Är det så konstigt?
Att jag faktiskt faller ihop?
Vad jag går igenom är inget mot andras problem...
men dem är tillräkliga för mig.

Jag är svag...jag har inget som lyfter upp mig, och det är nytt för mig. Det skärmmer mig...


Mardrömmar...ansikten...oron...hatet...ilskan...förrtvivlan..


Jag älskar dig.

Mitt gammla liv...

Jag hatar dig...


Jag.

Hatar.

Mig.

Du är stark... alla problem räknas, det spelar ingen roll hur stora eller hur små... Har du tappat femtioöringen som du behövde för den där bullen och kassören är snål... så är det ett problem.

Crashar ett flygplan på dig så är det också ett problem.

Jag vet att det är jobbigt att prata med vänner för att man är rädd att de ska döma en... och det är lätt utav vännen att säga att denne inte kommer att göra det.



Jag dömer dig inte för något, jag förstår att du är ledsen och jag förstår även om du inte vill prata med mig...



Men det finns ingen bättre än du, och vad du än säger eller gör så kommer jag inte att ändra den åsikten. <3