April
Tuesday 22 December 2009 photo 8/8
|
Läskig historia
Jessica och Rebeca var två bästa kompisar som hatade skolan. En dag på en gympalektion så skulle de ha orientering. Eftersom Jessica och Rebecca inte hade nån lust att leta efter några tråkiga kontroller så bestämde de sig att springa förbi kyrkogården i stället. Den låg ungefär en kilometer ifrån deras skola.
Efter tio minuter när de kommit fram så frågade Rebeca om Jessica vågade gå in där mitt på natten. Rebeca var säker på att hon skulle svara nej eftersom ingen i hela skolan skulle ens komma på tanken att göra det.
- Vad är det för läskigt med det? frågade Jessica plötsligt.
- Va! utbrast Rebeca. Men det är ju mitt på natten!
- Tror du inte jag vågar eller?
- Nej, faktiskt inte!
- Okej, sa Jessica. Om du ringer till halva klassen så kan jag ringa till andra hälften. Sen så möts vi alla här klockan 23.00 inatt! Då ska ni få se om jag vågar eller inte.
- Visst, sa Rebeca. Det ska bli kul!
Klockan 22.50 gick Rebeca hemifrån. Hon tänkte hela tiden på att hon aldrig skulle gått med på det här. Hon hade läst många spökhistorier som sägs vara sanna och det handlade nästan alltid om nån kyrkogård, och alla historier hade inte slutat lyckligt! Jessica var ju faktiskt hennes bästa kompis, Rebeca skulle inte klara sig om det hände nåt med Jessica!
När Rebeca kom fram till kyrkogården så hade Jessica och nästan hela klassen kommit.
- Vilka väntar vi på? frågade Rebeca.
- Josephine och Matilda har inte kommit men de kommer säkert snart, sa Jessica.
Hon hade rätt för en minut senare kom Josephine och Matilda springande.
- Det är ju skitläskigt bara utanför kyrkogården, sa Matilda.
- Det kanske inte är en så bra idé, Jessica, så Josephine.
- Varför, frågade Jessica. Jag har aldrig trott på spöken och sånt där. Har alla kommit? Bra, för nu går jag!
Alla andra klasskompisarna stog länge kvar och tittade efter Jessica.
- Bara 10 minuter, ropade Rebeca efter henne.
Det var kolsvart inne på kyrkogården. Jessica hade inget ljus eller ficklampa eller nånting. Men hon såg i alla fall det grå-vita gruset som låg i gånger längs hela kyrkogården. Hon såg den stora vita kyrkan framför sig. Men? Vad var det där? Nedanför kyrkan såg hon en vit figur gå långsamt fram och tillbaka. Plötsligt stannade den. Jessica såg att det var en människa eller nåt. Men var gjorde han där på kyrkogården mitt i natten? Om han inte var på samma uppdrag som henne förstås.
Plötsligt försvann den! Jessica stod med en gapande mun och tittade bort mot kyrkan. Hon hade läst många spökhistorier om spöken som är uppe och går på kyrkogården mitt i natten, men hon hade aldrig trott på det.
Äntligen ropade hennes klasskamrater att det hade gått en kvart nu. Jessica började genast gå mot utgången. Hon fick inte springa för då skulle hon låta andfådd och då skulle de andra förstå att hon varit rädd. Men hon gick ändå med snabba steg, för det sista hon ville var att dröja kvar här.
Alla i hennes klass stog och väntade på henne utanför kyrkogården. Jessica skulle bara vara där inne i tio minuter men nu hade det gått 20 minuter. När de stod där och funderade på om de alla skulle gå in och hämta henne så hörde de ett skrik. Ett ilande, iskallt skrik som bara Jessica kunde skrika.
-Jessica! utbrast Rebeca och var på väg att springa in på kyrkogården men hennes kompisar höll fast henne.
- Hon kanske bara skämtar med oss! sa Mikaela, du ska se att hon kommer ut snart!
När klockan var 01.30 så hade inte Jessica kommit ut än. Alla hennes bästa kompisar grät rätt mycket för de visste att Jessica inte skulle skämta på det här viset.
Ännu en halvtimme senare så fick de släpa hem Rebeca för hon kunde inte förstå att de hade förlorat Jessica. De hade ringt både hem till henne och till hennes mobil men ingen Jessica hade svarat. Från och med den dagen så gick ingen från deras klass til kyrkogården mer.
Annons
Visa toppen
Show footer