September
Saturday 3 December 2011 photo 1/1
|
har lagt till lite men ändart mycke, så läs hela!:D
Komentera gärna!
Natten jag aldrig glömmer..
Hon var ensam hemma. Hennes föräldrar var inne i stan och skulle inte komma hem förens nästa morgon.
Det var mörkt i huset, hon satt och darrade i hela kroppen av rädsla. Hon hade ingen aning varför det var så mörkt i huset. Hon letade igenom skåpen så gott hon kunde i mörkret efter tändstickor. Hon letade länge men till slut så hittade hon dom. Hon gick fram till fönstret och tog ljuset. Något smällde i fönstrett så att hon tappade ljuset.
Hon plockade upp det och satte det på bordet innan hon gick fram på darrande ben till fönstret för att kolla vad det var som hade smällt i fönstret. Hon drog långsamt upp persienen och såg en svartklädd man som bara stod och stirrade på huset som om han var galen som om han ville bränna ner allt till grunden.
Hon kröp ner ifrån soffan och gick på hennes darrande ben fram till fönstret och stack fingrarna mellan persienen som hade åkt ner när hon hade flytt till den stora soffan. Hon tappade andan när hon såg att han bara stod några steg ifrån fönstret. Hon sjönk snabbt ihop mot väggen och kände hur hennes ögon och kinder blev blöta, det såg ut som att hela huset skakade, hela hennes kropp skakade. Hon la sina darrande händer mot pannan, hon hade inte bara börjat att skaka, hon kallsvettas också.
Det bultade hotfullt på dörren,hon skrek till - det var så insande. Han bultade på dörren igen, den här gången var det mer bestämt och hotfullt.
"Öppna dörren Sammy!" skrek han.
"Aldrig i mitt liv! " ropade hon tillbaka. Hon var så rädd och det kunde han höra i hennes röst.
Då kom en jättesmäll till, han hade sparkat in dörren. Hon satt som fast frusen på golvet. Han gick långsamt fram mot henne. Hon flög upp på hennes fötter och sprang igenom dörren till köket, igenom köket och sen igenom hallen där hon märkte att han inte hade sprungit efter henne.
"BUHE!!!" Hon hade inte hört honom komma bakom henne. Hon sprang in i köket och såg till sin fasa att han hade lagt köksbordet mot porten in till hallen. Hon hörde köksdörren stängas bakom henne. Hon vände sig snabbt om och såg att han gick snett mot henne. Hon sprang så snabbt hon kunde mot dörren för att ta tag i nyckeln och vrida den så att dörren skulle låsas upp, men det fanns ingen nyckel i låset. Hon hörde en lågt skrockande ifrån mannen.
"Tror du verkligen att jag är så dum så att jag lämnar nyckeln i låset ? " frågade han roat.
Hon skakande bara på huvudet och han skrattade kort. Sedan kom den mördande blicken tillbaka tillsammans med ett leende som kunde passa på djävulen själv. Hon började gå mot hörnet av köksbänken där den är som ett V, han tog upp den nyaste kniven som ingen hade använt ännu. Han kom bara närmare och närmare och den mördande blicken växte för varje steg .
Hon sjönk ner mot bänken och han sjönk ner på huk. Han satte kniven mot hennes strupe.
"Snälla." Hon försökte låta samlad . "Varför gör du detta?"
Han svarade inte han tryckte bara kniven hårdare mot strupen och sjönk ännu längre ner samtidigt som han lutade sig framåt och viskade.
"Jag gör någon en tjänst." Han röst var mjukare men ändå hot full.
"Vem ?"
"Anna.."
Vaa?!
Anna är ju hennes bästa vän det har hon ju varit ända sedan första klass, dom hade varit tillsammans halva livet..
"Neej!" Hon var helt chockad.
Hon hade nästan glömt bort att han var där, men när han tryckte kniven mot hennes hals så kom hon ihåg att han var där, det gjorde så ont att hon trodde att han var inne i halsen med kniven. Hon ställde sig sakta upp och han kom efter. Då kunde hon jämföra hans riktiga längd med hennes, han var runt en och åttio och han hade brunt hår under den svarta cowboy hatten och han hade de bruna mjuka ögonen som nu var förvridna i en konstig blick som hon inte kunde tyda.
"Tim ?" han tittade mig i ögonen när hon sa HANS namn.
an slappnade av i handen som han hade kniven i men han släppte det inte.
Det är klart att det är Tim. Det bruna fina håret, det perfekta ansiktet .
Hon tittade lite skamset ner på sina darrande händer som darrade mycket mindre nu men dom darrade forrtfarande, men det var inte samma skakningar som innan, dom var nervösa, hela hennes kropp var nervös men tankarna flög i huvudet på henne.
Hon kunde ju känna igen honom även om vi var ibland femhundra människor. Hon hade varit kär i honom sedan femte klass.
"Sammy ?"
Hon tittade upp på han ansikte som var mycket närmare än vad hon trodde att det skulle vara. Hon kunde känna hans andedräkt, så nära var han.
" Ja?"
Hon kände hans andedräkt den var som en varm sommar bris som tog med sig alla skogens ljuvliga dofter. Hon lutade sig intensivt framåt för att känna hans andedräkt mera, då hände det oväntade, han lutade sig ännu längre fram så att han kysste henne.
Hans läppar var varma och formade hennes efter hans.
Hon var tvungen att avsluta kyssen för att andas men hon ångrade sig så fort som hon gjorde det.
" Vad gjorde du så för? "frågade hon lite andfått och irriterat.- han hade ju precis försökt att döda henne!
" Jag har faktiskt ingen aning." svarade han lite förvirrat.
Hon fnissade lite, han var lika andfådd som hon om inte mer. Sedan blev hon allvarlig igen.
"Skulle inte du döda mig? "
Han skrattade och svarade "Jo, det skulle jag." Hon ryckte till och han märkte det. Han tog hennes händer i sina och lutade sig fram mot hennes ansikte och viskade i hennes öra.
"Men jag har ingen vidare lust för det längre." Hon var på väg att säga något men han tystade henne med en kyss till. Hon glömde vad jag skulle säga så fort hans läppar nuddade hennes. Han höll ut kyssen länge innan han släppte eftersom att han var tvungen att andas.
"Men varför sa Anna till dig o döda mig då? "
Han suckade och släppte min ena hand, han såg förvirrad och orolig ut.
"Hon sa inte exakt, hon sa bara att hon ville ha dig ur vägen."
"Åhhh…" Det var det ända hon kunde få fram. Hon började att gå mot vardagsrummet igenom porten men han hindrade henne. Hon vände sig om och såg rakt på hans kraftiga hals, hon kollade upp på hans ögon istället. Han la armarna om henne och viskade i hennes öra att hon inte behövde vara rädd. Hon släppte på armarna lite och kollade in i hans ögon och sa.
"Jag är inte rädd."’
Han tog upp nyckeln ur fickan och låste upp dörren till vardagsrummet. Dom satte sig i soffan, eller tja tills han drog med henne ner för att kunna lägga henne ner under en filt pressad mot hans bröst. Han satte på tv:n och hon somnade i hans armar.
Hon vaknade lite senare av att telefonen ringde. Tim svarade som om han är en i familjen.
"Hos Linsons. Okej, jag ska berätta det för henne. Okej, hejdå." han såg orolig ut.
"Vem var det? " frågade hon honom lagom sömnigt.
"Oj, väckte jag dig? "
"Nej då jag ändå hade tänkt vakna snart" - inte alls. "Vem var det som ringde?"
Han tvekade innan han svarade. "Det var doktor Wiklund."
"Vad ville han då?"
