December
Thursday 1 January 2015 photo 1/1
|
All is full of love, you have to trust it.
Varning.! Det som följer är en, inte särskilt upplyftande, vägg av text. En sammanfattning och en hälsning finns längst ner.
Ett nytt år är här och jag har lite gjort en tradition av att skriva nån slags sammanfattning av det gångna året, och jag måste ärligt säga att det här året har inte varit så ljust för mig.
Efter min älskade moffas bortgång har jag inte varit den vanliga, glada, positiva människa som jag ändå har känt att jag brukar vara och det har speglats i hela 2014.
I januari kom vi tillbaka efter ett väldigt välbehövligt jullov till en folkis som inte bryr sig om sina elever (med välbehövligt menar jag att en av mina klasskompisar hade bältros och en annan hemska förslitningsskador i ryggen av stressen vi hade den första terminen). I och med att vår klassföreståndare märkte att vi hade frågor och synpunkter på utbildningen så blev han så less att han tog bort ca hälften av våra konserter och kurser på vårterminen, men berättade aldrig det, för han försvann.
Sen blev det bråk om slutproduktionen och två av oss hoppade av den.
Mitt i allt detta var det sökningar. Jag, som faktiskt trodde att jag kunde gå ett år till där, sökte bara till en linje på en skola, bara för att pröva på sökningen, kom självklart inte in. Bad mistake. För sen såg jag ju att det var omöjligt att gå kvar på en skola där de behandlar oss som skit och vi är för stressade för att lära oss någonting.
Så fick vi ett flasklamm.!
Sen dog hon. Natten efter min tjugoårsdag.
Sen, några veckor senare, dog min absoluta tröstekatt, min ögonsten och bästa vän sen tolvårsåldern, Tyson.
Fler dåliga nyheter kom och skolan fanns inte där för att hålla mig från att gräva ner mig i total sorg.
Men sen kom sommaren och jag fick säga tack och adjö till skolan och slänga mig i armarna på min fästman. Jag slängde mig så hårt att jag oplanerat flyttade ihop med honom och vi blev lulebor.
Sommaren förde också med sig fester, som Elins student, mammas och pappas hundraårsfest (som jag gärna ser komma igen, den var HUGE och väldigt trevlig) och Elias tjugoårsdag. En annan trevlig tradition är Kirunafestivalen, som jag iår fick avnjuta med de bästa av de bästa. Six beat under fick sitt andra gig i sin historia när vi spelade på boksläppet av Krönika av Yggdrasil Embla, som var fantastiskt roligt.
Ändå låg jag mest hemma i sängen och grät den större delen av sommaren.
Hösten smög upp som en tjuv om natten och gav oss en lägenhet med fantastiskt läge som är fantastiskt dyr. Time to cry. Sen kom valet. Time to cry some more. Och jag förlorade nästan hoppet för mänskligheten. Why not cry while I'm at it.
Men min syster blev en ljusglimt i horisonten och jag kan inte förstå hur mycket det kan hjälpa att bara få åka till hennes familj och hålla på med hundar och barn. Det har hållt på hela det senaste halvåret, min syster har varit hemma hos mig, jag har varit hemma hos henne och jag börjar se framtiden ljusna.
Men för en vecka sedan fick vi beskedet att en i mitt fantastiska Kalixgäng (och Elias äldste vän), som hjälpte mig att bli en människa igen efter min första riktigt deppiga tid, gick bort kvällen innan julafton. Jag kan fortfarande inte få in det i min hjärna, att det faktiskt har hänt.
Så jag bröt ihop, jag har sovit den största delen av den sista veckan det här året och varit det sämsta stödet någonsin för Elias som antagligen behöver det som mest just nu. Men stödet vi alla i Kalixgänget har givit varandra är otroligt och nyårsafton firade vi tillsammans, delade lite historier om vår vän och hade en fin stund tillägnat honom.
Så, sammanfattningsvis, det har inte varit ett fantastiskt år iår, men mina vänner, Elias, älskade Lenita och min underbara syster har verkligen hjälpt och stöttat mig än en gång. Jag är så väldigt tacksam för allt ni gör för mig.! Vem vet, jag kanske är en glad prick nästa år vid den här tiden.?
Gott nytt år allesammans, jag önskar, varmt och innerligt, att det nya året bringar lycka och välbefinnande till oss alla.!
