Monday 23 May 2011 photo 1/1
|
Yeah... Denna texten gav mig ett VG i svenska i terminsbetyg..... (Y)
Bittra tårar
Jag grät....
Det gjorde ont nu. Några bloddroppar hade börjat tränga igenom såret, efter bara några sekunder så rann blodet ner för handleden. Som vanligt så gick jag och hämtade min handduk och sedan bandaget. Feg som jag var så vågade jag aldrig låta det rinna, jag stoppade det innan det gick för långt. Jag visste exakt vad jag skulle göra, hade gjort det att antal gånger nu. Två år, i två år hade jag hållit på nu. Skära upp handlederna, benen och armarna varenda chans jag fick, varenda gång jag hade en anledning. Ärren var många, men värst var nog ärret som gick runt hela vänstra handleden. Jag minns när jag gjorde det. Det var den kvällen då mamma och pappa bråkade som värst och mamma fick sin blåtira. Bråket handlade som vanligt om mig och om pengar. Jag låg i min säng och lyssnade på dem, tillslut orkade jag inte längre så jag tog fram mitt rakblad och bara skar mig, jag tänkte inte, och drog rakbladet runt hela handleden. Nu såg det nästan ut som ett smalt, vitt armband.
När jag hade stoppat blodet och bandagerat mig, gick jag fram till spegeln. Jag tyckte inte om det jag såg. Mina rödsprängda ögon och tårarna som rann. Mitt råttfärgade, toviga hår. Min väldigt smala kropp, som nu vägde 35 kg. Jag hade fått diagnoserna depression och anorexi för ett år sedan. Jag gick till kuratorn på skolan, två gånger i veckan. Inte för att det hjälpte så mycket men jag slapp lektioner iallafall.
Jag tittade än en gång på min kropp och ännu fler tårar föll.
"Jag är ett missfoster, ett fult missfoster" tänkte jag och lade mig sedan ner i sängen.
Tankarna hoppade mellan smärtan i handleden och vad jag skulle göra nu. Jag tog upp mobilen.
Jag ville smsa Johan, min bästa vän, som alltid hade funnits vid min sida. Men på senaste tiden så hade han med sitt beteende antytt att han inte orkar längre. Hans mun sa att han finns för mig om jag vill prata om mina problem, men jag kunde se i hans ögon att han inte orkade se mig lida längre. Jag la ner mobilen igen och märkte att tårarna hade slutat rinna nu.
Handleden gjorde knappt ont längre, jag kände fortfarande smärta men det var ingenting jämfört med när jag gjorde mitt vita armband.
Jag tryckte ner huvudet i kudden och försökte sova.
Jag vaknade....
Väckarklockan ringde 6:30 och jag klickade som vanligt på snooze-knappen. Mamma kom upp 7:30 och sa att jag måste skynda mig nu. Hennes bleka ansikte lyste. Hon hade försökt sminka över blåmärkena i ansiktet, men jag såg igenom det tjocka lagret av puder.
Jag låg i sängen och funderade på om det var någon idé att ens ta sig upp ur sängen, lämna det varma täcket, masa sig till skolan och sen gå runt och bli hånad hela dagen.
"Jävla hora!" "Äckliga emo!" "Gå och skär dig! Du förtjänar fan att dö!"
Dem hade bra fantasi... "Angfelica! Ska du inte gå och spela fiol?" Spela fiol på armen, det var det dem kallade det! Och Angfelica, det var mitt smeknamn. Dem betonade alltid "fel" när dem sa det.
Jag bestämde mig tillslut att gå till toaletten, sätta fingrarna i halsen och spy så att mamma skulle tro att jag var sjuk. Då skulle jag kunna gå tillbaka till sängen och ligga under mitt varma täcke resten av dagen.
När jag låg på golvet och spydde, tittade hon på mig och sa sedan: "Okej Angelica, du slipper skolan idag!". Hon gick därifrån och lämnade mig på det kalla badrumsgolvet.
Jag blev inte precis chockad, mamma hade aldrig varit särskilt förstående eller kärleksfull. Men hon hade alltid försvarat mig mot pappa.
Pappa hade dock aldrig visat några tecken av kärlek alls. När jag var liten så förstod jag inte varför alla mina vänners pappor hämtade dem efter skolan, när inte min pappa gjorde det eller att dem fick kramar, men inte jag.