Nu tvekade han ännu längre för att berätta för henne.
"Din mamma har blivit på körd av en buss och hon har brutit nästan hela höger sidan. Jag är så ledsen Sammy."
Hon kände hur mina ögon började bli blöta. Han böjde sig fram för att kyssa bort dom tårarna som hade ramlat från öga ner på kinden.
"Det är okej. Hon lever fortfarande och hon kommer hem i om några dagar . Jag kommer att stanna här hela tiden med dig. " sa han lugnande.
’’Lovar du?’’ frågade hon han med gråten i halsen.
’’Jag lovar.’’ sa han och kysste hennes panna.
Efter dom orden så somnade hon igen och hon vaknade inte fören det var morgon.
När hon vaknade så kände hon att hon var ensam i den stora soffa .
" Tim?" Hon blev rädd att det hade hänt något efter att hon hade somnat.
"Här inne." Han röst kom som en porlande bäck en vacker sommar dag.
Hon kände doften av ägg och bacon. Hon gick in till köket där han stod och stekte äggen som doftade så gott.
"God morgon sömntuta, har du sovit gott?"
Hon hade gråtit mycket av natten innan hon lyckades somna. "Japp" det lilla hon sov. "du då? "
"Sådär, jag hade lite svårt att somna på din knöliga soffa." Han log så fint – så fint som bara Tim kan göra.
Hon satte sig vid bordet och väntade på att äggen som han höll på att steka skulle bli färdiga. Under tiden så pratade dom lite om vad som hade hänt mamma.
"Doktor Wiklund ringde i morse innan du hade vaknat’’ sa han samtidigt som hon tog en tugga av brödet.
’’Vad sa han?’’ frågade hon mitt i tuggan.
’’Han sa att din mamma kunde komma hem i slutet av nästa veckan. Jag lovade honom att jag skulle stanna här tills dom kommer hem."
Hon nickade – men på insidan skrek hon av lycka, fler dagar tillsammans med Tim.
Hon gick sedan för att ta ner några tallrikar ifrån hyllan som han kunde lägga äggen på. Dom pratade lite mer om mamma innan dom började prata om ett biologi projekt ifrån skolan.
Dom höll sig inne i huset medans han var hos henne, ända gången som dom gick ut var när dom gick ner till den lilla affären och handlade mat till dom dagarna som följde. Men annars så satt dom och kollade på film, spelade kort och pratade, och alla nätter så somnade hon i hans armar. Han höll det han lovade Doktor Wiklund och stannade hos henne hela tiden.
Han åkte hem vid klockan två dagen då hennes mamma och pappa skulle komma hem(vilket hon är väldigt glad över att han gjorde.) Dom höll varandra i handen ända tills han var tvungen att gå hem.
Hon satt i soffan och tänkte på Anna när hennes föräldrar kom hem. Mamma satt i en rullstol med sin arm och sitt ben i gips. "Åh lilla gumman, hur är det med dig?" frågade hon.
" Jag mår bra" sa hon samtidigt som hennes mobil började att vibrera i fickan. Hon kollade på displayen vem det var som ringde.
" Vem är det?" fråga pappa som rullade in mamma i köket.
"En vän bara." sa hon, men det var inte vem som helst, det var Tim.
"Hej." sa svarade hon i telefonen.
"Hur är det med dig?" frågade Tim i den andra änden, han lät orolig.
" Jag mår bra, mina föräldrar kom precis hem. Du låter konstigt.. Hur är det med dig?" frågade hon honom. Han lät lite som när han hade berättat om hennes mamma första kvällen.
" Jag känner mig bra förutom den konstiga känslan jag har." svarade han.
" Vadå för känsla?" Han tvekade med att svara.
" Det känns som att jag blir förföljd." svarade han tvekande.
"Var är du någonstans?" frågade hon honom.
"Jag är vid affären." svarade han.
"Jag kommer, kan du börja gå mot mitt hus?" frågade hon. Han tvekade igen.
" Visst och du Sammy? Var bara försiktig." sa han.
"Klart att jag ska vara, ses snart." han sa inte hej då, han la bara på.
"Jag kommer snart." ropade hon till sin mamma och pappa.
"Var ska du gå någonstans?" frågade mamma lite oroligt.
"Jag ska bara gå ut en sväng, jag har ju suttit i detta huset i flera dagar utan art gå utanför dörren." svarade hon samtidigt som hon satte på sig sina gympaskor.
"Okej, men va bara försiktig." sa pappa " Och du får komma hem till middagen." sa mamma när jag öppnade dörren och gick ut.
Tims ord ekade i huvudet samtidigt som hon sprang den kilometern till affären. "Det känns som att jag blir förföljd."
Var det Anna som hade gett sig på Tim nu? Det var ju henne som hon ville ha ju!? Hennes tankar bara skenade iväg med en rasande fart. Vad har hon gjort mot Tim? Har hon gjort honom illa?
När hon var framme vid affären så var inte Tim där. Hon gick in och kollade om han väntade på henne där, men hon kunde inte hitta han någonstans. Hon gick ut och ställde sig vid cykelparkeringen.
’’ Han är inte här.’’ Sa en välbekant röst bakom henne, hon hade känt den personen i snart åtta år.
’’Var är han Anna?’’ frågade hon utan att vända sig om, hon ville inte se henne i ögonen efter det som hon hade gjort mot henne.
’’Tjaa.. Inte här i alla fall.’’ Sa Anna medans hon gick mot Sammy.
Nu var hon tvungen att vända sig om och se henne i ögonen. ’’Var är han någonstans?’’ hon var väldigt sträng i sin fråga, hon var knappt rädd längre, hon ville bara hitta Tim.
"Stackars lilla förvirrade Sammy." skrattade Anna henne rakt i ansiktet. "Varför är du orolig över Tim när den som du borde vara orolig för, är du.’’ Anna var så hotfull i sin röst så att hennes hår i nacken reste sig. Hon skrattade igen när hon såg Sammys ansikte, hon måste ha sett så rädd och löjlig ut. Men det var bara för att hon visste att Anna hade rätt, hon borde vara mer orolig över det som kan hända henne än Tim, men det gick bara inte...
"Har du tappat rösten eller?’’ frågade Anna och började att skratta igen. Hon stod bara och skrattade åt henne, inte det skrattet som Sammy har hört så många gånger innan, skrattet från hennes bästa vän, utan skrattet ifrån ett monster, ett monster som var hemskt. Hon slutade att skratta och gav mig den hemska blicken igen, hon var inte hennes vän längre, hon var ett rovdjur, ett rovdjur som skulle äta upp sitt byte efter att hon har plågat det till döds.
Det fick Sammy att minnas dagen som dom blev vänner, kanske det var på det konstigaste sätt men det var så dom funkade. Anna och Sammy gick i första klass då och Sammy hade flyttat dit ifrån Stockholm, för att hennes pappa fick ett uppdrag ifrån sin chef. Och hon hade blivit retad av Bobby 'brottaren' Lindström som gick i deras klass, Anna var den enda och den första som någonsin stått upp honom. Hon var helt orädd, hon stod bara där och kollade på honom med samma blick som hon hade nu. Och sen den dagen så har vi varit bästa vänner. Men nu var den dagen bakvänd, Sammy var Bobby, men det var Anna som gav blicken till Sammy.
Tim.. TIM!! "Jag frågar dig en gång till Anna, var är Tim?" hon sa varje ord bestämt.
"Det blir ju inte roligt om jag berättar för dig." sa hon retsamt. Hon gick mot henne, hon slog henne i ansiktet så att Sammy tappade sin fokus, Sammy kände hur Anna sparkade henne i ryggen och sen blev det svart.
