Sammanfattning av mina vänner det senaste året

I 9:an hade jag ingen aning om vad jag skulle gå, ångestkänslorna och pressen av vänner och tid tvingade mig till ett beslut som jag ångrar än idag.
Jag var bästa vän med en tjej, jag vill inte he ut några namn så vi kallar henne S.
Hon och jag hade känt varandra sedan mellanstadiet och vi umgicks mycket.
Det var pga henne som jag valde den här skolan, för hon hade stort intresse av linjen men jag visste inte vart mitt intresse låg.
Vi bestämde oss för att dela rum, eftersom man bodde på skolan, vlilket var en självklar sak för oss båda.
Redan första dagarna hittade vi 3 tjejjer i klassen som vi snabbt blev vänner med, men desto mer vi lärde känna varandra desto mer uttryckt blev jag, och vi delades snabbt in i lag av 2&2, eftersom vi var ett ojämt antal, och en annan tjej tyckte väldigt mycket om min bästa vän, blev det snabbt dom två, - och jag hamnade utanför.
Under den här tiden mådde jag ganska dåligt, men jag visste inte om det, och att alltid känna sig ensam och bortvald tog upp väldigt mycket energi.
Tillslut växte besvikelsen mot dom här "vännerna", och det är så typiskt mig att hålla in mina känslor och inte visa dom, försöka kväva dom med andra ord.
Oftare och oftare glömde dom att säga till mig om en planerad kväll eller helg, eller vänta på mig vid maten, och jag blev arg på S som bara struntade i mig.
Jag har alltid vetat att S lätt följer strömmen, faller för grupptryck även om hon inte vet om det själv.
Jag blev argare och argare på två av personerna, en av dom som stal S av mig, och en av dom som ... vad ska man säga ... omedvetet ledde gruppen....

Sedan började en annan tjej i våran klass, hon hade gått estet men hoppat av och började några veckor senare.
I början fäste jag inte så mycket uppmärksamhet på henne, jag var upptagen med mitt...
Ju mer bortglömd jag blev av mina vänner, ju mer började jag umgås med denna flicka, den relationen växte och idag är vi otroligt taighta.
Jag funderade på att hoppa av skolan i September, men stannade kvar för hennes skull då hon mådde lika dåligt som jag, och jag blivit som en klippa för henne.
Man skulle kunna tro att jag ångrar det, men det gör jag verkligen inte. Ur all den här skiten har jag änligen hittat någon som bryr sig, någon som försår, någon som är mer än något annat.
Och jag skulle inte byta det mot all lycka i världen.

Tyvärr brister alla broar någon gång , och i februari kolapsade jag. Jag klarade inte av någonting.
Jag for hem och har inte återvänt till skolan sedan dess. Har mått jätte dåligt, provat massor av mediciner, och tror ni att mina vänner hörde av sig? Nej precis.
Inte ens S.
Nu idag, har jag inte fått ett enda telefonsamtal av någon av dom, jag har fårr max 5 sms av dom tillsammans, och två av dom har skrivit en gång var på msn - allt detta sen i februari....
Vad är det för månad nu?
Augusti.
Jag tycker det säger sig själv. Eller vad tycker ni?

Ja just det en sak till, när jag för några veckor sedan fick veta att jag kanske har tumörer i magen, lade jag ut det på internet och fick faktiskt svar av allihop. Dock var det bara: =/ , :( , osv.

Det är sjukt hur grymt det kan vara va?