Nu var jag femton och hade lärt mig att det är sån pappa är. Han visade inte kärlek, han älskade inte överhuvudtaget.
Det enda han älskade var alkohol och att misshandla mamma tills hon inte kunde se eller prata.
Det smärtade mig men jag kunde inte göra något åt det. Pappa hade sagt åt mig att jag inte får berätta för någon att han misshandlar mamma. Om jag gjorde det så skulle han göra något. Han ville inte berätta vad men jag antog att det inte skulle vara något trevligt. Jag var livrädd, så jag höll tyst. Den enda som visste var Johan.
Dagen spenderade jag ensam hemma, i min säng, under mitt varma täcke. Jag gick på toaletten ibland och jag hämtade ett glas vatten, men bortsett från det så rörde jag mig inte ur sängen.
Livet kändes hopplöst. Timmarna gick och när klockan var 18:00 så kom mamma och pappa hem.
Mamma ropade på mig, det var mat. Eftersom att jag inte hade ätit på hela dagen så vore det väl logiskt att jag skulle vara hungrig nu, men det var jag inte.
Jag gick ner, mamma och pappa satt vid bordet och dem hade lagt upp mat till mig. Jag satte mig och petade lite i det.
Köttet var lite segt men jag fick i mig två små bitar. Jag fick också i mig lite potatis. Det var mer än jag hade ätit på hela förra veckan. Jag åt aldrig i skolan, det kändes inte bra att äta inför folk.
Mamma och pappa började bråka lite smått om pengar till alla räkningar och då kände jag att det var dags att gå.
Jag tog tallriken, ställde den i diskmaskinen och gick upp på mitt rum. Mamma och pappa märkte nog inte ens att jag gick. Dem var så upptagna med att bråka.
När jag kom upp på mitt rum så satte jag mig i sängen och jag smsade Johan.
"Orkar inte.... "Jag skrev inget långt sms. Jag visste att Johan skulle förstå att jag var allvarlig, med tanke på att han hade suttit och hållit mig i handen när jag låg på sjukhuset efter att jag hade skärt mig året innan. Johan fattade alltid hur jag mådde. Han var verkligen den enda som förstod mig.
Jag och Johan hade känt varandra sen vi var sex år gamla och hade alltid varit bästa vänner.
Nu satt jag i sängen och började gråta när jag hörde en duns nerifrån. Det var mammas huvud som hade slagit i golvet.
Jag fick sms från Johan. Hans svar var: "Vill du sova här inatt?" Jag hade sovit hos Johan många gånger. När jag helt enkelt inte orkade vara hemma så smög jag ut genom fönstret och ner för gatan. Johan bodde sju hus ifrån mig. Hans föräldrar undrade ofta varför jag inte ville sova hemma. Jag svarade med att jag bara ville prata med Johan om något och orkade sedan inte gå hem.
Som svar på Johans sms skrev jag: "Ja, om det är okej....?<3".
"Såklart <3" Hans sms fick alltid mitt hjärta att dunka hårdare. Det var inget romantiskt emellan oss. Men att veta att det fanns en person som faktiskt älskade mig, det betydde allt för mig.
Johan var den enda i hela världen som älskade mig för den jag var. Jag hade ingen släkt eftersom att mamma och pappa var ensambarn båda två och deras föräldrar, mina mor- och farföräldrar, var döda.
Jag visste utan tvekan att mamma och pappa inte älskade mig. Så jag var lycklig över att jag hade Johan.
Jag hoppade ut genom fönstret och sprang hem till Johan. Jag ringde på ringklockan och hans mamma öppnade.
Hej Angelica! sa hon med vänlig röst.
Hej! svarade jag med gråten i halsen.
Johan är på sitt rum, Det är bara att gå upp.
Tack!
Jag försökte hålla inne tårarna men jag tror att hon såg att jag hade gråtit.
Jag gick upp för trappan och in på Johans rum. Han satt i sin säng och jag gick fram till honom. Jag satte mig och kramade honom. Han kramade tillbaka och han märkte nog att hans axel blev blöt av tårar.
Det kommer bli okej... Jag lovar!
Hans lugnande ord var det enda jag behövde just nu. Nu grät jag så mycket så jag inte ens kunde svara. Nu grät jag inte bara över allt där hemma utan jag grät också för att jag visste att Johan hatade att se mig såhär. Liten, ynklig, gråtande.