Sammy vaknade sakta ur sim sömn, hon kände ur smärtan kom mot henne med stora kliv.
"Aj!" var det ända som hon fick ur sig.
"Sammy?" Hon hörde rösten bakom sig, hon försökte sätta sig upp men det gick inte. Hon kunde inte få sina händer att fungera. Då hörde hon rösten bakom sig igen."Sammy? Är det du?"
Eller det som är kvar av mig, tänkte hon. Då kände hon igen rösten som lät som en pålande bäck. "Tim?! Är det du?"
Han skrattade."Livs levande." var hans svar. Hon trodde aldrig att hon skulle bli så glad av att höra hans röst.
"Var är du?" Sammy började leta efter honom, hon kunde inte se honom. Hon var i ett mörkt rum, det fanns bara en ljus källa, ett litet fönster i ena kanten av rummet. Hon försökte att resa sig upp igen, denna gången lyckades hon bara att sätta sig upp, men när hon försökte att ställa sig på benen så vek dom bara sig under henne och hon hamnade på golvet igen.
"Ta det försiktigt!" sa Tim, hans röst lät orolig, nästan rädd. Inte alls som innan hon stötte på Anna, utan på ett annat sätt, ett 'jag-är-orolig-för-dig' sätt.
Hon provade att ställa sig upp igen, hon lyckades denna gången men bara om hon tog stöd av väggen som hon var lutad mot.
"Var är du Tim?" hon kunde inte se honom.
"Gå till ljuset så att jag kan se dig Sammy." Hon stapplade fram längs med väggen till ljuset, det var inte för ens hon var vid fönstret som hon släppte väggen och gick ut i ljuset så att han kunde se henne. Hon hörde hur något släpade sig mot henne och då såg hon Tims vackra ansikte komma fram på andra sidan av rummet där ljuset slutade. Han stod inte upp, han satt kvar på marken. Hon vinglade fram till honom och satte sig på knä framför honom. Han drog henne till sin famn. Hon la sina armar om hans hals, hon var så glad att han var okej. Hon grät väldigt mycket mot hans axel. Hon orkade inte göra något annat än att gråta.
"Det är okej Sammy. Jag är här, du är här, vi lever." han sa orden samtidigt som han kysste hennes hår. Hela hennes väsen låg mot honom och grät mot hans kropp, hans hals, hans hjärta som bankade inne i hans bröst.
"Hur känner du dig?" frågade han när hon hade slutat att gråta.
"Snurrig och ont i kroppen." och glöm inte förrådd och ilsken som ett bi!! "Och du?"
"Bättre, jag har fortfarande ont i benet men jag tror att det har slutat blöda nu."
Hon tittade upp på han med tår fyllda ögon. Han kollade lugnt på henne och sa "Det är okej, men det kan nog bli lite svårt om vi ska rymma." sa han.
Dom satt där ett bra tag, en dag kanske, men de vet inte säkert. Vi satt och tänkte på vad som skulle hända, skulle Anna verkligen stänga in dom och slänga bort nyckeln? Skulle hon döda dom?
Tim sår var svårt att fixa på något sätt, det ända dom kunde göra var att slita sönder Sammys kofta till lagom stora bitar och använda det som bandage.
Dom satt tätt intill varandra för att kunna vara säkra på att den andra var kvar tills att Tim somnade med huvudet i hennes knä. Han var så vacker när han sov, även om han var smutsig och hade den eviga smärtan i ansiktet, han var så vacker. Hon hade sin hand i hans hår, det lugnade han lite i alla fall, tillräckligt för att skulle slappna av för att somna. Han viskade hennes namn i sömnen. Hon vet inte om det var en dröm eller om han var på väg att vakna.
"Det är okej, jag är här. Somna om du bara." Då kände hon att hans huvud blev tyngre, han var på väg att somna om.
"Jag älskar dig Sammy." Hon började gråta när hon hörde dom orden. "Jag älskar dig också." Så många gånger hon hade velat säga just dom orden till honom. Hon hade varit kär i honom så länge men var aldrig säker på om han älskade henne tillbaka, nu visste hon.
Då såg hon bilden av hennes mamma, hon satt i sin rullstol och tittade ut på regnet som slog mot rutan, hon satt och väntade på Sammy. Hon grät, hon pratade med henne, "Snälla Sammy, kom hem. Snälla kom hem." Nu började hon gråta mer, hennes stackars mamma kom hem ifrån sjukhuset och nu är hon är hemma så försvinner hennes dotter. Hon kan inte föreställer sig den smärtan som mamma känner nu, hela henne gör ont, kropp och hjärta.
Hon grät tills att Tim vakande. Han såg att hon hade gråtit, han satt och höll om henne, bara tröstade henne utan att säga något. Hon somnade i hans armar, hon tänkte på mamma när hon somnade.
"Sammy. Vakna då." Det var Tims röst som pratade till henne. Han hade pratat till henne i hennes dröm, men nu lät han inte som i drömmen. Han lät spänd, som om något hemskt snart skulle hända.
"Sammy?"
Hon öppnade ögonen. Han satt böjd över henne. "Sammy, du måste vakna nu. Anna kommer!"
Anna kommer?! Hon var klar vaken och satt upp samma sekund som han sa hennes namn. 'Anna kommer!' Hur visste han det? Dom lyssnade noga, dom hörde hur en dörr låstes upp. Tim satt med armarna om Sammys kropp för att kunna lugna ner henne.
"Så.. Ni lever fortfarande. Det är väll en bra sak." Anna verkade väldigt glad över detta. Hon stängde dörren och låste. Hon tog några steg fram, dom kunde fortfarande inte se henne, men Sammy visste att hon såg ut som ett rovdjur igen, hon kunde känna hur obehaget ökade för varje sekund. Hon ställde sig upp jämte Tim. Om hon skulle göra något mot Tim så skulle hon göra allt som stod i hennes makt att skydda honom. Anna kom ut i ljuset så att att kunde se henne. Hon hade samma utseende som innan, kort blont spikrakt hår, fina kurvor och dom blå ögonen som var stora som en ocean, men det var en sak som skilde henne ifrån innan, hon hade blicken fast klistrad i ansiktet.
‘’Anna, du kan inte göra så här!’’ sa Sammy till henne. ‘’Våra föräldrar kommer att bli oroliga och börja leta efter oss. Dom kommer att ringa polisen!’’ Det var ett dåligt hot. Anna började bara att skratta.
‘’Det kanske dom redan har gjort Sammy.’’ sa Anna samtidigt som hon skrattade. Hon slängde någonting på golvet framför dom, det var en dagstidning. Sammy drog efter andan när hon såg sitt och Tims ansikten på framsidan.
‘’Hur länge har vi varit här nere?’’ frågade Sammy henne. Under tiden hon hade ställt den frågan så hade Tim hasat sig fram till tidningen och kollade på framsidan på den.
‘’Eh, Sammy, vad var det för datum sist du kollade?’’ hans fråga lät konstig för henne.
‘’Det var den 20 oktober.’’ svarade hon honom. ’’Hurså?’’
‘’Är detta dagens tidning?’’ frågade Tim Anna.
‘’Japp, tryckes denna morgon.’’ sa hon stolt.
‘’Vad menar du?’’ frågade Sammy ‘’ Var är det för datum idag?’’
Han tittade länge på henne, precis som när han skulle berätta det som hände hennes mamma. ‘’Det är den 1 november.’’ sa han bara.
Chocken kom, ingen luft, tårara kom med hungern som hon hade sovit bort. Mammas ansikte kom upp i huvudet igen. Mamma sittandes i sin rullstol, grät och bara väntade på att hennes dotter skulle komma hem.
