Hos oss är julen alltid lika dan från år till år. Julafton är lätt den mest förutsägbara dagen på hela året. Vi äter samma mat, tittar på samma program på tv, lyssnar på samma jul skivor, och öppnar paket med likadant papper. Ändå är det något tryggt och hemtrevligt över det hela, och jag skulle inte vilja att det var annorlunda. Men trots att vi gör samma saker år från år kan jag inte minnas en enda julafton. Inte i detalj. Vad jag tänkte eller kände. Allt bara flyter ihop. Det jag istället minns tydligt är alla förberedelser. Allt pepparkaksbak och tjuvnallande av pepparkaksdegen. Allt övande på luciasångerna och hur tärnglittret kliade. Jag minns hur det kändes att komma in med rosiga kinder efter flera timmars lek i snön. Hur det liksom stack och sprakade i huden. Och hur skönt det var att få komma upp i köket och vira ihop fingrarna runt en kopp varm choklad. Jag minns alla snögubbar och snögrottor och adventsljus. Hur man satt där med adventskalendern och räknade alla luckor som inte var öppnade för att ta reda på hur många dagar det var kvar till dopparedagen. Under julen förändras alla dofter i huset. Tulpanerna byttes mot hyacinter. De gamla gardinerna byttes mot nystrukna. Granen spred sin speciella doft precis som saffranen och julskinkan gjorde. Och i barnkammaren hade vi barn var sitt godissnöre med en godis för varje dag ända fram till julafton, och vi fick äta den godisen när vi ville på hela dagen. Fast vi firar jul likadant från år till år så är inget som när jag var liten. Bit för bit har det som byggt upp stämningen tagits bort. Allt jul pyssel vi hade i skolan har bytts mot en extra stor arbetsbörda av läxor och prov för att vi ska hinna klart med alla kurser. Timmarna av tragglande på alla lucia sånger har bytts mot en enda där jag själv inte längre får vara aktiv. När jag var liten kunde jag stå hur länge som hälst och beundra allt det vackra i julkrubban. Men nu har jag förlorat både tron på Jesus och på tomten. I min lilla etta har inga nya gardiner satts upp. Hur jag än ansträngt mig har jag inte på någon av de 16 kvadraten hittat en plats där man kan ställa en julgran. Och eftersom jag inte har någon ugn har det varken blivit några pepparkakor eller lussebullar. Visst spelar jag vår julmusik, men det är inte samma sak att lyssna på det själv. För mig är det faktiskt det jul mest handlar om. Att vara tillsammans. Nu är det snart jullov och massvis med lediga dagar väntar. Men trots det är det viktigaste att just en av dessa dagar blir bra. För julafton är den dag på året vi ska vara tillsammans. Bara vi familjen. Den dag vi ska bry oss om varandra, och vara snälla. På julafton ska alla vara glada och ingen får bråka. Men så blir det ju aldrig… Min pappa hatar julen. Det är så mycket förväntningar som man måste leva upp till, säger han och suckar. Och kanske är det är så också. Man kan inte njuta riktigt, riktigt ordentligt dagarna innan jul, med tanke på all stress och allt som måste göras för att få den där perfekta julen. Och dagarna efter går i alla fall jag runt med någon underlig känsla i magen, var det inte mer? Är det redan slut? Vad gör vi nu då?

Annons

Bilden saknar taggar

december 2009