september
söndag 25 januari 2009 bild 1/1
|
Evighetens begynnelse
Jag rycker till i sängen och känner instinktivt att något är fel. Halvt medvetslös av trötthet famlar jag efter väckarklockan. Hjälp! Jag har försovit mig! Om en halvtimme ska jag träffa Christine!
Jag hoppar ur sängen, tvättar mig hastigt och kastar på mig kläderna. Snabbt drar jag en kam genom håret och ser i spegeln hur trött jag ser ut. Jag blir ännu tröttare när jag ser ut genom fönstret. Blygrå moln ligger sammanpackade över himlen. Fönstren är suddiga av luftföroreningarna, trots att det inte var länge sen jag tvättade dem. Allt ser grått och trist ut.
Jag rycker åt mig tjänsteväskan och kappan och slänger igen dörren bakom mig. Mina kinder blir våta av det kyliga duggregnet som strilar ner över mig när jag skyndar mot busshållplatsen. Det känns skönt att veta att jag ska gå med Christine. Christine och jag döpte oss samtidigt och har kämpat i pionjärtjänsten ett år tillsammans. Vi har alltid kul ihop.
Busshållplatsen ligger vid en korsning i en backe. Jag måste över vägen för att komma till rätt busshållplats. Jag hör motorljud bakom mig och kastar en snabb blick över axeln. Där är bussen redan! Bäst att springa! Jag störtar över vägkorsningen utan att se mig om vare sig till höger eller till vänster. Plötsligt märker jag hur något mörkt på vänster sida kommer farande emot mig, bilhjul som skriker, en våldsam stöt och jag flyger i en båge genom luften...
~
- God morgon, Susanne.
Det är en mörk, vänlig stämma som talat. En svag bris fläktar mig. Det är tyst. Jag hör varken ljud från människor eller bilar. Det är varmt och skönt. Jag blundar. Vad är det som har hänt? Mina sista intryck av hur jag flög genom den regnfyllda luften blixtrar förbi min inre syn. Jag måste ha blivit påkörd. Antagligen har jag legat medvetslös. Det är nog en läkare som önskar mig god morgon nu.
Jag slår upp ögonen. Det är inget sjukhustak jag stirrar upp i. Det är en alldeles klarblå himmel jag ser ovanför mig. Häpen tittar jag upp mot himlen under en lång stund. Jag verkar ligga på en äng. Gräs och blommor vajar runt omkring mig och jag hör ljudet av en syrsa alldeles intill mitt högra öra. Det är vackert och vilsamt, men jag känner inte för att vila. Jag är klarvaken och full av energi! Aldrig tidigare har jag känt mig så - frisk!
Jag sträcker på mig och sätter mig upp. Ett hissnande vackert landskap breder ut sig runt omkring mig. Grönskande träd, blomsterängar och klart, glittrande vatten från en sjö lite längre bort. Inte en människa inom synhåll. Jag drar ett djupt andetag. Luften är så frisk och ren att det nästan gör ont i bröstet.
Nu upptäcker jag också att jag inte har mina vanliga kläder, utan en vit, väldigt söt linneklänning. Jag nyper i tyget och ler belåtet. Det är alltid roligt att få nya kläder, och det här är en verkligt fin kvalitet. Världen jag sitter i ser så frisk och fräsch ut och själv känner jag mig frisk och fräsch också! Till och med håret märker jag har en ovanlig kraft och glans över sig.
Inom mig börjar en spirande, fantastisk känsla bubbla upp i full visshet. Kan det vara möjligt? Kan det äntligen vara möjligt? Sitter jag i Guds nya ordning? I det återupprättade paradiset? Jag som längtat så intensivt efter paradiset varenda dag när man sett allt elende på nyheterna. Visst är allting som en dröm, men samtidigt så påfallande verkligt. Fåglarna som kvittrar i träden, vinden som smeker min kind, gräset som vajar bredvid mig - allt är verkligt!
Snabbt springer jag upp ur min sittande ställning. Lite längre bort finns en väg ser jag nu. Jag vandrar bort mot den och följer vägen fram. Efter bara några steg så kan jag urskilja ett solgult hus med vita knutar bakom blommande äppelträd.
- Tänk om mamma vore här, flyger det genom mitt huvud. Då skulle hon bli entusiastisk. Det är precis ett sånt här hus hon har drömt om att ha i paradiset. Jag stannar framför det vitmålade staketet och tittar in i den lummiga trädgården. Längre bort i den står en hammock där en kvinna sitter sakta gungandes och läser. Hon har på sig en gul klänning i 20-tals modell med nedhasat liv och hennes tjocka mörka hår ringlar långt ned på ryggen. Jag tycker att hon är söt. Det finns nånting välbekant över henne. Jag vet inte varför, men det riktigt kniper till i hjärtat på mig när jag ser henne. Det vore nog en god idé att fråga var jag befinner mig. Hon ser ju så snäll ut också.
Jag öppnar grinden som svänger upp med ett litet knirrande. Vid ljudet tittar kvinnan upp ur sin bok. Hon rycker till så häftigt att jag tror att jag skrämt henne. I flera sekunder stirrar hon på mig och till min förvåning ser jag att hennes ögon fylls av tårar!
- Susanne! ropar hon och störtar upp från hammocken. Boken ramlar ner i gräset och hon springer emot mig. Den rösten tar jag inte fel på. Jag har hört den hela mitt liv och nu när hon kommer rusande känner jag igen vartenda drag. Skillnaden är bara att jag inte ser en enda rynka eller ett enda grått hår och inga glasögon.
- Mamma! ropar jag och känner mig så fantastiskt, enormt glad trots att det bara var någon dag sen jag såg henne.
- Mamma! Du ser ju lika ung ut som jag!