Anna hade gått för länge sedan, Sammy hade fått henne att lova att hon skulle ta med mat och något att sköta Tims ben med och något lyse. Hon var motsträvig men hon insåg att det var nödvändigt. Efter att Anna hade gått så sa Tim att det var hennes tur att sova så hon la sig ner på marken med huvudet i hans knä. När hon vaknade så såg hon ett ljus sken framför fram sig som inte hade varit där innan, det var litet och värmande. Hon skulle just sätta sig när hon kände två armar om sig. Tim hade dragit upp henne så att hon satt och lutade dig mot hans kropp. Det var varmt och skönt, hon kände sig så trygg då. Hon tog hans hand i sin, han rörde lite på huvudet, han hade också somnat. Hon krånglade dig ur hans grepp och la han ner på marken när hon hade lämnat hans trygga och varma famn. Han var så söt när han sov!
Hon tog lampan som stod framför henne och Tim. Det var en gammal oljelampa som Anna hade gett dom. Sammy gick runt i rummet för att kolla hur stort det var. Hon hade gått förbi dörren när hennes ben slog emot en möbel som stod där.
"Tim!" jag behövde vara säga det lite högre av min vanliga röst för att han skulle vakna.
"Vad är det Sammy?" frågade han henne trött samtidigt som han satte sig upp.
"Kolla vad jag hittade." sa jag och log mot honom.
Dom bestämde sig för att dom skulle ha soffan vid fönstret eftersom att dom inte skulle se något annars. Så Sammy drog den över hela rummet till Tim eftersom att han inte kunde ta i med benen för att då skulle hans ben börja blöda igen.
"Jag är så ledsen Sammy." sa han för femte gången." Jag önskar att jag kunde hjälpa dig med soffan."
"Ta det lugnt Tim, det är bara en soffa." sa hon. Bara en soffa, bara en jätte tung soffa som knappt gick att rubba. Han visste att hon slet men hon försökte att inte visa det.
För guds skull Sammy! Tänkte hon i huvudet. Det är bara en soffa. Du brukade ju flytta möblerna med mamma i huset när ni hade lust.
Hon kände hur tårarna kom igen, dom vällde upp innanför hennes ögonlock. Dom rann ner på hennes smutsiga kinder. Hon hade gråtit så mycket nu dom två senaste dagarna så det var inte klokt.
Tim hade sätt att hon hade slutat att försöka nu. Han reste sig mödosamt upp och gick fram till henne. Han tog hennes händer i sina och reste henne från golvet och kramde om henne. Hon grät mot hans axel, medans hon grät så fylldes hennes näsa av Tim doft. Han viskade tröstande ord till henne som hon inte hörde medans han kysste hennes panna. Hon vet inte hur länge dom stod så men tillslut så klarade Tim inte att stå mer så han drog ner henne i soffan och la henne över hans bröst. Hon bara grät, hon var helt väderlös.
Natten jag aldrig glömmer..
Hon var ensam hemma. Hennes föräldrar var inne i stan och skulle inte komma hem förens nästa morgon.
Det var mörkt i huset, hon satt och darrade i hela kroppen av rädsla. Hon hade ingen aning varför det var så mörkt i huset. Hon letade igenom skåpen så gott hon kunde i mörkret efter tändstickor. Hon letade länge men till slut så hittade hon dom. Hon gick fram till fönstret och tog ljuset. Något smällde i fönsrett så att hon tappade ljuset.
Hon plockade upp det och satte det på bordet innan hon gick fram på darrande ben till fönstret för att kolla vad det var som hade smällt i fönstret. Hon drog långsamt upp persienen och såg en svartklädd man som bara stod och stirrade på huset som om han var galen som om han ville bränna ner allt till grunden.
Hon kröp ner ifrån soffan och gick på hennes darrande ben fram till fönstret och stack fingrarna mellan persienen som hade åkt ner när hon hade flytt till den stora soffan. Hon tappade andan när hon såg att han bara stod några steg ifrån fönstret. Hon sjönk snabbt ihop mot väggen och kände hur hennes ögon och kinder blev blöta, det såg ut som att hela huset skakade, hela hennes kropp skakade. Hon la sina darrande händer mot pannan, hon hade inte bara börjat att skaka, hon kallsvettas också.
Det bultade hotfullt på dörren,hon skrek till - det var så insande. Han bultade på dörren igen, den här gången var det mer bestämt och hotfullt.
"Öppna dörren Sammy!" skrek han.
"Aldrig i mitt liv! " ropade hon tillbaka. Hon var så rädd och det kunde han höra i hennes röst.
Då kom en jättesmäll till, han hade sparkat in dörren. Hon satt som fast frusen på golvet. Han gick långsamt fram mot henne. Hon flög upp på hennes fötter och sprang igenom dörren till köket, igenom köket och sen igenom hallen där hon märkte att han inte hade sprungit efter henne.
"BUHE!!!" Hon hade inte hört honom komma bakom henne. Hon sprang in i köket och såg till sin fasa att han hade lagt köksbordet mot porten in till hallen. Hon hörde köksdörren stängas bakom henne. Hon vände sig snabbt om och såg att han gick snett mot henne. Hon sprang så snabbt hon kunde mot dörren för att ta tag i nyckeln och vrida den så att dörren skulle låsas upp, men det fanns ingen nyckel i låset. Hon hörde en lågt skrockande ifrån mannen.
"Tror du verkligen att jag är så dum så att jag lämnar nyckeln i låset ? " frågade han roat.
Hon skakande bara på huvudet och han skrattade kort. Sedan kom den mördande blicken tillbaka tillsammans med ett leende som kunde passa på djävulen själv. Hon började gå mot hörnet av köksbänken där den är som ett V, han tog upp den nyaste kniven som ingen hade använt ännu. Han kom bara närmare och närmare och den mördande blicken växte för varje steg .
Hon sjönk ner mot bänken och han sjönk ner på huk. Han satte kniven mot hennes strupe.
"Snälla." Hon försökte låta samlad . "Varför gör du detta?"
Han svarade inte han tryckte bara kniven hårdare mot strupen och sjönk ännu längre ner samtidigt som han lutade sig framåt och viskade.
"Jag gör någon en tjänst." Han röst var mjukare men ändå hot full.
"Vem ?"
"Anna.."
Vaa?!
Anna är ju hennes bästa vän det har hon ju varit ända sedan första klass, dom hade varit tillsammans halva livet..
"Neej!" Hon var helt chockad.
Hon hade nästan glömt bort att han var där, men när han tryckte kniven mot hennes hals så kom hon ihåg att han var där, det gjorde så ont att hon trodde att han var inne i halsen med kniven. Hon ställde sig sakta upp och han kom efter. Då kunde hon jämföra hans riktiga längd med hennes, han var runt en och åttio och han hade brunt hår under den svarta cowboy hatten och han hade de bruna mjuka ögonen som nu var förvridna i en konstig blick som hon inte kunde tyda.
"Tim ?" han tittade mig i ögonen när hon sa HANS namn.
an slappnade av i handen som han hade kniven i men han släppte det inte.
Det är klart att det är Tim. Det bruna fina håret, det perfekta ansiktet .
Hon tittade lite skamset ner på sina darrande händer som darrade mycket mindre nu men dom darrade forrtfarande, men det var inte samma skakningar som innan, dom var nervösa, hela hennes kropp var nervös men tankarna flög i huvudet på henne.
Hon kunde ju känna igen honom även om vi var ibland femhundra människor. Hon hade varit kär i honom sedan femte klass.
"Sammy ?"
