January
Thursday 18 March 2010 photo 1/1
|
Novell av Jonna Alm.
HELP ME SKREAM.
jag har ingen känsel, inte några kännslor häller för den delen.
jag känner vare sig rädsla eller hunger. nu när jag vet att det är de jag borde. jag vet inte om jag ska skrika eller lipa, så jag håller det inom mig.
allt är kålsvart här inne och jag hör hur de små råttfötterna tassar över det kalla, ogämna stengolvet. jag vet att jag gråter, det har jag gjort sen jag hamnade här, fast det vet jag inte när det var eller hur länge sen, om det är år eller veckor, det ända jag minns från det innan allt hände, jag och leo låg i det gröna gräset med solen i andsiktet och varsitt strå i munnen, det lucktade blommor och gräss. vi lyft-cyklade till himmlen tillsammans. fast vi lyckades aldrig lyfta äns en milimeter från marken.
men jag vet att jag gråter, jag kan inte känna de rinna över kinderna, men jag vet att de gör de. jag vet inte om det är blod eller urin som droppar på golvet, nåt är det i alla fall. dom va här inne för en stund sen, då när dörren slogupp kunde jag se att jag hängde på väggen i kedjor, den stora tegelväggen. jag kunde inget säga, försökte att skrika, men fick inte fram ett ord. det ända jag kan känna är smärtan, den obehagliga påträngande smärtan som slukar mig hel och drar ner mig i ett hav av händer som kletar sig fast på min kropp och tusentals svarta stora ögon som stirrar på mig. smärtan har förstummat mig. hjälp mig att skrika.
HELP ME SKREAM.
jag har ingen känsel, inte några kännslor häller för den delen.
jag känner vare sig rädsla eller hunger. nu när jag vet att det är de jag borde. jag vet inte om jag ska skrika eller lipa, så jag håller det inom mig.
allt är kålsvart här inne och jag hör hur de små råttfötterna tassar över det kalla, ogämna stengolvet. jag vet att jag gråter, det har jag gjort sen jag hamnade här, fast det vet jag inte när det var eller hur länge sen, om det är år eller veckor, det ända jag minns från det innan allt hände, jag och leo låg i det gröna gräset med solen i andsiktet och varsitt strå i munnen, det lucktade blommor och gräss. vi lyft-cyklade till himmlen tillsammans. fast vi lyckades aldrig lyfta äns en milimeter från marken.
men jag vet att jag gråter, jag kan inte känna de rinna över kinderna, men jag vet att de gör de. jag vet inte om det är blod eller urin som droppar på golvet, nåt är det i alla fall. dom va här inne för en stund sen, då när dörren slogupp kunde jag se att jag hängde på väggen i kedjor, den stora tegelväggen. jag kunde inget säga, försökte att skrika, men fick inte fram ett ord. det ända jag kan känna är smärtan, den obehagliga påträngande smärtan som slukar mig hel och drar ner mig i ett hav av händer som kletar sig fast på min kropp och tusentals svarta stora ögon som stirrar på mig. smärtan har förstummat mig. hjälp mig att skrika.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/smilyy/447350815/
Visa toppen
Show footer