November
Wednesday 21 August 2013 photo 1/1
![Jag känner mig gammal.
Idag var första skoldagen av det sista året i grundskolan. Jag har fortfarande svårt att förstå att jag går i nian. Om ett år har jag gjort ett av de jobbigaste och mest ångestfyllda valen i mitt liv och allt är överstökat. Jag kommer slippa de människor som förut brukade göra mitt liv till ett helvete. En ny start, för första gången.
Jag känner mig gammal, allt kommer för fort. Jag vill inte växa upp, jag vill inte bli vuxen och ta ansvar och utbilda mig och vara självständig. Jag gå tillbaka till hur det var för flera år sedan, då mina största bekymmer var att man inte fick stanna på fritids lika länge som mina vänner.
På min skola är sjätteklassarna en del utav högstadiet, och när jag såg dem nya idag... jag kunde inte förstå hur de kunde vara så små. De är korta, kompakta, oskyldiga, nervösa. Jag minns hur det var då, men kan inte förstå att för tre år sedan var jag precis som dem. Men allt det där har försvunnit, barndomen är borta.
Utan val eller vilja har jag växt upp. Jag ville inte, jag vill inte. Jag har gett upp barndomen utan att ens tänka på det. Och nu finns det ingen återvändo.
[Ursäkta min känslosamma rant, men detta är något jag har tänkt mycket på idag och kände för att skriva ut mig.]](http://cdn07.dayviews.com/111/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/39890_1377970390/Jag_kanner_mig_gammal_Idag_var_forsta_skoldagen_av_det_sista_aret_i_grundskolan_Jag_har_fortfarande.jpg)
|
Change
Jag känner mig gammal.
Idag var första skoldagen av det sista året i grundskolan. Jag har fortfarande svårt att förstå att jag går i nian. Om ett år har jag gjort ett av de jobbigaste och mest ångestfyllda valen i mitt liv och allt är överstökat. Jag kommer slippa de människor som förut brukade göra mitt liv till ett helvete. En ny start, för första gången.
Jag känner mig gammal, allt kommer för fort. Jag vill inte växa upp, jag vill inte bli vuxen och ta ansvar och utbilda mig och vara självständig. Jag gå tillbaka till hur det var för flera år sedan, då mina största bekymmer var att man inte fick stanna på fritids lika länge som mina vänner.
På min skola är sjätteklassarna en del utav högstadiet, och när jag såg dem nya idag... jag kunde inte förstå hur de kunde vara så små. De är korta, kompakta, oskyldiga, nervösa. Jag minns hur det var då, men kan inte förstå att för tre år sedan var jag precis som dem. Men allt det där har försvunnit, barndomen är borta.
Utan val eller vilja har jag växt upp. Jag ville inte, jag vill inte. Jag har gett upp barndomen utan att ens tänka på det. Och nu finns det ingen återvändo.
[Ursäkta min känslosamma rant, men detta är något jag har tänkt mycket på idag och kände för att skriva ut mig.]
Annons
Visa toppen
Show footer