Sunday 22 September 2013 photo 1/1
|
Kapitel 1
Dagen.
Ljudet av mitt eget skrik väckte mig ur min sömn, jag kände hur andetagen blev tunga, och hjärtat som hoppade. Jag låg fortfarande kvar i sängen kollade på klockan som hängde ovanför dörren. Halv 8. Jag hade inte behövt gå upp så tidigt idag, men istället reste jag mig upp och drog på mig min morgonrocken. Mina fötter vart på väg till toaletten och jag sköljde av ansiktet och borstade sedan mina tänder. Min blick fastande på spegeln som hade reflekterade mitt ansikte. Jag tyckte att jag såg väldigt uttråkad ut. Jag visste att jag ibland undrade om mitt liv, jag hade en konstig känsla att skulle hända mig - men vad visste jag inte. Mitt liv var liksom redan glasklart och det var kanske därför jag kände mig oftast deprimerad och tankfull över mitt liv. Det gör väl alla tonåringar?
Jag började dra på mig mina träningskläder och sprang sedan ner för trapporna och in till köket och öppnade kylskåpet. Mamma var redan uppe och log vänligt mot mig. Jag stod och betraktade min mamma och tyckte hon såg väldigt bra ut från sin ålder. Hennes röda krulliga år framhävde hennes smaragdgröna ögon och hennes kropp var slak och men samtidigt kurvigt.
"Sofie, varför går du upp så tidigt det är inte skola idag?" sa mamma bekymrat. Jag kände hur jag kom tillbaka till verkligheten. Mamma och jag bodde i en villa nära en stor skog och det var oftast bara vi här så det var rätt ensamt.
"Kunde inte somna om", sa jag och drog fram ett juice paketet ur kylskåpet. När jag hade druckit upp och pratat klart med mamma. Började jag springa, jag satte kurs mot skogen. Inne i skogen kände jag mig oftast fridfull och harmonisk i kroppen att jag bara sprang för att komma hit för att känna något. Plötsligt stannade jag till, jag kände hur mina nackhår började resa sig upp. Det var något som inte stämde, de var som jag skulle springa tillbaka med bena på ryggen. Jag stod där på platsen ett tag och funderade om jag skulle fortsatta att spring. När jag tog mitt beslut knöt fingrade så att knogarna vittnade. Jag visste inte vad jag fick denna i känslan i från och jag visste att jag inte skulle springa tillbaka hem till mamma. Luften stod still och fågelsången slutade. Och det var väldigt underligt att det var så tyst. Och plötsligt så hörde jag något och det lät som någon gnällde av smärta. Jag började följa efter ljudet som hördes och kom fram till en stor grotta.
"Hallå?" skrek jag i grottan. Ännu en stön hördes. Jag började taffat kolla runt i grottan och såg på något som rörde sig i mörkret. Jag svalde högt och bet mig sedan mig på läppen.
"Hallå?" sa jag återigen. Sedan såg vad det var som hade gett mig den känslan. Jag visste inte hur jag skulle tolka varelsen. Var det en Fågel eller var det en människa? Kroppen hade svarta fjädrar överallt och var lika stor som en mans kropp men ansiktet var mänskligt. Fågelmänniskans ögon var blå som färgen på himlen, ansiktet var långsmalt och varslen hade örhänge i varje öra. Fågelmänniskan tittade på mig och öppnade munnen och mumlade något igen. Jag såg sedan blodet som strömmade ut från hans mage.
"Vackra Sofie? Är det du?", sa Fågelmänniskan. Fågelmänniskans röst lät hemsk och skräckinjagade så jag ryggade bakåt av rädsla. Hur visste Fågelmänniskan mitt namn? Helt ärligt ville jag inte veta just nu.
"Ja, vad är du? Och vad har drabbat dig?" frågade jag. Jag hörde hur jag darrade för varje ord jag sa. Fågelmänniskan som såg yrret på mig. Och hans ögon stannade till och såg fokuserad ut. Fågelmänniskans kropp började ändras till en vanlig människa. Fjädrarna drogs in i huden, och Fågelmänniskan såg ut som en vacker ung man. Jag såg häpnat på honom,och hans skönhet utstrålade hela grottan. Hans kroppen var slank men samtidigt vältränat, håret vart blont och axellångt.. Det kändes som jag hade inbillat mig allt ihop. Fjädrarna, klorna och kroppsformen. Jag svalde och lade handen i min ficka och drog fram min gamla telefon och skulle slå in numret till polisen, men sedan slog min blick och träffade hans. Det var som luften och spänning stod stilla mellan oss. Men plötslig kollade han på min mobil och tog snabbt tag i min arm.