Flera timmar senare när vi växelvis och samtidigt kramats, skrattat och gråtit, sitter vi inomhus i skymningen och ser ut i trädgården.
- Det känns så konstigt att jag har varit död i flera år, säger jag och lutar huvudet i ena handen. För mig känns det som om jag sovit bara några timmar eller någon dag.
- Men så känns det inte för mig, det kan jag garantera! Tack vare uppståndelsehoppet så kunde jag uthärda den sista tiden innan Harmageddon. Om jag inte hade vetat om att Jehova skulle väcka upp dig, så vet jag inte över huvud taget hur jag hade kunnat bli människa igen efter din olycka. När de ringde från sjukhuset var du redan död. Jag har tänkt på dig precis varenda dag fram till nu. Varje dag har jag räknat som en dag närmare din uppståndelse.
- Älsklingsmamma! Jag kramar henne igen. Det känns så konstigt att du ser lika ung ut som jag! Folk kommer att ha svårt att se vem som är mor och vem som är dotter. Om de får gissa, gissar de säkert att jag är mamman, för jag är ju så sträng av mig.
Mamma skrattar och reser sig upp.
- Vad ska du göra? frågar jag.
Jag ska ringa till tidningen och berätta att du har uppstått. Här är det senaste numret, säger hon och kastar en tidning i knät på mig. Jag ögnar igenom rubrikerna:
'Paradiset - alltmer utbrett över jorden'
'Sahara blomstrar'
'Husbyggarrekord igen!'
'Vargar och lamm tillsammans - bildreportage se sida 4'.
Längst bak i tidningen hittar jag uppståndelseannonserna. De rymmer flera sidor. Jag läser intresserat igenom namnen. Vissa har uppstått som jag inte ens en gång vetat om att ha dött. Mamma kommer tillbaka och sätter sig bredvid mig i soffan.
- Berätta hur det är med alla vänner, ber jag. Vad de gör och var de bor och sådär.
- Åh, det är bara bra med allesammans. Det är det alltid.
- Var bor Christine? Henne vill jag träffa imorgon om det går.
Mamma blir plötsligt allvarlig.
- Christine Svensson?
- Ja det är klart, vem annars?
Mamma drar en djup suck.
- Det var många år sen jag såg henne, Susanne.
- Jaha, har hon flyttat till Afrika eller?
-Nej, ett par år efter att du dog träffade hon en kille.
Jag börjar känna mig orolig.
- Var han inte med i sanningen? frågar jag,
- Nej, det var han inte.
- Så idiotiskt! Vad hände?
- Hon lämnade sanningen för den här mannens skull.
- Det är inte sant! Christine som var så fin!
- Jo tyvärr är det sant. Hon lämnade sanningen och Jehova som tusentals andra gjorde, för en ofullkomlig människas skull...
Jag sitter tyst, för chockad för att säga något.
- Ville hon inte komma tillbaka? frågade jag efter en stund.
- Det blev ju slut mellan henne och den första killen och då gick hon på nått möte, men hon träffade en ny ganska snart. Christine överlevde inte Harmageddon.
Jag sväljer.
- När lämnade hon sanningen?
- Två år innan den stora vedermödan.
- Hur kunde hon? kvider jag. Riket kan inte ha varit verkligt för henne.
- Nej, det var det inte, svarar mamma kort. Jehova var beredd att ge henne allt men hon ville inte ta emot det.
- Ja, hon får ju skylla sig själv. Jag tycker verkligen inte synd om henne. Men att hon kunde handla så dumt!
Mamma nickar och stryker mig över håret.
- Du får räkna med att det kommer att saknas en del personer även i fortsättningen. Det var inte alla som höll ut till slutet.
Utanför fönstret som står halvöppet kvittrar en fågel i kvällssolen. Jag ser ut mot grönskan och känner för att ta en promenad efter allt som jag har hört.
- Vill du följa med mig på en promenad? frågar jag.
- Jag tänkte precis laga till någon god mat till oss, svarar mamma. Men gå du ut en sväng.
- Nej, det törs jag inte, opponerar jag mig. Det vet du väl att man inte ska gå i skogen ensam på kvällen. Jag vill inte bli överfallen!
- Du kommer inte att bli överfallen! Har du glömt att du befinner dig i paradiset?
- Javisst ja! säger jag häpet. Det tänkte jag inte på. Så skönt att slippa oroa sig!
Jag reser mig och går mot dörren.
- Då är du hemma hela tiden så jag slipper ta nyckel med mig? vänder jag mig om och frågar vid ytterdörren.
- Skärp dig, ler mamma. Jag har ingen nyckel! Det behövs inte här!
Då ser jag att det inte ens finns ett nyckelhål i dörren.
- Vad konstigt, säger jag glatt och går ut.
Jag strövar genom landskapet och ber till Jehova tyst för mig själv. Jag tackar honom av hela mitt hjärta för att han ingripit och för hur fantastiskt det är att ha blivit ihågkommen och uppväckt! Det är märkligt och underbart att veta att det inte finns ett enda ställe på jorden som det i denna sekund begås något vådsdåd på. Barnprostitution, miljöförstöring, vapentillverkning - allt är ett minne blott!
En plötslig frihetskänsla väller upp inom mig. Bara en sån sak att man kan gå och ströva under stjärnorna helt ensam, utan att behöva känna sig rädd!
Jag drar ett djupt andetag. Kvällsluften är klar och uppfriskande. Nu, tänker jag, börjar evigheten för oss människor. Aldrig mer ska jag dö!
Jag lutar mig mot en björk och ser ut över den nya, rena världen.
'Se - jag gör allting nytt' erinrar jag mig. Jag nickar för mig själv och tackar Jehova än en gång.
2 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/snevalainen/323753389/
Visa toppen
Visa sidfoten