September
Tuesday 2 December 2014 photo 3/3
|
en berättelse av mig:-)
Han var yngst, hon var äldst. Han var på raketsnabbt uppgående i sin bransch, medan hon hade stagnerat, till sin beskyddare Ratkos explosiva besvikelse.
Den uppåtgående It teknikern fick berömet öst över sig, men det kändes mer som en kalldusch som fick den grå kostymen att smita åt så det syntes att han inte var något mer än en tunn liten daggmask .
De vänner han hade påminde om kliniskt rena diskbänkar i krom; sterila, blanka ytskikt. Han längtade efter ett litet rött tovat ullhjärta han kunde stänga in i sitt plåtskåpsbröst.
Hon drömde däremot om en diskbänk , en alldeles ny blank yta att täcka med mjöl och belamra med glasflaskor fyllda med jordgubbssaft till alla de varma mjuka barn hon skulle haft om det varit hon och inte Ratko som bestämt. Bullmamma var vad hon ville vara, inte en kvinna med ett pris.
Båda grät de ofta på sina håll, och en pudersnöig dag när himlen var upplöst i ett glödande dis befann de sig på samma gata, han önskade att det var en dold bakgata, hon önskade att hon var vid torget bland gran försäljare och paket lotterier.
Hon bad inom sig att den grå yuppiekillen med spretigt blont hår skulle gå förbi henne, men det gjorde han inte.
Hans snövåta kinder blev så heta att de ångade. Han ville tvärvända men tog istället fram skinnplånboken ,och händerna darrade så tusenlappen rasslade.
Hon kopplade på sig DET leendet och sköt ut höften, men revisortypen såg bara ner i marken skakade.
-är det första gången? Undrade hon, blev moferlig.
Han såg upp med blytunga tårar i ögonen.
Hon ville hålla om honom, strunta i om det blev nåt mer.
Han tog ett djupt andetag och såg på henne som en ångerfull skolpojke, sedan viskabde han: "skulle du. ..äh...kunna. .. äh... hålla om mig lite bara? "
Hennes ansikte blev skrynkligt och tårarna rann över.
"Klart jag kan, men det tar jag inget för"
Han nickade hastigt men höll fram tusenlappen och stoppade den i hennes kappficka istället för i urringningen.
Då brast det i båda två, och de stod där ihopknytna i omfamning och snyftade medan folk gick förbi och glodde. Tillslut släppte de omfamningen och såg på varandra. Han visste att kvinnan med rött tovigt hår var det tovade ullhjärta han sökte i kylan. Hon visste att en dag skulle hon ha den där diskbänken, och vid bordet skulle den gråe sitta med en hembakt kanelbulle
Han var yngst, hon var äldst. Han var på raketsnabbt uppgående i sin bransch, medan hon hade stagnerat, till sin beskyddare Ratkos explosiva besvikelse.
Den uppåtgående It teknikern fick berömet öst över sig, men det kändes mer som en kalldusch som fick den grå kostymen att smita åt så det syntes att han inte var något mer än en tunn liten daggmask .
De vänner han hade påminde om kliniskt rena diskbänkar i krom; sterila, blanka ytskikt. Han längtade efter ett litet rött tovat ullhjärta han kunde stänga in i sitt plåtskåpsbröst.
Hon drömde däremot om en diskbänk , en alldeles ny blank yta att täcka med mjöl och belamra med glasflaskor fyllda med jordgubbssaft till alla de varma mjuka barn hon skulle haft om det varit hon och inte Ratko som bestämt. Bullmamma var vad hon ville vara, inte en kvinna med ett pris.
Båda grät de ofta på sina håll, och en pudersnöig dag när himlen var upplöst i ett glödande dis befann de sig på samma gata, han önskade att det var en dold bakgata, hon önskade att hon var vid torget bland gran försäljare och paket lotterier.
Hon bad inom sig att den grå yuppiekillen med spretigt blont hår skulle gå förbi henne, men det gjorde han inte.
Hans snövåta kinder blev så heta att de ångade. Han ville tvärvända men tog istället fram skinnplånboken ,och händerna darrade så tusenlappen rasslade.
Hon kopplade på sig DET leendet och sköt ut höften, men revisortypen såg bara ner i marken skakade.
-är det första gången? Undrade hon, blev moferlig.
Han såg upp med blytunga tårar i ögonen.
Hon ville hålla om honom, strunta i om det blev nåt mer.
Han tog ett djupt andetag och såg på henne som en ångerfull skolpojke, sedan viskabde han: "skulle du. ..äh...kunna. .. äh... hålla om mig lite bara? "
Hennes ansikte blev skrynkligt och tårarna rann över.
"Klart jag kan, men det tar jag inget för"
Han nickade hastigt men höll fram tusenlappen och stoppade den i hennes kappficka istället för i urringningen.
Då brast det i båda två, och de stod där ihopknytna i omfamning och snyftade medan folk gick förbi och glodde. Tillslut släppte de omfamningen och såg på varandra. Han visste att kvinnan med rött tovigt hår var det tovade ullhjärta han sökte i kylan. Hon visste att en dag skulle hon ha den där diskbänken, och vid bordet skulle den gråe sitta med en hembakt kanelbulle
Visa toppen
Show footer