Usch vilken äcklig känsla. Jag kommer inte ihåg någonting av dom senaste två dagarna..... Eller, jag vet vad jag har gjort , men jag har inget minne av när jag gjorde/utförde de.... Jaja , ytterligare en påminnelse om att jag håller på att bli galen. Bara att acceptera antar jag. Jag önskar mitt liv kunde vara som det i boken jag läser, spännande, mystiskt, kärleksfullt...
Bara att ha någonting att se fram emot, en liten anledning att vakna, då skulle jag vara nöjd. Mitt liv är som en himmel, täckt av moln, tjocka svarta moln, men ibland, men bara ytters sällan, syns stjärnorna. Dom pyttesmå ljuspunkterna håller mig kvar där jag är nu, men jag kan inte sluta titta, och hoppas - även om jag hatar mig själv för att jag hoppas, då jag vet, helt säkert, att jag kommer bara bli sårad, att en meteorit kommer inflygande från himlen och bländar mig.....
Jag kan inte sluta tänka på vad som händer om jag fortsätter denna stig jag vandrar. Kanske slutar jag som seriemördare eller inlagd på mentalsjukhus. Det finns även ett tredje alternativ som jag överväger, men kommer inte att utföra den utan ett villkor; Kärlek.

Annons

The photo has no tags

August 2010