"Snälla ring inte. Bara hjälp mig med såret, det är ingen fara Sofie jag har väldigt bra läckekött, allt kommer ordna sig Sofie", sa han med en besvärad min och hackade mellan raderna av smärtan. Jag böjde mig över honom och drog upp hans skjorta och såg ner på såret, men det var inget sår utan det vart små håll och det var som något silver aktigt ville komma ut därifrån. Och snabbt insåg jag att Fågelmänniskan hade blivit skjuten. Min blick såg på honom, och jag bet mig på läppen. Jag försökte dra ut kulorna med fingrarna Fågelmäniskan började blöda ännu mer och jag var rädd att jag hade gjort något fel. När kulorna var borta öppnade han raskt på ögonen och gnällde av smärta. Hans ögon for runt i grottan och träffade sedan mig. Han försökte ge mig ett leende. Men jag såg att han försökte kontrollera hans smärta. Efter ett tag såg jag på såret som hade läckt omänskligt snabbt, det såg redan ut som en liten blodskorpa. Han hade slutat svettas och började tvärt vrida sig. Blicken slog min hand och jag såg på kulan.
"Silverkulor", sa Fågelmänniskan när han såg att jag hade en i handen. Han gjorde en grimas och kom på sedan att jag satt där bredvid honom. Och jag kunde inte sluta kolla på honom, det var som jag hade blivit förtrollat.
"Jag stor i stort tacksamhet skuld till dig vackra Sofie, hur många gånger kommer du rädda mitt liv? Innan du för nog och for iväg?", sa Fågelmänniskan.
"Vem är du? Och varför känner jag igen dig så väl?Och hur kan du mitt namn?" frågade jag undrat honom.
"Jag är ett monster, som villar på en förbannelse, men mitt namn är Harus Penragon. För att jag har träffat dig förut." Han satte sig upp nu och kollade skrapt in i mina ögon.
"Kommer jag någonsin se dig igen?" frågade jag lite sorgsen. Han la sin hand mot min kind. Och på något sätt kändes det så välbekant. Som jag hade upplevt allt detta förut.
"Jag hoppas inte det, det är för farligt för dig att blanda dig in i ett monster som mig Sofie. Och speciellt när du är kraftig Neflim. Men det är oundvikligt, jag kan inte gömma mig från dig, du kommer alltid till mig", sa Harus och såg en aning vemodig ut.
"Vad är Neflim för något? Och vart har jag någonsin träffat dig?" frågade jag honom.
"I dina drömmar. Men när du har fyllt sjutton kommer jag och träffar dig innan jag skiljs ifrån dig. Mer kan jag inte berätta förrän du är myndig från ditt arv." Han stod upp och började gå mot slutet av grottan. Solljuset träffade honom och hans blonda hår glittrade av solljuset.
"Men du hoppas ju inte på att träffa mig och du sa ju nyss att det var ju oundvikligt att träffa mig?" sa jag och försökte få honom att stanna ett tag till innan han for iväg.
"Jag vet vad jag sa till Sofie, men jag är alldeles för farlig för dig, vackra Sofie. Men någon dag kommer du förstå varför jag har tagit de beslut som jag tar nu. Hejdå vi ses om några månader", sa han och vingar flög ut ur hans rygg
_________________________________
Tja folks. Hmm tbx igen och jag undrar om någon är kvar? Och för att jag skrivit 8 kapitel på datorn så om ni vill att jag ska lägga ut någon så aa säg till ;D
Bra?
Och snälla kommentera så att jag vet att du läser.
p.s kommer nog lägga upp dem på min sida så ja adda mig;D
Annons
Comment the photo
Lite stavfel, några icke korrekta menings uppbyggnader men annars så jätte bra :) Lägg gärna ut resten ^^
Nicole Belikova
Sun 22 Sep 2013 16:14
det blir så när mitt program inte fungerar som den ska, :D tack. :D
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/skriva/516154434/