Varning.! Det som följer är en, inte särskilt upplyftande, vägg av text. En sammanfattning och en hälsning finns längst ner.
Ett nytt år är här och jag har lite gjort en tradition av att skriva nån slags sammanfattning av det gångna året, och jag måste ärligt säga att det här året har inte varit så ljust för mig.
Efter min älskade moffas bortgång har jag inte varit den vanliga, glada, positiva människa som jag ändå har känt att jag brukar vara och det har speglats i hela 2014.
I januari kom vi tillbaka efter ett väldigt välbehövligt jullov till en folkis som inte bryr sig om sina elever (med välbehövligt menar jag att en av mina klasskompisar hade bältros och en annan hemska förslitningsskador i ryggen av stressen vi hade den första terminen). I och med att vår klassföreståndare märkte att vi hade frågor och synpunkter på utbildningen så blev han så less att han tog bort ca hälften av våra konserter och kurser på vårterminen, men berättade aldrig det, för han försvann.
Sen blev det bråk om slutproduktionen och två av oss hoppade av den.
Mitt i allt detta var det sökningar. Jag, som faktiskt trodde att jag kunde gå ett år till där, sökte bara till en linje på en skola, bara för att pröva på sökningen, kom självklart inte in. Bad mistake. För sen såg jag ju att det var omöjligt att gå kvar på en skola där de behandlar oss som skit och vi är för stressade för att lära oss någonting.
Så fick vi ett flasklamm.!
Sen dog hon. Natten efter min tjugoårsdag.
Sen, några veckor senare, dog min absoluta tröstekatt, min ögonsten och bästa vän sen tolvårsåldern, Tyson.
Fler dåliga nyheter kom och skolan fanns inte där för att hålla mig från att gräva ner mig i total sorg.
Men sen kom sommaren och jag fick säga tack och adjö till skolan och slänga mig i armarna på min fästman. Jag slängde mig så hårt att jag oplanerat flyttade ihop med honom och vi blev lulebor.
Sommaren förde också med sig fester, som Elins student, mammas och pappas hundraårsfest (som jag gärna ser komma igen, den var HUGE och väldigt trevlig) och Elias tjugoårsdag. En annan trevlig tradition är Kirunafestivalen, som jag iår fick avnjuta med de bästa av de bästa. Six beat under fick sitt andra gig i sin historia när vi spelade på boksläppet av Krönika av Yggdrasil Embla, som var fantastiskt roligt.
Ändå låg jag mest hemma i sängen och grät den större delen av sommaren.
Hösten smög upp som en tjuv om natten och gav oss en lägenhet med fantastiskt läge som är fantastiskt dyr. Time to cry. Sen kom valet. Time to cry some more. Och jag förlorade nästan hoppet för mänskligheten. Why not cry while I'm at it.
Men min syster blev en ljusglimt i horisonten och jag kan inte förstå hur mycket det kan hjälpa att bara få åka till hennes familj och hålla på med hundar och barn. Det har hållt på hela det senaste halvåret, min syster har varit hemma hos mig, jag har varit hemma hos henne och jag börjar se framtiden ljusna.
Men för en vecka sedan fick vi beskedet att en i mitt fantastiska Kalixgäng (och Elias äldste vän), som hjälpte mig att bli en människa igen efter min första riktigt deppiga tid, gick bort kvällen innan julafton. Jag kan fortfarande inte få in det i min hjärna, att det faktiskt har hänt.
Så jag bröt ihop, jag har sovit den största delen av den sista veckan det här året och varit det sämsta stödet någonsin för Elias som antagligen behöver det som mest just nu. Men stödet vi alla i Kalixgänget har givit varandra är otroligt och nyårsafton firade vi tillsammans, delade lite historier om vår vän och hade en fin stund tillägnat honom.
Så, sammanfattningsvis, det har inte varit ett fantastiskt år iår, men mina vänner, Elias, älskade Lenita och min underbara syster har verkligen hjälpt och stöttat mig än en gång. Jag är så väldigt tacksam för allt ni gör för mig.! Vem vet, jag kanske är en glad prick nästa år vid den här tiden.?
Gott nytt år allesammans, jag önskar, varmt och innerligt, att det nya året bringar lycka och välbefinnande till oss alla.!
Visa toppen
Show footer