Han frågade om jag var trött och jag nickade mot honom. Han tog tag i mina armar och drog mig försiktig mot kudden och la mitt huvud på den. Sedan la han sig jämte mig och höll om mig.
Det bästa med att ligga så med honom var att man visste ändå visste att vi inte gillade varandra mer än som vänner. Den diskussionen hade vi haft några gånger och vi hade kommit fram till att det inte skulle bli något romantiskt mellan oss. Det skulle aldrig sluta bra.
På lördagsmorgonen, vaknade jag av att någon bankade på ytterdörren. Jag hörde att någon skrek:
Var är hon?!
Rösten var allt för bekant. Det var pappa. Han var full och stod nu och skrek att jag skulle komma ut. Johan tog tag i min hand och sa:
Du måste inte gå ut dit... Stanna här inne och låt oss ringa polisen först.
Han kommer döda mamma....!
Pappa kan smyga ut bakvägen och gå igenom alla trädgårdar och se hur din mamma mår. Sen ringer vi polisen. Okej? Du vet att det är bäst.
Nej Johan, jag måste gå ut. Jag måste gå hem och se om mamma lever.
Angelica....
Johan! Jag måste!
Okej... gör som du vill.... men smsa mig om det händer något!
Jag nickade och kramade honom. Sedan gick jag ut till pappa. Han tog tag hårt i min arm, precis på mina skärsår som jag hade gjort två dagar innan.
Det sved, det gjorde väldigt ont. Men jag grät inte, att gråta var svaghet i pappas ögon och det skulle bara göra allt värre.
När vi kom hem så slängde han ner mig på soffan. Jag såg att mamma låg medvetslös på golvet men hon andades.
Pappa svor och sa att jag aldrig mer får gå över till Johan. Jag försökte att inte gråta men tillslut så gick det inte längre, och när pappa såg en tår rinna ner för min kind så slog han till mig riktigt hårt på kinden. Jag fick ett stort blåmärke och det gjorde väldigt ont.
Jag la mig ner i soffan. Pappa bara tittade på mig och gick sedan därifrån men vände sig sen om och sa:
Du är värdelös! Du vet... varje dag ångrar vi att vi skaffade dig! Våra liv hade varit perfekta utan dig! Vi hatar dig! Och du.... Hon andas inte längre..!
Jag tittade på mamma och slängde mig ner på knä jämte henne. Pappa hade rätt, hon andades inte längre. Jag grät. Jag ringde Johan och bara skrek till honom att han måste ringa polisen och sen komma hit.
Han frågade inte varför men tvekade inte en sekund.
Jag tänkte...
Jag hade mitt rakblad där uppe. Det låg där i min låda.
Jag visste att jag inte skulle klara av livet längre och kom ihåg att Johan skulle komma hit inom två minuter. Jag sprang upp för trappan, tittade ut genom fönstret och såg pappa som vandrade iväg mot skogen. Han hade en snara i handen och jag var ganska säker på att jag visste vad han skulle göra. Jag fortsatte in på mitt rum och tog fram rakbladet.
Jag la mig ner i sängen och tvekade inte. Jag drog rakbladet längs armen och jag skar djupare än jag någonsin hade gjort innan.
Jag hörde någon komma in genom dörren, jag var säker på att det var Johan. Jag kände hans händer smeka mitt ansikte. Jag hörde tårar som föll ner för hans kinder och jag kände när dem hamnade på min kalla arm.
Jag viskade tyst till Johan, som nu låg böjd över min arm:
Jag älskar dig!
Han tittade på mig och grät. Han mimade "Jag älskar dig med", han kunde inte få fram ett enda ljud, bara snyftningar.
Det började svartna framför mina ögon. Jag kollade på Johan som hade rest sig upp och tagit rakbladet ifrån min hand.
Han tog livet sig den kvällen. Liggandes jämte mig i min säng. Vi somnade in hand i hand och mötte himlen tillsammans.
Hur kan något så fegt, som ta livet av sig, verka så rätt, så fridfullt?
Annons
Camera info
Camera Canon IXUS 105
Focal length 5 mm
Aperture f/8.0
Shutter 1/250 s
ISO 80
Comment the photo
Cheewiie
Mon 23 May 2011 22:13
omg Maja, det där är helt sjukt galet fint <333
hade jag kunnat hade jag storbölat just nu :o <33
grymt fint <3
hade jag kunnat hade jag storbölat just nu :o <33
grymt fint <3
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/skumpisch/490327892/