Hon tittade upp på han ansikte som var mycket närmare än vad hon trodde att det skulle vara. Hon kunde känna hans andedräkt, så nära var han.
" Ja?"
Hon kände hans andedräkt den var som en varm sommar bris som tog med sig alla skogens ljuvliga dofter. Hon lutade sig intensivt framåt för att känna hans andedräkt mera, då hände det oväntade, han lutade sig ännu längre fram så att han kysste henne.
Hans läppar var varma och formade hennes efter hans.
Hon var tvungen att avsluta kyssen för att andas men hon ångrade sig så fort som hon gjorde det.
" Vad gjorde du så för? "frågade hon lite andfått och irriterat.- han hade ju precis försökt att döda henne!
" Jag har faktiskt ingen aning." svarade han lite förvirrat.
Hon fnissade lite, han var lika andfådd som hon om inte mer. Sedan blev hon allvarlig igen.
"Skulle inte du döda mig? "
Han skrattade och svarade "Jo, det skulle jag." Hon ryckte till och han märkte det. Han tog hennes händer i sina och lutade sig fram mot hennes ansikte och viskade i hennes öra.
"Men jag har ingen vidare lust för det längre." Hon var på väg att säga något men han tystade henne med en kyss till. Hon glömde vad jag skulle säga så fort hans läppar nuddade hennes. Han höll ut kyssen länge innan han släppte eftersom att han var tvungen att andas.
"Men varför sa Anna till dig o döda mig då? "
Han suckade och släppte min ena hand, han såg förvirrad och orolig ut.
"Hon sa inte exakt, hon sa bara att hon ville ha dig ur vägen."
"Åhhh…" Det var det ända hon kunde få fram. Hon började att gå mot vardagsrummet igenom porten men han hindrade henne. Hon vände sig om och såg rakt på hans kraftiga hals, hon kollade upp på hans ögon istället. Han la armarna om henne och viskade i hennes öra att hon inte behövde vara rädd. Hon släppte på armarna lite och kollade in i hans ögon och sa.
"Jag är inte rädd."’
Han tog upp nyckeln ur fickan och låste upp dörren till vardagsrummet. Dom satte sig i soffan, eller tja tills han drog med henne ner för att kunna lägga henne ner under en filt pressad mot hans bröst. Han satte på tv:n och hon somnade i hans armar.
Hon vaknade lite senare av att telefonen ringde. Tim svarade som om han är en i familjen.
"Hos Linsons. Okej, jag ska berätta det för henne. Okej, hejdå." han såg orolig ut.
"Vem var det? " frågade hon honom lagom sömnigt.
"Oj, väckte jag dig? "
"Nej då jag ändå hade tänkt vakna snart" - inte alls. "Vem var det som ringde?"
Han tvekade innan han svarade. "Det var doktor Wiklund."
"Vad ville han då?"
Nu tvekade han ännu längre för att berätta för henne.
"Din mamma har blivit på körd av en buss och hon har brutit nästan hela höger sidan. Jag är så ledsen Sammy."
Hon kände hur mina ögon började bli blöta. Han böjde sig fram för att kyssa bort dom tårarna som hade ramlat från öga ner på kinden.
"Det är okej. Hon lever fortfarande och hon kommer hem i om några dagar . Jag kommer att stanna här hela tiden med dig. " sa han lugnande.
’’Lovar du?’’ frågade hon han med gråten i halsen.
’’Jag lovar.’’ sa han och kysste hennes panna.
Efter dom orden så somnade hon igen och hon vaknade inte fören det var morgon.
När hon vaknade så kände hon att hon var ensam i den stora soffa .
" Tim?" Hon blev rädd att det hade hänt något efter att hon hade somnat.
"Här inne." Han röst kom som en porlande bäck en vacker sommar dag.
Hon kände doften av ägg och bacon. Hon gick in till köket där han stod och stekte äggen som doftade så gott.
"God morgon sömntuta, har du sovit gott?"
Hon hade gråtit mycket av natten innan hon lyckades somna. "Japp" det lilla hon sov. "du då? "
"Sådär, jag hade lite svårt att somna på din knöliga soffa." Han log så fint – så fint som bara Tim kan göra.
Hon satte sig vid bordet och väntade på att äggen som han höll på att steka skulle bli färdiga. Under tiden så pratade dom lite om vad som hade hänt mamma.
"Doktor Wiklund ringde i morse innan du hade vaknat’’ sa han samtidigt som hon tog en tugga av brödet.
’’Vad sa han?’’ frågade hon mitt i tuggan.
’’Han sa att din mamma kunde komma hem i slutet av nästa veckan. Jag lovade honom att jag skulle stanna här tills dom kommer hem."
Hon nickade – men på insidan skrek hon av lycka, fler dagar tillsammans med Tim.
Hon gick sedan för att ta ner några tallrikar ifrån hyllan som han kunde lägga äggen på. Dom pratade lite mer om mamma innan dom började prata om ett biologi projekt ifrån skolan.
Dom höll sig inne i huset medans han var hos henne, ända gången som dom gick ut var när dom gick ner till den lilla affären och handlade mat till dom dagarna som följde. Men annars så satt dom och kollade på film, spelade kort och pratade, och alla nätter så somnade hon i hans armar. Han höll det han lovade Doktor Wiklund och stannade hos henne hela tiden.
Han åkte hem vid klockan två dagen då hennes mamma och pappa skulle komma hem(vilket hon är väldigt glad över att han gjorde.) Dom höll varandra i handen ända tills han var tvungen att gå hem.
Hon satt i soffan och tänkte på Anna när hennes föräldrar kom hem. Mamma satt i en rullstol med sin arm och sitt ben i gips. "Åh lilla gumman, hur är det med dig?" frågade hon.
" Jag mår bra" sa hon samtidigt som hennes mobil började att vibrera i fickan. Hon kollade på displayen vem det var som ringde.
" Vem är det?" fråga pappa som rullade in mamma i köket.
"En vän bara." sa hon, men det var inte vem som helst, det var Tim.
"Hej." sa svarade hon i telefonen.
"Hur är det med dig?" frågade Tim i den andra änden, han lät orolig.
" Jag mår bra, mina föräldrar kom precis hem. Du låter konstigt.. Hur är det med dig?" frågade hon honom. Han lät lite som när han hade berättat om hennes mamma första kvällen.
" Jag känner mig bra förutom den konstiga känslan jag har." svarade han.
" Vadå för känsla?" Han tvekade med att svara.
" Det känns som att jag blir förföljd." svarade han tvekande.
"Var är du någonstans?" frågade hon honom.
"Jag är vid affären." svarade han.
"Jag kommer, kan du börja gå mot mitt hus?" frågade hon. Han tvekade igen.
" Visst och du Sammy? Var bara försiktig." sa han.
"Klart att jag ska vara, ses snart." han sa inte hej då, han la bara på.
"Jag kommer snart." ropade hon till sin mamma och pappa.
"Var ska du gå någonstans?" frågade mamma lite oroligt.
"Jag ska bara gå ut en sväng, jag har ju suttit i detta huset i flera dagar utan art gå utanför dörren." svarade hon samtidigt som hon satte på sig sina gympaskor.
"Okej, men va bara försiktig." sa pappa " Och du får komma hem till middagen." sa mamma när jag öppnade dörren och gick ut.
Tims ord ekade i huvudet samtidigt som hon sprang den kilometern till affären. "Det känns som att jag blir förföljd."
Var det Anna som hade gett sig på Tim nu? Det var ju henne som hon ville ha ju!? Hennes tankar bara skenade iväg med en rasande fart. Vad har hon gjort mot Tim? Har hon gjort honom illa?
