drottning grottan

När Gustav II Adolf hade stupat i slaget vid Lützen var hans drottning Maria Eleonora (1599-1655) otröstlig och vägrade först att låta begrava honom. Varje dag öppnade hon kistlocket för att smeka och kyssa liket, och hans hjärta bar hon i en liten gulddosa om halsen. Efter två år begravdes dock kungen i en kista för två där även drottningen begravdes vid sin död 1655. Drottningens sorg tog sig fler makabra uttryck och hon accepterade ingen annan färg än svart omkring sig. Hennes dotter, den blivande drottningen, Kristina var bara sex år och flydde iväg från allt det svarta djupt in i studier. Så småningom flyttade sorgehuset in på Gripsholms slott och Maria Eleonora började planera att fly från landet, kanske till Tyskland, hennes tidigare hemland. I juli 1640 rymde hon och hennes hovdam Sofia von Bulow från slottet och tog sig till Trosa, där hon skulle mötas av en dansk båt. Danske kungen Kristian IV hade lovat att sända ett fartyg och föra henne till Köpenhamn och vidare till hennes brorson i Berlin, som var kurfurste av Brandenburg.(En annan variant av sägnen säger att drottningen var på flykt från Gripsholm via Gotland till det dåtida fiendelandet Preussen). Sant är också att skeppet blev försenat varför drottningen och hennes lilla följe måste söka ett gömställe för att inte infångas och återföras till Gripsholm. Där fanns dock ingen båt utan drottningen och hennes följe tog sig till Nåtarö, med hjälp av en Nåtaröbonde i hans båt från Trosa dit han seglat med sin fisk. Han avslöjades, i efterhand och fördes till Stockholm där han avrättades.

På Nåtarö skulle de kunna hålla sig gömda i väntan på att möta det danska fartyget. De tog skydd i en grotta som ligger öster om Nåtarö by. Det är ingen imponerande boning, men som grotta betraktat imponerande. Det är ett fyra meter högt gotiskt format valv som leder in i den tre meter djupa grottan. Här stannade drottningen en tid tills det danska fartyget kom och tog henne till Danmark. Länge hängde ett svart flor på en stång utanför grottans mynning och det. pratades allmänt på öarna i närheten om den olyckliga drottningen. Sägnen berättar också att hon förde med sin avlidne makes hjärta och begravde detta strax utanför grottan.