LÅÅÅNGT inlägg! :P Nu ska jag va vuxen (för en gångs skull) och avreagera mig lite på en vuxengrej, nämligen Sveriges SJUKVÅRD. Nu har det hänt så mkt i min närhet att det förtroende som en gång fanns för läkare/doktorer är nästintill obefintligt. Här följer ett par exempel; * Det började med att min farfar 2000. Han blev sjuk, ingen kunde sätta fingret på vad det var utan läkarna ordinerade bara en jävla massa medicinering vilket resulterade i biverkningar upp över öronen på stackars farfar. Han beskrev det som att det brann i kroppen på honom, det sved och gjorde konstant ont. Han var yr och kunde inte gå. Hans tidigare tinnitus blev värre. Allt läkarna gjorde var att håna honom rätt upp i ansiktet. Vid ett tillfälle då han var sådär yr och hade ramlat och svimmat ringde han till ambulansen. Följande är en del av deras konversation; - Vi har inga ambulanser inne för närvarande, men jag skickar en såfort jag kan. - Men vadå inga inne? Vad ska jag göra då,när jag är så yr så jag varken kan stå eller gå? - Du får väl krypa sålänge! Ett annat tillfälle då läkarna bad farfar beskriva hur det lät i hans öron; - Det låter som en centrifug som aldrig vill sluta ungefär. - Jasså, vad är det för märke på den då? Electrolux? HÖHÖ Han försökte säkert bara vara rolig, men att dra dryga skämt till en äldre man som är riktigt sjuk och mår jättedåligt är inte lägligt. Farfar fick aldrig någon ordentlig hjälp utan pendlade mellan hemmet och sjukhuset under ca ett års tid. Det hela slutade med att han valde att ta sitt liv. Han hade bundit fast sig vid en brygga vid den strand han älskade, och två BARN hittade honom. Varsågod Gotlands komun! Efter detta har allt bara löpt på. Dock har ingen annan gång fått en lika tragisk utgång; * Min pappa har haft problem med sin rygg sen min storebror va liten (dvs cirkus 25 år) och ingen läkare har kunnat säga vad det beror på. I många år har det hetat att han har diskbråck men pappa har alltid vart spektisk då inga behandlingar har fungerat. Det har blivit många turer till doktorn genom åren och NU har de kommit fram till att hans ichiasnerv sitter i kläm. När han frågar sin ortoped hur och om det går att åtgärda det så svarar han att han inte vet, utan skickar fallet vidare till vårdcentralen? Som om de har mer kunskap..?? * Jag hade fått en konstig knöl på mitt knä, såg ut som en sjuk leverfläck och jag visade den för min mamma som fick mer eller mindre panik eftersom hon jobbar på sjukhuset och har sett sånt som såg ut så och där den framkallat olika sjukdomar, och eftersom min morbror dog i just leverfläckscancer. Vi gick till doktorn redan samma dag och de skulle "operera" bort den. Till att börja med fick jag knappt nån bedövning, och för det andra så använde doktorn osterila skarpeller och nålar osv. Han lovade att det inte skulle synas nåt när stygnen läkt. Tjenna Benny säger jag, har världens fulaste ärr på mitt knä nu. Inte hela världen, men summan av kardemumman var att han inte ens tvättade händerna eller använde sterila saker innan han började skära i mig. * En annan gång var förra hösten när jag blev sjuk. Började med att jag en dag i stallet kände mig lite halvkrasslig, hostade och snorade lite och tänkte att jag höll väl på att bli förkyld. Då jobbade jag i stallet och efter att lunchfodringen var klar gick jag in i huset för att käka lunch och då frågade både anja och stefan hur jag mådde egentligen, var alldeles blek och kallsvettades. Stefan tyckte jag skulle åka hem och skjutsade mig. När jag kom hem hade jag över närmare 39 graders feber. Detta fortsatte några dagar, hostan och snoreriet försvann, jag hade bara feber som pendlade mellan 38-39,5. Efter ett par dagar blev mamma orolig igen och vi gick till vårdcentralen. För att ge er en uppfattning om hur slut jag var så kan jag säga att efter att ha gått ca 300 meter (fram och tillbaka till doktorn) så sov jag i fem timmar. Men väl hos doktorn kunde han inte hitta några fel utan tyckte jag skulle peta i mig lite alvedon och åka och jobba. Då jag jobbade med ett tungt fysiskt jobb där jag var aktiv mellan 8-9 på morgonen till 20-21 på kvällen kändes det helt absurt. Jag stannade hemma några dagar till, och febern gav inte med sig. När det gått kanske 1,5 vecka åkte vi till sjukhuset och de kunde inte hitta några fel utan trodde det var en massa virus som kommit samtidigt, och ordinerade mig att vara hemma tills det gett med sig, och om det inte gav med sig inom de närmsta dagarna skulle vi återkomma. Såhär höll vi på i närmare en månad innan läkarna kunde konstatera att det var körtelfeber jag fått, vilket kan få allvarliga konsekvenser. Det tog alltså över månad innan ens min feber började försvinna, den var borta nån dag och kom tillbaka. Efter det fick jag inte rida på 2 månader, vi var i sunny beach kort efter och jag fick knappt bada. Jag fick inte äta vissa grejer. Allt detta berodde på att alla kroppens organ är supermottagliga och känsliga efter en sådan dust att de skulle inte tåla om jag trillade av hästen eller fick en hård våg över mig när jag badade. Det tog närmare ett halvår innan jag var helt återställd vad gällde ork och kondition osv. Heeelt cp-jobbigt var det iaf. Hur hade det gått om jag började jobba när den första dåren sa åt mig att göra det? När han fick veta hur sjuk jag var tillslut så fick jag ett personligt brev där han bad om ursäkt, han hade fått en varning. Min pappa är inte den som e den när han blir arg, moahaha! Hur som helst, doktorer? Känns som jag lika gärna skulle kunna sätta på mig deras kläder och be varenda jävel proppa sig full med alvedon och sluta gnälla. Nu ska JAG sluta gnälla :)

Annons

The photo has no tags

Mamsens Thu 10 Jan 2008 13:20

Hihihihi!! Gör som jag BLI INTE SJUK!! Vi går aldrig ner till vårdcentralen utan väntar tills de har stängt så man kan åka till akuten. :O

1 comments on this photo

December 2007