När hon var framme vid affären så var inte Tim där. Hon gick in och kollade om han väntade på henne där, men hon kunde inte hitta han någonstans. Hon gick ut och ställde sig vid cykelparkeringen.
’’ Han är inte här.’’ Sa en välbekant röst bakom henne, hon hade känt den personen i snart åtta år.
’’Var är han Anna?’’ frågade hon utan att vända sig om, hon ville inte se henne i ögonen efter det som hon hade gjort mot henne.
’’Tjaa.. Inte här i alla fall.’’ Sa Anna medans hon gick mot Sammy.
Nu var hon tvungen att vända sig om och se henne i ögonen. ’’Var är han någonstans?’’ hon var väldigt sträng i sin fråga, hon var knappt rädd längre, hon ville bara hitta Tim.
"Stackars lilla förvirrade Sammy." skrattade Anna henne rakt i ansiktet. "Varför är du orolig över Tim när den som du borde vara orolig för, är du.’’ Anna var så hotfull i sin röst så att hennes hår i nacken reste sig. Hon skrattade igen när hon såg Sammys ansikte, hon måste ha sett så rädd och löjlig ut. Men det var bara för att hon visste att Anna hade rätt, hon borde vara mer orolig över det som kan hända henne än Tim, men det gick bara inte...
"Har du tappat rösten eller?’’ frågade Anna och började att skratta igen. Hon stod bara och skrattade åt henne, inte det skrattet som Sammy har hört så många gånger innan, skrattet från hennes bästa vän, utan skrattet ifrån ett monster, ett monster som var hemskt. Hon slutade att skratta och gav mig den hemska blicken igen, hon var inte hennes vän längre, hon var ett rovdjur, ett rovdjur som skulle äta upp sitt byte efter att hon har plågat det till döds.
Det fick Sammy att minnas dagen som dom blev vänner, kanske det var på det konstigaste sätt men det var så dom funkade. Anna och Sammy gick i första klass då och Sammy hade flyttat dit ifrån Stockholm, för att hennes pappa fick ett uppdrag ifrån sin chef. Och hon hade blivit retad av Bobby 'brottaren' Lindström som gick i deras klass, Anna var den enda och den första som någonsin stått upp honom. Hon var helt orädd, hon stod bara där och kollade på honom med samma blick som hon hade nu. Och sen den dagen så har vi varit bästa vänner. Men nu var den dagen bakvänd, Sammy var Bobby, men det var Anna som gav blicken till Sammy.
Tim.. TIM!! "Jag frågar dig en gång till Anna, var är Tim?" hon sa varje ord bestämt.
"Det blir ju inte roligt om jag berättar för dig." sa hon retsamt. Hon gick mot henne, hon slog henne i ansiktet så att Sammy tappade sin fokus, Sammy kände hur Anna sparkade henne i ryggen och sen blev det svart.
Sammy vaknade sakta ur sim sömn, hon kände ur smärtan kom mot henne med stora kliv.
"Aj!" var det ända som hon fick ur sig.
"Sammy?" Hon hörde rösten bakom sig, hon försökte sätta sig upp men det gick inte. Hon kunde inte få sina händer att fungera. Då hörde hon rösten bakom sig igen."Sammy? Är det du?"
Eller det som är kvar av mig, tänkte hon. Då kände hon igen rösten som lät som en pålande bäck. "Tim?! Är det du?"
Han skrattade."Livs levande." var hans svar. Hon trodde aldrig att hon skulle bli så glad av att höra hans röst.
"Var är du?" Sammy började leta efter honom, hon kunde inte se honom. Hon var i ett mörkt rum, det fanns bara en ljus källa, ett litet fönster i ena kanten av rummet. Hon försökte att resa sig upp igen, denna gången lyckades hon bara att sätta sig upp, men när hon försökte att ställa sig på benen så vek dom bara sig under henne och hon hamnade på golvet igen.
"Ta det försiktigt!" sa Tim, hans röst lät orolig, nästan rädd. Inte alls som innan hon stötte på Anna, utan på ett annat sätt, ett 'jag-är-orolig-för-dig' sätt.
Hon provade att ställa sig upp igen, hon lyckades denna gången men bara om hon tog stöd av väggen som hon var lutad mot.
"Var är du Tim?" hon kunde inte se honom.
"Gå till ljuset så att jag kan se dig Sammy." Hon stapplade fram längs med väggen till ljuset, det var inte för ens hon var vid fönstret som hon släppte väggen och gick ut i ljuset så att han kunde se henne. Hon hörde hur något släpade sig mot henne och då såg hon Tims vackra ansikte komma fram på andra sidan av rummet där ljuset slutade. Han stod inte upp, han satt kvar på marken. Hon vinglade fram till honom och satte sig på knä framför honom. Han drog henne till sin famn. Hon la sina armar om hans hals, hon var så glad att han var okej. Hon grät väldigt mycket mot hans axel. Hon orkade inte göra något annat än att gråta.
"Det är okej Sammy. Jag är här, du är här, vi lever." han sa orden samtidigt som han kysste hennes hår. Hela hennes väsen låg mot honom och grät mot hans kropp, hans hals, hans hjärta som bankade inne i hans bröst.
"Hur känner du dig?" frågade han när hon hade slutat att gråta.
"Snurrig och ont i kroppen." och glöm inte förrådd och ilsken som ett bi!! "Och du?"
"Bättre, jag har fortfarande ont i benet men jag tror att det har slutat blöda nu."
Hon tittade upp på han med tår fyllda ögon. Han kollade lugnt på henne och sa "Det är okej, men det kan nog bli lite svårt om vi ska rymma." sa han.
Dom satt där ett bra tag, en dag kanske, men de vet inte säkert. Vi satt och tänkte på vad som skulle hända, skulle Anna verkligen stänga in dom och slänga bort nyckeln? Skulle hon döda dom?
Tim sår var svårt att fixa på något sätt, det ända dom kunde göra var att slita sönder Sammys kofta till lagom stora bitar och använda det som bandage.
Dom satt tätt intill varandra för att kunna vara säkra på att den andra var kvar tills att Tim somnade med huvudet i hennes knä. Han var så vacker när han sov, även om han var smutsig och hade den eviga smärtan i ansiktet, han var så vacker. Hon hade sin hand i hans hår, det lugnade han lite i alla fall, tillräckligt för att skulle slappna av för att somna. Han viskade hennes namn i sömnen. Hon vet inte om det var en dröm eller om han var på väg att vakna.
"Det är okej, jag är här. Somna om du bara." Då kände hon att hans huvud blev tyngre, han var på väg att somna om.
"Jag älskar dig Sammy." Hon började gråta när hon hörde dom orden. "Jag älskar dig också." Så många gånger hon hade velat säga just dom orden till honom. Hon hade varit kär i honom så länge men var aldrig säker på om han älskade henne tillbaka, nu visste hon.
Då såg hon bilden av hennes mamma, hon satt i sin rullstol och tittade ut på regnet som slog mot rutan, hon satt och väntade på Sammy. Hon grät, hon pratade med henne, "Snälla Sammy, kom hem. Snälla kom hem." Nu började hon gråta mer, hennes stackars mamma kom hem ifrån sjukhuset och nu är hon är hemma så försvinner hennes dotter. Hon kan inte föreställer sig den smärtan som mamma känner nu, hela henne gör ont, kropp och hjärta.
Hon grät tills att Tim vakande. Han såg att hon hade gråtit, han satt och höll om henne, bara tröstade henne utan att säga något. Hon somnade i hans armar, hon tänkte på mamma när hon somnade.
"Sammy. Vakna då." Det var Tims röst som pratade till henne. Han hade pratat till henne i hennes dröm, men nu lät han inte som i drömmen. Han lät spänd, som om något hemskt snart skulle hända.
