk att jobba hårdare. Hon satte armarna i kors för att försöka dölja blåmärket medan hon gick fram till honom och försökte komma på en ursäkt innan hon var framme.
"Rose! Du är en kvart försenad." sa han samtidigt som han tog en titt på hans hand klocka.
"Förlåt, jag glömde bort tiden." sa hon och tittade ner i marken.
Trots att Rose hatade idrott så var Anton en av hennes favorit lärare. Han såg inte så dålig ut heller för att vara i sen 30 års ålder. Snygg kropp, bruna ögon och ett ganska fint leende.
"Du, jag tror inte jag kan vara med på idrotten idag?" sa hon och tittade upp från marken.
Han tittade på hennes högerarm.
"Är det på grund av skadan du har på armen?" frågade han sen.
"Äh, ja! jag tror inte den skulle klara av styrketräningen." svarade Rose.
"Hur fick du skadan?" frågade han undrande.
Rose drog till med första bästa ursäkt som hon kom på.
"Jag snubblade in i en lyckstolpe med överarmen för!" utbrast hon snabbt och hoppades på att han skulle tro henne.
Anton såg inte så övertygad ut. Han tog en djup suck.
"Visst, du får skippa den här lektionen." sa han sen och tittade allvarligt på Rose.
"Åh, tack!" svarade Rose och började gå iväg.
Hon gick snabbt in i omklädningsrummet och bytte snabbt om till sina vanliga kläder. När hon packade ner sina saker i väskan så hoppades hon så mycket att Alex inte hade några misstänksamma tankar.
Thomas tittade runt i klassrummet. Längst fram så stod lärarens skrivbord full med en massa papper, pärmar, pennor och en jordglob längst ut på kanten. Bredvid så satt vitatavlan på väggen som läraren stod och skrev på. Runt om honom så satt hans idiot till klass. Han kollade över på andra sidan rummet och såg Heidi sitta och anteckna det som läraren skrev på tavlan. Thomas drog till med en djup suck och tittade på klockan. Bara ett par minuter kvar av fysik lektionen sen så är skolan slut för dagen. Han såg att hans lärare Patrik själv tog en titt på klockan nu.
"Kom igen då din jävel, lägg ner whitbord pennan." viskade han åt Patrik fast än att han inte hörde.
Thomas log ett snett leende och lutade sig framåt på stolen när han såg honom lägga ifrån sig pennan och vända sig om emot klassen.
"Då så klass, då slutar vi för idag!" utbrast han och alla började rusa ut ur klassrummet.
Thomas kom ut sist av alla. På något sätt så lyckades han komma fram till sitt skåp i den överfulla korridoren full med unga och dumma tonåringar. Han öppnade det, tog på sig sin för stora skinnjacka, tog ut sin väska och stängde skåpet. När han vände sig så krockade han ihop med någon och den andra personens böcker föll ner på marken.
"Kan du kanske se dig för?" utbrast någon.
Han tittade åt det hållet och såg en tjej som höll sin svarta mobil i vänster handen. Hon hade långt, brunt hår med gyllene lockar. Hon hade stora blåa ögon som lös upp hela henne. Hon hade röda fylliga läppar som säkert bildade ett vackert leende. Hon var ganska lång men kanske fem centimeter kortare än han själv.
"Ska jag se mig för? Det var ju du som krockade in i mig!" utbrast Thomas.
"Jag är ganska säker på att det var du som krockade in i mig!" sa tjejen med en kaxig attityd.
"Du…" Thomas tittade frågande på henne.
Hon suckade.
"Alexis." sa hon sen.
"Okej, Alexis. Vad sägs som att nästa gång du går runt i en fullproppad korridor så kan du väl hålla ögonen framåt istället för ner på mobilen." sa Thomas och blinkade emot henne.
Han lämnade den vackra men klumpiga tjejen bakom sig.
"Pff, tjejer." mumlade han för sig själv samtidigt som han var på väg ut ur skolan.
Annons
Camera info
Camera SAMSUNG ES17 / VLUU ES17 / SAMSUNG SL40 / SAMSUNG ES19
Focal length 19 mm
Aperture f/5.8
Shutter 1/30 s
ISO 200
Comment the photo
Du verkar ha bytt namn från Simon till Thomas ?
Annars så en bra början :)
Annars så en bra början :)
Anonymous
Mon 10 Jun 2013 21:29
Har jag? vart då? O_O
Det finns ju två killar, en som heter Simon och en som heter Thomas, dem är olika personer.
Tack ^^
Det finns ju två killar, en som heter Simon och en som heter Thomas, dem är olika personer.
Tack ^^
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/skriva/514753208/
Visa toppen
Show footer