när man var litten var allt så mycket lättare.
man visste inget om döden.
man visste inget om kärleken.
man visste inget om smärtan.
man vissste inget om uttseende.
man kände inte till något om de som man är tvungen att leva med när man är 12+.
döden kunde man inte förstå, det ända man visste var att den personen kallades för död och trodde att man skulle träffas igen till jul eller påsk och kom dom inte tillbaka så gick man och väntade, tillslut så glömde man av det och tänkte alldrig mer på den saken.
Kärleken var en kram och en puss på kinden som varade i 3 dagar. sen gjorde man slut och gick till nästa kille som stog brevid, "du är söt" var det ända man behövde höra för att känna sig älskad och det räkte gott och väll.
det jobbigaste som fanns var att bli tvingad att äta upp maten, behöva tvätta håret och gå och lägga sig efter bolibompa.
Smärtan var ett skrappsår på knät, att ramla av stolen, att barbie dockan gick sönder, att killen på dagis dragit en i håret, att inte få en kaka ur kakburken o.s.v men att gick ju över när mamma pussat på såren.
uttseendet spelade alldrig någon roll, man gick runt med ruffsigt hår och regnbågskläder med små kängor och sockar med pippi på, det spelade ingen roll hur alla i ens omgivning såg ut sålänge dom var snälla och glada.
vänskapen var helt jävla underbar, man kunde komma till en främmande lekplatts och börja leka med första bästa i sandlådan och sen vara man bästa vänner när man skulle hem, man var ovänner om man sa att man ritade fult och sedan var man vänner dagen efter precis som att inget hade hänt.

Kan du se skilnaden?
Känner du att saknaden är stor?
Längtar du tillbaka?

det är väldigt orättvisst att det små har det så lätt.
jag saknar dagis och förskolan och att få sova middag, att få leka i kuddrummet och att inte ha några läxor, att inte behöve bry sig om sitt uttseende för man var ju så himla söt iaf, jag vill ha allt tillbaka, att få sova gämte mamma och pappa, att få springa runt och skäma ut sig och alla bara ska tycka att det är gulligt, att kunna gå upp klockan 6 utan att vara trött och att sitta i tomtens knä på julafton. allting är så orättvisst att vi ska ha det så jävla jobbigt, det bästa med livet har redan gått förbi.

ja, saknar som fan.