"Sammy?"
Hon öppnade ögonen. Han satt böjd över henne. "Sammy, du måste vakna nu. Anna kommer!"
Anna kommer?! Hon var klar vaken och satt upp samma sekund som han sa hennes namn. 'Anna kommer!' Hur visste han det? Dom lyssnade noga, dom hörde hur en dörr låstes upp. Tim satt med armarna om Sammys kropp för att kunna lugna ner henne.
"Så.. Ni lever fortfarande. Det är väll en bra sak." Anna verkade väldigt glad över detta. Hon stängde dörren och låste. Hon tog några steg fram, dom kunde fortfarande inte se henne, men Sammy visste att hon såg ut som ett rovdjur igen, hon kunde känna hur obehaget ökade för varje sekund. Hon ställde sig upp jämte Tim. Om hon skulle göra något mot Tim så skulle hon göra allt som stod i hennes makt att skydda honom. Anna kom ut i ljuset så att att kunde se henne. Hon hade samma utseende som innan, kort blont spikrakt hår, fina kurvor och dom blå ögonen som var stora som en ocean, men det var en sak som skilde henne ifrån innan, hon hade blicken fast klistrad i ansiktet.
‘’Anna, du kan inte göra så här!’’ sa Sammy till henne. ‘’Våra föräldrar kommer att bli oroliga och börja leta efter oss. Dom kommer att ringa polisen!’’ Det var ett dåligt hot. Anna började bara att skratta.
‘’Det kanske dom redan har gjort Sammy.’’ sa Anna samtidigt som hon skrattade. Hon slängde någonting på golvet framför dom, det var en dagstidning. Sammy drog efter andan när hon såg sitt och Tims ansikten på framsidan.
‘’Hur länge har vi varit här nere?’’ frågade Sammy henne. Under tiden hon hade ställt den frågan så hade Tim hasat sig fram till tidningen och kollade på framsidan på den.
‘’Eh, Sammy, vad var det för datum sist du kollade?’’ hans fråga lät konstig för henne.
‘’Det var den 20 oktober.’’ svarade hon honom. ’’Hurså?’’
‘’Är detta dagens tidning?’’ frågade Tim Anna.
‘’Japp, tryckes denna morgon.’’ sa hon stolt.
‘’Vad menar du?’’ frågade Sammy ‘’ Var är det för datum idag?’’
Han tittade länge på henne, precis som när han skulle berätta det som hände hennes mamma. ‘’Det är den 1 november.’’ sa han bara.
Chocken kom, ingen luft, tårara kom med hungern som hon hade sovit bort. Mammas ansikte kom upp i huvudet igen. Mamma sittandes i sin rullstol, grät och bara väntade på att hennes dotter skulle komma hem.
Anna hade gått för länge sedan, Sammy hade fått henne att lova att hon skulle ta med mat och något att sköta Tims ben med och något lyse. Hon var motsträvig men hon insåg att det var nödvändigt. Efter att Anna hade gått så sa Tim att det var hennes tur att sova så hon la sig ner på marken med huvudet i hans knä. När hon vaknade så såg hon ett ljus sken framför fram sig som inte hade varit där innan, det var litet och värmande. Hon skulle just sätta sig när hon kände två armar om sig. Tim hade dragit upp henne så att hon satt och lutade dig mot hans kropp. Det var varmt och skönt, hon kände sig så trygg då. Hon tog hans hand i sin, han rörde lite på huvudet, han hade också somnat. Hon krånglade dig ur hans grepp och la han ner på marken när hon hade lämnat hans trygga och varma famn. Han var så söt när han sov!
Hon tog lampan som stod framför henne och Tim. Det var en gammal oljelampa som Anna hade gett dom. Sammy gick runt i rummet för att kolla hur stort det var. Hon hade gått förbi dörren när hennes ben slog emot en möbel som stod där.
"Tim!" jag behövde vara säga det lite högre av min vanliga röst för att han skulle vakna.
"Vad är det Sammy?" frågade han henne trött samtidigt som han satte sig upp.
"Kolla vad jag hittade." sa jag och log mot honom.
Dom bestämde sig för att dom skulle ha soffan vid fönstret eftersom att dom inte skulle se något annars. Så Sammy drog den över hela rummet till Tim eftersom att han inte kunde ta i med benen för att då skulle hans ben börja blöda igen.
"Jag är så ledsen Sammy." sa han för femte gången." Jag önskar att jag kunde hjälpa dig med soffan."
"Ta det lugnt Tim, det är bara en soffa." sa hon. Bara en soffa, bara en jätte tung soffa som knappt gick att rubba. Han visste att hon slet men hon försökte att inte visa det.
För guds skull Sammy! Tänkte hon i huvudet. Det är bara en soffa. Du brukade ju flytta möblerna med mamma i huset när ni hade lust.
Hon kände hur tårarna kom igen, dom vällde upp innanför hennes ögonlock. Dom rann ner på hennes smutsiga kinder. Hon hade gråtit så mycke nu dom två senaste dagarna så det var inte klokt.
Tim hade sätt att hon hade slutat att försöka nu. Han reste sig mödosamt upp och gick fram till henne. Han tog hennes händer i sina och reste henne från golvet och kramde om henne. Hon grät mot hans axel, medans hon grät så fylldes hennes näsa av Tim doft. Han viskade tröstande ord till henne som hon inte hörde medans han kysste hennes panna. Hon vet inte hur länge dom stod så men tillslut så klarade Tim inte att stå mer så han drog ner henne i soffan och la henne över hans bröst. Hon bara grät, hon var helt väderlös. Hon hade gråtit sig till sömns den natten också.
Ta det lungt Tim. Ta det lungt?! Om hon bara visste hur orolig han var? Om det inte hade varit för att han hade somnat med hennes hand i sin varje natt dom var instängda i den här källaren. Han visste aldrig om hon skulle vara där när han vaknade. Det var illa nog att Anna hade kommit in när hon sov en gång. Sammy log på golvet med huvudet i hans knä, tårarna rann fortfarande ner på hennes kinder. Hon kunde vara vackrare än nu. Hon hade smuttsigt ansikte och man såg hur hennes tårar hade runnit ner på hennes kinder. Hon var så vacker även om hon inte trodde på honom.
Han skulle aldrig kunna tro att han gjorde så mot henne. Det kändes så självklart innan han gjorde det, eller att döda henne kanske var lite i det högsta laget men Anna sa att hon skulle göra något hemsk mot Sammy om han inte hade gjort det. Han hade kommit på en plan. Han skulle skära henne i halsen och sen ringa ambulansen och sen sticka där ifrån och säga till Anna att nu låg och förblödde på golvet och skulle dö innan hennes föräldrar kom hem. Men när han såg hennes blick när hon satt med kniven mot hennes strupe i köket så såg han någonting som han aldrig hade sett innan. Klathet och skönhet. Han såg att alltig verkade falla på plats för henne, som att hon hade accepterat att detta var hennes öde, att det var hennes öde att bli dödad av en mörkman som har bryt sig in i sitt hus. Och skönheten, en sån skönhet hade han bara hört om i sagorna som hans mamma läste för honom och hans lillasyster. Men rädslan var den finaste känslan på Sammy - utom sorgen, glädjen och kärleken. Hennes bruna hår som var fastklistrat i hennes ansikte och hennes stora gröna ögon som var upp spärrde.
Han kysste hennes ansikteoch la henne på källarens golv och svepte filten om henne och ställde sig mödosamt upp ifrån soffan. Han ställde lyktan jämte henne så att han skulle hitta henne igen.
Han tog ett stark tag i soffan och började att putta.
När hon vaknade så sken morgon solen på henne genom fönstret. Hon höll Tims hand i sin men han låg inte jämte henne, utan han log under henne men ändå jämte. När hon satte sig upp så märkte hon att hon satt i soffan. Hon minns bara vagt att hon hade börjat att gråta när hon skulle flytta den och att Tim kom och höll om henne och viskade en massa saker i henne öra.
‘’Tim?’’ frågade hon trött. Hon log i soffan som innan hon hade somnat hade stått på andra sidan av rummet. Hon tittade ner på honom, han låg bara där och log mot henne. Han satte sig så att deras ansikten var på samma höjd. Han kysste henne på ett annat sätt som han hade gjort innan, det var så fullt av kärlek så det höll nästan på att explodera av all kärlek som hans kyss innehöll. Han slutade med ett leende på läpparna. Sammy var helt snurrig i huvudet efter kyssen.
‘’Hur känns soffan?’’ frågade han henne. Hon visste inte vad hon skulle säga, vad hon skulle göra, hur hon skulle reagera. Hon kände sig dum. Det var bara en soffa. Men det känndes så stort med tanke på allt som hade hänt.
Hon satte sig på golvet jämte honom och tittade honom djupt in i ögonen.
‘’Tack.’’ sa hon lågt till honom. Hon la armarna om honom och kysste honom. Hon öste över samma kärlek som han hade gett henne i hans kyss.
‘’Det var så lite så.’’ sa han och gav henne en mjuk kram. Hon la sitt huvud mot hans bröst och slikades av hans kram. Hon började att gråta igen. Hon älskade honom så mycket en tonåring bara kunde göra. Hon borrade in ansiktet i hans hals och tänkte på alla gånger som hon har velat säga det till honom men hade inte vågat efter som att hon inte visste om han älskade henne.
‘’Jag älskar dig Tim.’’ sa hon mot hans hals.
‘’Jag älskar dig också Sammy.’’ sa han och hon visste att det var sant. Han kysste henne igen och nu krockade deras kärlek med varandra.
Sammy och Tim lsatt i soffan på varsin sida och höll varandra i handen. Samt lekte med Tims fingrar i sin hand medans dom satt och pratade. Dom pratade om familjerna, skolan och om vännerna när Anna kom in. Hon hade med sig mer mat än hon brukade vilket Tim tycke var lite konstigt. Hon hade en hel brödlimpa med sig, tillsammans med ett paket smör, skinka och ost, även lite frukt och ett paket juice och två plast muggar. Hon hade även med sig en ny lyckta en filt och en kortlek, men också dagens tidning under armen. Hon lade allting framför dom och kollade på dom där dom satt.
‘’Vad menar du med detta Anna?’’ frågade Sammy henne med hat i rösten. Tim tog hennes hand i sin för att lungna henne lite.
‘’Har du tappat tilltron till mig Sammy?’’ frågade Anna henne med en sarkastisk ton i sin röst. Hon njöt av det här. Det fick Tim att att knyta sin andra näve.
‘’Nä, men om du hade sätt dig själv Sammy så hade du förstått varför jag har med mig så mycke mat.’’ sa hon och log.
‘’Vad menar du?’’ frågade hon Anna. Tim tittade på Sammy och då förstod han. Sammy var nästan bara skin och ben, hon var smuttsig och hennes hår såg ut som ett fågelbo. Men hon var fortfarande så vacker. Hon skulle alltid vara vacker i hans ögon. Anna gick ut ur rummer och gick och hämtade en spann med vatten och en handspegel och en ryggsäck som hon ställde vid dörren.
‘’Har du tänkt att vi ska flytta in eller?’’ frågade Tim henne. Tims ton fick dom gamla vännerna att rycka till. Sammy såg chockad och rädd ut medans Anna log som om det var en underbar ide.
‘’ Något liknande.’’ sa hon bara och stängde dörren och gick där ifrån och lämnade dom med det svaga dagsljuset som ljuskälla.
Sammy reste sig upp gick fram till ryggsäcken hon öppnade den och vände den upp och ner. Det låg lite rena kläder och underkläder, tamponer, en hårborste, en tub med tvål, shampoo och balsam, en rakhvel, tandkräm och en varsin tandborste till Sammy och Tim.
‘’Vad är det Sammy?’’ frgade han henne. Hon vände sig om och kollade på honom.
‘’Jag tror att vi kommer att vara här längre än vad vi trodde.’’ sa hon.
Sammy bytte kläder och tvättade sig i det hörnet som hon hade vaknat upp i. Det var mörkt utanför fönsteret så Tim kunde inte se henne där hon stod. Hon stod och tänkte på vad Anna hade sagt till henne. ‘’ om du hade sätt dig själv Sammy så hade du förstått varför.’’ Hon visste att hon hade blivit smalare eftersom att Anna inte hade gett dom så mycke mat dom senaste två dagarna. Ingen alls om man ska vara exakt.
‘’Tim?’’ ropade hon till andra sidan rummet. Han reagerade på att hon hade sagt hans namn men han kunde inte hitta henne med blicken i mörkret. ‘’ Kan du hålla upp speglen åt mig om jag kommer fram i ljuset?’’ frågade hon honom. Han såg lite orolig ut.
‘’Visst Sammy.’’ sa han. Han tvekade lite innan han plockade upp speglen. ‘’Men jag varnar dig Sammy. Du är inte i ditt toppskick.’’ sa han och höll upp speglen åt henne. Hon gick ut i ljuset och kollade på sin spegelbild i Tims händer. Det var en mager tjej med en blöt fläta som hängde ner framför hennes axel. Man kunde se vissa ben på hennes armat och hennes nyckelben stck ut lite väl mycket, precis som hennes kindben i hennes ansikte. Hennes ögon hade börjat att tåra sig och en tår hade redan att ramla ner över hennes näsa. Man kunde se flickans bröstben i speglen. Hon höjde sin hand och hon häppnades när hon kunde känna varje ben. Det var inte bara en spegelbild, det var Sammy. Det var Sammys kropp som var så liten. Flickan som stod i det svarta linnet och shortsen var Sammy.
Hon tittade förbi speglen och kollade på Tim som förtfarande hade på sig Sammys pappas joggingbyxor och hans blåa t-shirt. Han var fortfarande smuttsig och hade på sig smuttsiga kläder. Då såg hon det, Tim hade också magrat, hans muskler på armarna hade blivit mindre och hans käk och kindben hade blivit tydligare. Han stod upp med speglen och tittade oroligt på henne. HAN STOD UPP!
‘’Tim, du står upp.’’ sa hon till honom. ‘’Ditt ben. Tim du står upp.’’ hon var helt överlycklig. Hon rusade fram till honom och kysste han. Han besvarade lite chockat kyssen men sammlade sig snabbt och la ifrån sin speglen och drog upp Sammy i sin famn. Lyckotårar strömmade ner från hennes ögon. Hans ben var okej, dom kan äntligen försöka att rymma. Han släppte kyssen och tittade på henne som om dom hade haft samma tanke, som att kyssen hade fört över Sammys tanke till honom.
‘’Tänke du samma sak som jag gjorde?’’ frågade han henne. Hon nickade och log.
‘’Det är dags att försöka sticka.’’ sa hon. Tim log och kysste henne igen. Det är dags nu tänkte hon och slängde in sig i hans kyss.
Annons
Camera info
Camera NIKON D40
Focal length 40 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/130 s
ISO 360
Comment the photo
Anonymous
Thu 22 Dec 2011 21:16
nice... :)
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/snoorkflickan/499264365/
Visa toppen
Show footer